GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



Streetpop
 
med värme och magi
 
 

Jag studsar till i TV-soffan inför The Similou. Av en ren tillfällighet har jag bläddrat in MTV som råkar spela videon till låten All This Love. Medryckande och glatt pulserande från ovan molnen. Med något suggestivt och nästan maniskt över sig.

För att få veta mer om duon sätter jag mig på spårvagnen till Kålltorp. Och träffar två pratsamma killar som hittade varandra i sagornas musikaliska värld och tycker att musik och hela livet är som att spela poker.

 
Joel Eriksson, som vänligt tar emot i sin mysiga tvåa inte långt från ändhållplatsen för trean och femman, säger att han inte garanterar ordningen och plockar rent golvet från burkar och papper.

Vardagsrummet ligger i ett behagligt dunkel då en filmduk nerhissad över fönstret och i taket sitter en projektor. På bordet mellan de två sofforna ligger marker och spelkort och står några glas och tomflaskor, förutom en dvd-spelare.

Det är scenen efter en pokeromgång med kompisarna. I väntan på att Erik Niklasson ska komma, det är en timme innan duon ska diskutera sin nästa video med några filmare, kommer vi osökt in på ämnet poker.

– Vi spelar om småpengar, tjugo kronor inte mer. Om vi ska spela om större pengar går vi till Cosmopol, sist förlorade jag 1600 kronor men ibland går det bättre. Jag ska inte säga att jag gått plus men det behövs läropengar för att lära sig spelet, säger Joel.

– Det är riktigt jävla skoj. Jag tror att jag är ganska bra på det men spelar inte så mycket för tillfället. Jag får hålla det på en ganska sund nivå. Jag vill inte riskera hela ekonomin för ett spels skull. Det är faktiskt fler som far illa av det än som går på plus. Nu kommer Erik Niklasson in (han spelar inte poker men ställer upp som dealer), sjunker ner i soffan men försvinner strax ut i hallen igen när mobilen ringer. Det verkar som han blir telefonintervjuad av någon annan tidning om gruppens förestående turnépremiär.

– Vi började jobba ihop för att vi gillade varandras musik. Jag kände Eriks bror Arvid som gjort grafiken i videon och är VJ (videojockey) när vi spelar live. Det är mycket humor. Vi har studior i samma hus vid Redbergsplatsen, säger under tiden Joel.

Erik, som återvänt, fyller på:

– Jag och min bror, mest Arvid, har ett band Plej som spelar jazzinfluerad house. Joel, som gjorde egna projekt, fortsätter:

– Där (studion vid Redbergsplatsen) hörde jag Eriks musik, skum och go´.

Skum? Hur menar du?

– Experimentell med sköna sounds. Musik som jag kan tänka mig att musik ska låta, troll och knakande träd…svarar Joel.

– Din var också lite så, också magisk. Ute efter att skapa någon magisk stämning, replikerar Erik.

De började göra musik tillsammans men till en början lät den lite annorlunda än nu.
– Vi gjorde det så hänsynslöst, bara slängde ihop grejorna, säger Joel, som egentligen hade fullt upp med ett eget projekt, fullängdsplattan Jol (”det är mycket coolare utan e”).

För några år sedan var Joel en av riddarna runt det runda bordet kring Anders Bersten och dennes bolag Dot, mediahypat men inte lika framgångsrikt hos skivköparna. Plattan kom till slut ut på ett danskt bolag, April Records i Köpenhamn.
Hösten 2002 kom Similou till, från början utan The.

– Vi sa, vi gör en låt tillsammans. Det blev väldigt sagoaktigt och lekfullt. Ingen sång. Ibland satt vi på var sitt håll, jag gjorde grunden till en låt med basslingor och Erik melodin. Sen sammanförde vi det på ett intuitivt och kul sätt, säger Joel.

– Jag satt och skrev text om chat på internet, minns Erik.
Det är fem års åldersskillnad mellan killarna.

– För fem år sedan hade jag den nyfikenhet som Erik hade när vi träffades. Det var precis som jag kunde se mig själv i många av hans sidor. Vi drog nytta av det. Han drog nytta av min erfarenhet, säger Joel.

– Vi har samma mål och kompletterar varandra med olika egenskaper och för till något.

Namnet på gruppen har de ingen bra förklaring till. Inte officiellt i alla fall.

– Vi får hitta på en förklaring om vår hem-planet. Det är ett grymt namn. Erik hade en idé om vad trollet Jabo var. Similou var en trollkarl som levde i den sagovärlden, säger Joel och låter mystiskt.

Killarna har gjort klar sin första fullängdsskiva So Hot Right Now men talar redan om att de skulle vilja ge ut en platta med det första materialet. Också.

– Innan var det mer ljudbilder, magiskt och sagoaktigt, när vi gjorde musik. Det var sagomusik med lite pop, lite som norska Röyksopp, säger Erik.

– Vissa grejer triggar igång mig. Jag är ingen fantasynörd och håller inte på med rollspel. Men det är något som lockar mig med fantasy och filmmusik. Det ger bilder, säger Joel som gjort musik till dataspelet Battlefield 1942.

Den senare inte så militärisk som årtalet antyder utan multiinstrumental med mjuk äventyrsedge, Joel nämner Indiana Jones bland sina inspirationskällor.

– Det har med karaktär att göra, vem man är. Antingen går man igång på den råa grejen eller på miljön. Kanske vill man drömma sig i väg, inflikar Erik.
Men det där är historia. När killarna tog steget och bildade duon blev det en annan inriktning på musiken.

– Det är inte sagomusik längre, inte med The Similou. Men vi har inte lämnat det. Vi vill göra musik med värme och magi även om det är streetpopmusik, sammanfattar Erik.

– Jag triggar inte i gång på musik som är för tuff. Det får gärna vara något corny (töntigt) blandat med det superperfekta. Kan man göra musiken med glimten i ögat blir det mycket bättre. Som ett statement (ställningstagande), det här är bara musik, det är inte blodigt allvar, fortsätter Joel.

Han kände igen sig om filmen om Chopin som han såg på TV dagen innan.

– Där sitter han och våndas över ett verk. Det viktigaste är att det ska kännas så att lyssnarna tror att det är lätt att göra låtar… Det är så himla sant.

Joel spelar trummor och så kallad keytar, synt som man bär i en axelrem. Erik sjunger och dansar. Båda spelar synt och sjunger live, ”det är en utmaning”. I början testade de olika sångare och sångerskor men dessa är bara med på plattan.
 
 
Är ni flummiga?

– Absolut, säger Erik.

– Det beror på hur man ser det. Vi är extrema på vissa sätt och väldigt välordnade i huvudet på andra sätt. Vi vet mycket vad vi inte vill men inte vad vi vill. Vi vet väldigt väl när det känns fel, säger Joel.

– Det blir en stämning i studion…men vi har inte bestämt vad vi ska göra för grejor eller vilken karaktär det ska ha. Hur ska vi kunna göra det? Den roligaste biten är att bli överraskad, att överraska oss sjäva.

– Vi är grymma på att skriva musik. När vi står för det själva tar det tid. Vi kan hålla på med låtar i flera månader.

Den energiska debutsingeln All This Love släpptes i november 2004 har spelats mycket på radio och var veckans mest spelade låt i P3 i slutet av året.

– Smickrande, tycker killarna.

I den genomarbetade videon, helt inspelad med bakgrundsfärg (så kallad green screen), står killarna (här är de fyra!) uppe bland molnen, dansar på regnbågen och spelar och sjunger över en stadsbild som till en början är Chicago men senare flyttar sig till Göteborg.

Ett tungt fyrkantigt föremål trillar till slut ner från himlen och träffar hårt ena tvillingskrapan i Gothia Towers (det är nästan så man tänker på 11/9).

– Vi har gjort den helt själva. Det här är det mest utåtriktade och poppiga jag satt min fot i. Det var inte tanken att vara psykedelisk, i så fall har jag fler kort i rockärmen, säger Joel.
Genombrottslåten finns med på gruppens första fullängds-CD med åtta låtar, kallad So Hot Right Now, som killarna jobbat med länge.

– Det är väldigt rolig att göra den och att få färdigt något som är ett bevis på var vi står musikaliskt. Men det finns ingen låt som är så hitig som All This Love, säger Joel.

– Folk som vill jobba med The Similou tror att vi ska göra pengar. Men är det så att vi inte gillar skivan är det ingen idé… det vore att förneka sig själv. De andra låtarna är lika bra.

Killarna har inget förhållande till de stora syntbanden på 1980-talet, som många jämför dem med. Men Erik har lyssnat på Prince och Michael Jackson.

– Jag gillar dansmusik som också är bra musik. Det fanns något speciellt i 1980-talsmusiken, den hade rytmkänsla och var cool och hade värme. Lite runt i kanten med knorriga basljud, säger Erik.

– Vissa tycker att vi är en danspopduo. Jag gillar också när det svänger, fortsätter Joel som varit förknippad med klubbfunk.

– Jag har alltid varit slowbeat, lite för långsam för att dansa till. Det finns utrymme för annat än sväng.

Hur ser ni på att uppträda live jämfört med att jobba i studion?

– Att uppträda live är helt annorlunda. Jag glömmer aldrig första gången när jag stod med en mick i handen och ”frontade”, säger Erik.

– Det är så pang på, det gäller att behaga publiken. Mycket jobb.

The Similou gjorde sin debutspelning på Hotel Lydmar i höstas.

– Det var väldigt skönt att det var i Stockholm. Spelar vi i Göteborg kommer alla nära vänner, det blir pressat, säger Joel.

– Vi hade helst haft det utomlands, i Tokyo, fyller Erik i.

Killarna drömmer om att spela i Tokyo och intalar sig att japanerna kommer att gilla deras musik. Dessutom har deras skivbolag DNM mycket business där.

– Åker vi dit ökar chansen att vi blir mer uppskattade än här. I Sverige har folk svårt med grejor som inte är stencoola. Jag tycker att vi är så stencoola men folk uppfattar oss som happy och gay, säger Joel.

Han berättar om en lyckad spelning i Polen där folk är svältfödda på kultur och får hålla tillgodo med dåliga coverband.
 
 
Sen är vi inne på pokersnacket, igen.

– Att spela live är väldigt speciellt. Det är poker. Allt in, och man hoppas någon kommer att tycka att det är bra. Musik är mycket som poker, säger Erik.

– Hela livet är som poker, inflikar Joel.

– Man betar och man loosar… avslutar Erik liknelsen.

Killarna har en massa idéer om hur de ska spela live, allt från lysande trumset och papegojor till att komma in på vita hästar. De är två karaktärer på scen. Joel har kostym och käpp. Erik är hysteriskt dansande i adidasoverall.

– Musiken är expressiv och vi är inte rädda för att vara utåtriktade.

I samband med skivsläppet gör The Similou en turné till mindre samhällen i landet som inleds på Uppåt Framåt, första spelningen för hemmapublik, i slutet av mars. Senare får bl a Strömstad besök.

Men tillvaron handlar förstås inte bara om bandet. Erik är språkintresserad och pluggar engelska och, på egen hand, klassisk grekiska (!) medan Joel ägnar sig åt filmmusik i olika genrer.

– Jag har så många grejer jag vill göra i mitt liv. Livet är fullt av möjligheter som ger lyckokänsla, sammanfattar Erik.

Han måttar med tummen och pekfingret för att visa hur nära det var att bandet flyttat utomlands. Erfarenheter från bl a Köpenhamn och London har givit mersmak.
– Det är ett gôtt musikliv där nere, man får inspiration. Det är därför vi kan känna att det är roligare att spela utomlands.

Musiklivet är kasst här jämfört med neråt i Europa. Men vi är grymma på att göra musik i Sverige.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman