GALLERIROND hösten 2005
 
SOFIA SUNDBERG
 
Ju mer du flyttar den fem meter långa svart träpilen för att träffa skuggpunkten från en overheadapparat på väggen desto mer drar punkten sig undan. Det som först verkar lätt blir ologiskt och obegripligt.

Målet i ”Styr pilen” förändras när du försöker nå det. Mellanrummet får ett eget liv.






Sofia Sundberg låter besökarna pröva konstverken och sig själva. På samma idé bygger tuschteckningen ”Pang” av en heliumfylld ballong förbunden genom en lina med en tung pil, som samtidigt är ballongens sänke.
– Du kan kasta pilen mot ballongen men den flyttar sig. Min idé var att sikta men när jag kommer dit har förutsättningarna förändrats, säger Sofia, som naturligtvis provat själv men inte lyckades.
– Det är rätt svårt.
Besökarna kan faktiskt göra det själva också här. Ballongen, heliumtuben, snöret och pilen finns på plats men försöket måste göras utomhus.
– Jag tror inte man kan förutsätta alla händelser, man får anpassa sig. Jag kan ha en idé om en situation där idén ligger i vägen för hur jag handskas med situationen. I stället får jag tänka mig hur det ser ut nu.
Hon är filosofiskt intresserad.
– Jag har tänkt lite på Platons grotta.
I en dörröppning hänger en vertikal rem som har ett avbrott i mitten men hålls ihop av små magneter i var ända.
– Det är en linje som man kan förstöra och bygga upp igen.



”Riktning” kallar hon några spel som är lådor med glasskiva över. Genom rutan ser vi en glaskula som rullar över en teckning med ett gytter av punkter. Genom glaskulan förstoras tecknen och vi ser att det är små pilar.
Meningen är att besökarna ska lyfta lådan och röra den som i ett kulspel. Men utan någon bana att följa, bara motstridiga pilar.
– Det krävs små lugna rörelser, som vi inte är vana vid.



På ett bord vilar små lådor av vit kartong. När man fäller ner locket faller utskurna delar ner i volymen.
– Lådorna fylls av sin egen konstruktion.



Väggarna i ett rum har hon fyllt med ett instrument, som består av en plastring som besökaren ska bita i och samtidigt hålla det förbundna snöret spänt rakt ut och slå an det med handen.
– När du spelar hörs ljudet i huvudet enbart på den som spelar. Hålrummet i huvudet blir resonanslåda. Den som står bredvid hör ingenting.
Hon fick idén när hon hörde sin egen röst på telefonsvararen utan att känna igen den.
– Det ljudet kommer inifrån först. Det handlar om att komma år det utrymmet i huvudet som är unikt för mig.
I några inramade färgfotografier från Böda på Öland visar hon hur vasstrån på stranden sträcker ut sig i vinden och ritar en cirkel i sanden så långt ut de räcker.
– De erövrar liknande ytor som instrumenten gör, säger Sofia Sundberg som kommer från Hultsfred men gått fyra år på konsthögskolan i Helsingfors (Time ands Space-linjen för bl a video och performance) och avlade magisterexamen i Malmö.

JAN BERGMAN