ARNE TENGBLAD

Skulptur, måleri och lite arkitektur är en blandning som tilltalar Arne Tengblad.
– Det viktiga för mig är att vara fri att tänka mig vad som händer OM jag gör si och så. Jag använder olika material för spänningens skull, säger han.
Han umgås inte med tankar om vad han ska göra för att väcka publikens gunst. Då ska man se vem det är som har gjort konstverket.
– Jag har alltid velat ha den möjligheten att det ska kännas som om det var gjort i går.
Han har länge arbetat mellan två ytterligheter. Det statiska, som ända har en rörelse. Och det morfologiska som kan vara en dansrörelse eller en gest.
Något som grundlades av en upplevelse under resa i Japan på 1960-talet där han besökte ett shintotempel på landsbygden.
När han kom gående mitt i sädesskogen möttes han av en vit fyrkant omgiven av en vit palissad med förgyllda spetsar. Den var både fastlåst och flygande.
– Templet byggdes om vart 20:e år sedan jag vet inte hur länge, 2 000 år. Den känslan i vildmarken var fantastisk, en vit linneduk som byts ut varje dag.
Ur det kom en serie skulpturer på temat Rök ur en vit fyrkant som ett uttryck för både det statiska och rörelsen.



– Jag är väldigt påverkad av den kinesiska kalligrafin, fortsätter Arne som visar flera skulpturer, bl a en slinga i aluminium som bildar en rund form. Kanske en modell till en 16 meter hög skulptur som man kan vandra igenom på ett stort torg.
Han plockar fram 10–15 år gamla bilder och arbetar om dem. Jobbar med dem i sin dator och gör avdrag på en lång printer som han arbetar vidare på med kol och krita. Det är stora teckningar på fina Arches-papper som håller ett par hundra år.
– Jag gräver i skissblocket. Jag ser helt annorlunda på saker i dag.
Arne Tengblad, född i Karlshamn 1927, blev elev till göteborgskoloristen Ragnar Sandberg på Konstakademien, där han gick 1946–53 med avbrott för utlandsresor.
– Det var en fantastisk lärare för några och katastrof för många. Märklig, lekfull och full av infall. Sen kom en intellektuell period då jag tyckte att byggnadsställningarna skymde verket.
Efter skolan flyttade Arne utomlands. Han fick Jenny Lind-stipendiet av Ragnar 1953 och åkte motorcykel ända ner till Rom för att titta på museer och körde runt i hela Europa.
På 1960-talet bodde han lång tid i Rom där han hade ateljé bredvid amerikanen Cy Twombly och hjälpte det blivande världsnamnet till dennes första utställning.
Arne bor sedan länge nära Avignon i södra Frankrike där han restaurerat en gammal bondgård fem minuter från målarvännen Curt Asker. Han hyr också ett ställe på Irland, utanför Dublin.
– Där är det ingen som stör mig, jag kan vara helt ensam.
En fransk kritiker sa att han gör bilder som man får lust att dansa med.
– Om jag kan få dig att dansa med mina bilder, då blir jag glad, säger Arne som inte imponeras av dagens konstscen.
– I dag lever vi i den största dekadans i konsthistorien. Vad kan människor om hundra år få ut av sex killar med picken i vädret? Eller inälvor som stilleben?
Konst handlar om att skapa en emotion.
– Ett konstverk ska du kunna komma fram till varje dag. Om det är så jävligt i världen är det inte fel med frisk luft.

JAN BERGMAN

3-23/4 2004 Galleri Aveny