GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



KÄRLEK ÖVER ALLA GRÄNSER

 

Linda Söderholm gör sin Maria av kött och blod
 
 
Rollen är ohjälpligt förknippad med den oskuldsfulla Julie Andrews i filmen.

Nu är det Linda Söderholm som ska spela flickan som går i kloster och blir förälskad i en man med sju barn.
– Kärleken besegrar allt, sammanfattar hon.
 
The Sound of Music om den blivande nunnan som blir guvernant i den musikaliska familjen von Trapp har beskrivits som musikalernas musikal. Redan före premiären av scenversionen på Göteborgsoperan var 45 000 biljetter bokade.
Kanske behöver hon inte ha några Julie Andrews-komplex.
– Jag såg inte filmen som barn eller tonåring. Första gången var när jag spelade med i musikalen på Göta Lejon för några år sedan, säger Linda Söderholm när vi slår oss ner i personalfiket med utsikt över älven.
Den gången gjorde hon baronessan Elsa Schraeder, som Maria Möller spelar nu. Och var så kallad understudy för rollen som Maria.

Har du fördel av det?
– Ja, på sätt och vis. Men det är mest en risk för att jag blandar ihop texterna från den gamla översättningen med den nya så det blir ett enda virrvarr. Jag vet vad som ska komma och försöker inte tänka på det. Vill vara fräsch för det som kommer nu.
Hon säger att det är en ny regissör (Staffan Aspegren) och andra ingångar.
– The Sound of Music kan man inte bolla med så himla mycket. Det märker vi när vi jobbar, det är välskrivet. Man kan tro att det är lättviktigt men vi märker att det finns en avsikt med att det är skrivet som det är skrivet.
– Det märks speciellt när det gäller pjäsen, det är skrivet av en anledning.

Linda S?derholmDu spelar Maria. Hur är hon som person?
– Hon är som en frisk fläkt, oförstörd. Men naggad i kanten av en trist uppväxt. Hon tror sig hitta rätt genom att välja klosterlivet som hon klamrar sig fast vid ihärdigt. Det är en annan värld men hon förstår inte att det är det livet hon inte ska leva.
– Hon måste få en spark i baken innan hon förstår att det inte är i klostret hon ska vara.

Linda S?derholmBudskapet, som du ser det?
– Ett kärleksbudskap. Kärlek över gränser. Tron på en omöjlig kärlek. "Love concurs everything"…

The Sound of Music har en nimbus av en värld målad i pastellfärger. Hur ser du på det?
– Det är sött och rart, ja. Men samtidigt ärligt. Det finns som en ingrediens, det också i livet. Det oförstörda, det oskyldiga.
– Det är med i livskompotten och det tycker jag vi kan bjuda på. Om man gör den på riktigt, tar den på allvar och inte låter det sötsliskiga kolorerade och tillkonstlade ligga som ett flor framför oss. Vi försöker dra bort det.





Linda S?derholmSå det blir en historia av kött och blod?
– Ja! Det baseras på verkliga händelser. Anschluss och allt det där (Österrikes införlivande med nazi-Tyskland 1938). Spänningen inför ett stort krigsutbrott. Att närma sig det kan bli pastischartat med hakkors och allt. Vi försöker göra det på allvar, också.
– Alla amerikanska filmer har ställt till det med tyskar som ska se farliga ut.
Hon tycker om musiken (av Richard Rodgers, text Oscar Hammerstein II).
– Också där finns fällor som man kan tycka är klichéartade. Det är som att trycka på knappar som sätter igång känslostämningar. Men det är välgjort. De visste vad de höll på med.
Linda är mezzosopran och hennes favoritsång är I Have Confidence in Music, som inte är med i originalet men kom med i filmen.
– Den är fartig och rolig. Det är kul att tersetten (komposition för tre soloröster) med greven Max (Hans Josephson), baronessan Elsa (Maria Möller) och kapten George von Trapp (skådespelaren Johan Rabaeus) är med. Den stryks ofta.
Musikalen av Howard Lindsay och Russel Croude föregicks av flera versioner.
1949 kom källan, Maria Augusta Trapp bok "The Trapp family singers" om den blivande nunnan som tar hand om sju moderlösa barn, blir förälskad i pappan och flyr med hela familjen över Alperna när nazisterna tar makten i Österrike.
På 1950-talet gjordes en tysk film efter boken och på den är scenversionen baserad. På 1960-talet kom Hollywoodfilmen.
– Maria kom till den här familjen på riktigt. De hade en vokalgrupp och bosatte sig i Vermont, USA där de drev musiklägerverksamhet på fjällhotellet The Lodge. Ett av barnen driver det än i dag, säger Linda Söderholm.
Hon är bosatt i Stockholm men gick Balettakademien i Göteborg och spelade med i A Chorus Line på Göteborgsoperan 2002.
– Musikalbranschen går i vågor. Man får räkna med att flytta på sig, säger hon.
– Göteborg känns hemma på något sätt. När jag gick skolan var det mest självklara, jag bodde i Lunden. Balettakademien var en fostrande skola.
Linda belönades med Lia Schuberts stipendium när hon var klar med skolan 1992. Året efter med Guldmasken som bästa kvinnliga musikalartist för rollen som Serena Katz i musikalen Fame på China teatern.

Har du någon drömroll?
– Jag har aldrig haft någon riktig drömroll. Tycker om att få göra mycket olika grejor, både stort och smått, i större och mindre sammanhang. Det är berikande.
– Maria är en väldigt stor genomgående roll i musikalgenren, det är svårt att toppa det. Jag är inte purung längre (33). Det kommer nya talanger hela tiden som pumpas ut från scenskolorna.

Hur åldras man i ditt jobb?
– När man blir äldre får man föra en paralellverksamhet, t ex med friskvård. Jag ägnar mig åt en träningsform som gruppledarinstruktör i aerobics. Det gäller att ha bisysslor hela tiden. Hon deltar i konserter och små föreställningar.
– Vi har ett kompani, en grupp kallad Stockholms Musikalkompani som startade 1998 och har satt upp musikalen Into the Woods. Det finns en tankesmedja, om inte annat så i vänkretsen.

Det är en hel svärm med ungar på scen i The Sound of Music och uppsättningen försöker se historien ur deras perspektiv. Hur är det att jobba med barn?
– Spännande. Man vet aldrig vad som kommer att hända. De säger till mig: "Så här ska rollfigurerna säga". Känslan inför spelet blir annorlunda. Det får man vara öppen för varje kväll.
– Det är tre olika barnlag så jag möter olika barn varje gång. Det är vitalt, man går lätt in i gamla hjulspår annars, säger Linda som själv har en dotter på fyra år.

Är det svårt att kombinera mammarollen med pendlandet?
– Nej, inte hittills. Det är klart det är påfrestande att vara från varandra. Nu har vi lyckats lösa det bra så maken är ensamma pappan i veckan. Vi ser det som att det är en begränsad tid, till 10 april 2004.

Du spelar 62 föreställningar till dess. Det låter mycket?
– I fjol gjorde jag 67 föreställningar på en månad. Det är få föreställningar jämfört med privatteatrarna. I The Sound of Music på Göta Lejon var det 385 under två säsonger. Jag är van vid att spela många föreställningar. Det här är en lyx!
– I och med att det är en repertoarteater spelar vi inte alla kvällar. Då drar jag hem med tåget.

Hur kopplar du av?
– Jag åker hem, lagar mat och är med min familj. Kopplar bort jobbet. I repetitionsstadiet brukar jag pyssla med helt andra prylar, trädgård t ex. Det kommer rätt så naturligt när man har familj. Den kontrasten måste jag ha, annars skulle det inte funka.

Hur är regissören Staffan Aspegren att jobba med?
– En fröjd. Han är lekfull, påläst, förberedd. Entusiasmerar. Och enar alla mot ett gemensamt mål. Hans stora förtjänst är att han får minsta statist att känna sig värdefull och delaktig i det stora.
I uppsättningen spelar Johan Rabaeus sjubarnspappan och änklingen som är ubåtskapten i Österrikes flotta (ett arv från kejsardömet Österrike-Ungern). Marianne Mörck gör abedissan.
Kostymskapare är designern Camilla Thulin som skapat närmare 400 kreationer i 1930-talssnitt. Dirigent Martin Yates, scenograf Tore Saether.
 
Jan Bergman JAN BERGMAN
 

Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text och foto: Jan Bergman.
Foto från föreställningen: Göteborgsoperan