GALLERIROND hösten 2005
 
Yngve Stéen
 


Segelmasterna som står likt orgelpipor mot himlen i Hinsholmskilen. De små människorna som kontrasterar mot de stora plåtsjoken vid Röda Sten. Akvarellmålningar med färgstarkt självupplevda skildringar av hemstaden Göteborg är Yngve Stéens livsgärning.





– Jag har målat det som finns framför mig. Men jag målar inte av, säger konstnären som blandar in det han minns med det samtida.
– Det är i stort sett minnen, allt.
Han har just lagt sista handen vid sina fasadmålningar i porten till Andra Långgatan 9, där han har sin ateljé i ett litet hus på gården.
På fastighetsägaren Bernt Nords uppdrag har han utfört en triptyk med sjömotiv från Dalsland, ett marint motiv med stora valar och en fem meter lång fresk med motiv från den brusande nöjesgatan utanför. Med glada människor i fönstren.
– De röda ringarna är bilarna som rusar förbi.



Skiss till väggmålningen på Andra Långgatan 9



Del av väggmålningen Andra Långgatan 9

Efter klassisk förebild låter han bilderna få avtryck av grundformerna cirkeln, triangeln och fyrkanten och talar skämtsamt om Rafael.
Att det skulle bli en vattenmålare av denne västkustens son är egentligen inget märkligt. Han har hållit sig nära sjön alla 73 (hittills) åren.
Yngve föddes på Rossön utanför Strömstad 1932, far var sjöman och familjen med fem ungar hamnade i den så kallade negerbyn med små baracker vid det gamla sockerbruket nära kajen i Klippan, Göteborg.
Det började redan som pojke när han var ute och målade med en kompis i hamnen.
– Vi målade och plockade brädor och sålde dem och buteljer som vi tog från folk som söp.
Den danske motståndsmannen och flyktingen undan nazismen Börge Hovedskou, som gått konstakademien i Köpenhamn, fick honom som elev i sin nystartade målarskola i Haga. Han fortsatte hos Tullan Fink på ABC-skolan i Nordstan, samtidigt med Roj Friberg.
”Vem fan är Yngve Stéen?” Den repliken mötte honom på tröskeln till Valands konsthögskola, som var nästa anhalt i utbildningen. Den danske rektorn Paul Ekelund modifierade utbrottet så småningom med det upplyftande omdömet:
”Yngve Stéen målar som en galning men på något jävla sätt blir det bra på slutet”.
För att få ett begrepp om livet till havs och lite kosing jobbade Yngve periodvis på fyrskepp och fyrar och lite på lastbåtar.
– Jag var medföljande…
Men sen har han hållit sig i land. Hur kom det sig att du blev så intresserad av Göteborgsmotiv?
– Jag växte upp på en av solgårdarna i Masthugget. Satt uppe vid Masthuggskyrkan i bergen och målade utsikten över stan. Tänkte att där bor den och den. Fyllde på intuitivt.
Han har målat utsikten från Västra piren över innerhamnen mot Masthugget med den karakteristiska kyrkan.
– Farsan jobbade i hamnen, i många år utan att få lön, och jag såg människor komma ut ur båtarna svarta av sot, minns Yngve Stéen som har en outtömlig inspirationskälla i området vid Röda sten.




– Kontrasten mellan maskinerna, de stora stålbitarna och människorna, mellan plåtsjoken som åker in och ut och folket. Det är skäl för mig att måla.
Han har gärna sökt sig en bit ut från stan till Fiskebäck och målat vyn från Sjöbergen över hamnen i Nya Varvet där det ligger gott om båtar och man ser fästningen.
En blå spårvagn med konstnärsvännerna i fönstren syns i en annan akvarell.




– Jag älskar den färgen.
Hinsholmskilen med gamla Johannelunds badplats, dit han brukade cykla som pojke, bildar ett tacksamt motiv med alla segelbåtar vid bryggorna.
– Alla master står rakt upp som orgelpipor, visar han på en frisk blåtonig akvarell med en röd fläck i mitten av ett gytter av ljusa skrov.
Vatten med speglingar är en passion att måla. Men det finns fler.
– Färgen i stenarna. Jag var galen i stenar när jag gav var liten. Jag samlade på dem, de glänste i olika färger. Men de ska helst vara blöta.
Han målar efter sitt eget huvud utan att snegla på konventioner för att roa publiken och har haft turen att få många stipendier.
– Jag tror inte att jag varit lika glad utan måleriet.



Yngve Stéen inleder varje dag med att göra ett självporträtt.
– Det är skoj. Jag kommer i gång på något sätt och börjar måla, säger han och tar fram flera lass med små pannåer ur lådorna.
– I självporträtten ser jag humöret och om det är kallt eller blåser ute. Det känns.
Sedan några år lider han av sviterna av ett fästingbett som gett honom sjukdomen TBE.
– Jag trodde bara att jag var gammal och gnällig och ville inte söka läkare.
Den dystra diagnosen fick honom att fundera på att lägga av.
– Men jag kom på att jag inte är så sjuk som jag tror.

JAN BERGMAN