GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst


SOPRAN SOM GLOBETROTTER
 
Hon pendlar mellan de stora operahusen i världen och gjorde nyligen debut på Metropolitan i New York. Men det roligaste stället att sjunga på är hemma hos mamma Inger och pappa Karl-Henry på trappen till bondgården Lackhälla utanför Linköping.
 
Camilla Tilling
 
 

– Där sjunger jag jämt när jag är hemma och hälsar på. Man kan låta så dant. Vråla på, skrapa med rösten och skrika, säger sopranen Camilla Tilling.

 

Det är i Göteborg frilanssångerskan har sin fasta punkt och bor i en lägenhet i Masthugget varifrån hon promenerar eller cyklar efter kajen till operan där hon är flitigt anlitad.

Längtar efter tystnad

Bondflickan inom henne finns alltid kvar. I takt med de internationella uppdragen inser hon mer och mer att hon har ett ”otroligt behov” av naturen.
– Jag känner mig instängd om jag inte får ha natur omkring mig. Stora städer ligger inte för mig så där, jag längtar hem. Göteborg är OK med Slottsskogen och kusten inom räckhåll, du kan gå och plocka svamp om du vill.
– Men vill jag ha den där tystnaden får jag åka hem till mamma och pappa och hälsa på, och det gör jag gärna. Jag kan längta efter tystnad, säger Camilla Tilling allvarligt och avslöjar att hon alltid sover med öronproppar.
– Det är jättebra. Jag sover i många lägenheter som inte är mina, och hotellrum. Jag hör alltid samma ljud inne i mig och blir inte påverkad av ljud utifrån. Kroppen får en signal att nu skall jag somna. Oavsett om jag är i New York eller hemma på gården.

Hur kom det sig att du började sjunga?

– Jag har alltid sjungit. Sånt som barn gör. Jag växte upp på landet, där kunde man låta utan att det stör.
Hon hade två kilometer att gå från skolbussen och hem varje dag.
– Och där sjöng jag. Jag hittade på och sjöng allt jag hade hört. Gullan Bornemark var en av hittarna, Det är så härligt att gå i solen...

Sjöng Aretha Franklin

Hon var inte så intresserad av opera och ingen i familjen hade med det att göra.
– Det började på Musikhögskolan. Jag var intresserad av jazz och gospel och gillade Aretha Franklin. När jag fick Jenny Lind-stipendiet 1994 blev jag indoktrinerad av min sånglärare Berit Norberg att sjunga klassiskt, hon valde ut vackra romanser.
Camilla gjorde sig inga drömmar utan tog dagen som den kom.
– Det gör jag fortfarande. Jag lever mycket i nuet.
Sångpedagogen Birgitta Bergström i Göteborg ser hon som sin ledstjärna inom operakonsten.
– Hon har gåvan att vara bra pedagog. Hon har lärt mig att låta som jag låter, inte som jag tror att jag ska låta. Det handlar om att utgå från dig själv.

 
Foto: Jan Bergman
 

Camilla Tilling, född 1971, har nio års yrkesutbildning bakom sig. Hon gick fyra på sångpedagoglinjen, tre på musikerlinjen samt ett på operahögskolan i Göteborg och ett vid påbyggnadsutbildningen vid Royal College of Music i London.
Under elevtiden gjorde hon debut som Olympia i Hoffmans Äventyr på Göteborgsoperan 1997. Efter en skoluppsättning av Figaros bröllop med gästdirigent Sir Colin Davis erbjöds hon att sjunga rollen som Corinna i Resan till Reims vid New York City Opera.
Det blev en internationell debut som gav ringar på vattnet. Hon bjöds in att provsjunga på grannen Metropolitan där, av en ren tillfällighet, hela staben var på plats för att lyssna på tre namnkunniga tenorer.

Hoppade av skolan

Efter den raketstarten återvände hon aldrig till operahögskolan för att fullfölja utbildningen.
– Det är så häftigt att göra sina första jobb. Om jag fått göra det i Karlstad eller Malmö hade det inte varit så stor skillnad, försäkrar Camilla Tilling.
– Men nu fick jag komma i ett stort sammanhang och fick hjälp av bra musiker. Jag har lärt mig så mycket, det är inte klokt. Att som nästan elev få arbeta med sina idoler!
Hon minns speciellt när hon vid ett tillfälle satt ensam i salongen på Covent Garden och lyssnade på René Fleming, Christine Schaefer och Susan Graham repetera för full röst.
– Och jag är den enda som hör!

Nervöst på Met

Debuten på Metropolitan våren 2002 (som Nannetta i Verdis Falstaff) är en av höjdpunkterna i karriären.
– Det var nervöst. Nu efteråt känner jag, ”wow” tänk att jag gjorde det utan att få hjärtinfarkt. När jag var där kände jag mig som en champagneflaska i högspänning. När jag kom hem gick korken ur och jag kände glädje och lättnad som jag egentligen velat uppleva där.
– Men det var för stor press.
Bland de senaste utmaningarna finns Sophie i Rosenkavaljeren i Yannis Houvardas kontroversiella uppsättning på Göteborgsoperan. En roll hon tidigare gjort på Covent Garden, London och La Monnaie, Bryssel, allt inom två år.
– Man skulle kunna tycka att man kan en karaktär när man gör den tredje gången men jag hittar och vågar mer och mer. Det är helt skilda rolltolkningar och skilda uppsättningar, ändå samma ord och samma flicka, ett tecken på att det är en bra roll.
– Jag tycker så mycket om Richard Strauss musik. Jag kan tänka mig att det är häftigare att sjunga den än att lyssna på det. Musiken gör sitt till att det blir en utmaning.

Frilans betalar själv

I höstas tilldelades hon Stenas kulturstipendium som öppnar möjligheterna till fördjupade instuderingar. Att lära sig en roll har så många delar. Hon går till en sångpedagog som tar hand om ljudet, en pedagog som lär ut språket och en för musiken.
Som frilans måste hon bekosta dem ur egen ficka. Och det är inga små summor.
– Är du tvungen att lära dig något på två tre veckor stannar det inte kvar länge. Men har du lång tid på dig kan du njuta av förberedelserna och de sätter sig djupare än om du måste pressa i dig.
– Plötsligt kan jag ha en väldig framförhållning. Vid pianot står normalt noter till stycken jag ska sjunga om ett år.
2003 är utstakat med roller, i Trollflöjten på Covent Garden i London (där hon dessutom gör konsertdebut på Wigmore Hall och sjunger på Barbecan Hall samma månad), Frankfurt, Amsterdam och gästspel på påskfestivalen i Wien.
I agendan framöver finns Chicago och Bastilleoperan.

 
 

Andra intressen än sång finns det inte mycket tid till.
– Nej! Ja, det är klart, jag har rest mycket sen 1999 och största intresset när jag kommer till olika länder är att äta mat. Jag vill inte säga att kan laga mat men jag äter och är nyfiken på allt möjligt.
Som globetrotter läser hon mycket, också.
– Jag har ett stort innehav av pocketböcker, de väger så lite. Gärna svenska författare och det som vanligt folk läser. Jag skulle vilja ha katt men det är svårt när man så sällan är hemma, säger hon med en liten suck.


Hus på landet?


Det kringflackande livet kan inte fortsätta i all oändlighet. Hennes drömmar ligger i dag mer på det privata planet än på det arbetsmässiga.
– Att få en familj, det måste prioriteras. Då blir det nog förändringar, avslutar Camilla Tilling och talar försiktigt om en framtida tillvaro i ett hus på landet. Med familj, katt och kanske drejskiva i ett uthus.
– Jag skulle bli keramiker och jobbade hos en keramiker i tre år innan musiken tog över. Gjorde tekoppar och äggkoppar.
Nästa produktion på Göteborgsoperan som hon medverkar i får premiär i februari 2004.

 
JAN BERGMAN
 

Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright: Jan Bergman