Tage Törning
 





Färgskalan är fortfarande återhållsam men har stegrats med åren.
– Det är en nödvändighet för att ge bilden den uttryckskraft jag söker. Tidigare var gråskalan rätt dominerande, säger Tage Törning, veteran inom måleriet som gick Valand 1947–50 men inte ställt ut i Göteborg på 18 år (Konsthallen) och fortsätter utvecklas.
– Jag använder mig mera av konturer som jag undvek tidigare.
Han har ett eget bildspråk, i vilket människofigurer är motiv.
– Det är människans situation som det rör sig kring. Mänskliga funderingar om vår utsatthet, sammanfattar han.

Det vilar något drömlikt över dina målningar?
– Ja, det är inga naturbilder utan det är rummet som är viktigt, rumskänslan. Utan den skulle jag vara ganska ställd. Jag är väldigt beroende av att skapa rum, säger Tage som söker en annan rumsatmosfär med varmare kolorit än tidigare.
– Jag har en grundidé som resulterar i en bild. Det kan börja med ett rätt komplicerat mönster, sedan reducerar jag så långt det går. Målar över, drar ifrån och lägger till.
Metamorfos kallar han en målning som har sin upprinnelse i en teckning av upplevelser vid havet, det är ett motiv med en båt, en självmedveten kvinna och en figur i en sammansatt gestaltning som söker sin form.
– Det är en grundupplevelse jag mejslar ut. Men jag eftersträvar inte det porträttlika, jag ger dem i stället ett uttryck som förmedlar någonting av det jag eftersträvar.
En utkramad tub figurerar i en målning.
– Det är lite av självporträtt och självanalys.
Till skillnad från kolleger som målar i plan försöker han gå ut i rymd.
– Det dekorativa försöker jag inte att arbeta med. Jag intresserar mig för vad djupet betyder i en bild, det är en förutsättning och ett andningshål samtidigt. Det är en tredje dimension som jag hoppas man upplever i mina bilder.



Det finns ett sug, liksom?
– Ja, just det. Det skulle aldrig gå att måla med en annan färg- och formbehandling. Det skulle bli platt.
Stenbrytare kallar han en målning av en man som står med ett spett och tittar upp mot rymden där en väldig sten eller måne avtecknar sig.
– En sten i himlen, det är ett önsketänkande…Det är väl stenbrytarens dröm. Det kan vara en meteorit, här är det en önskan, kommenterar Tage och erkänner att han har arbetat mycket med sten på sin stora trädgårdstomt.
– Jag har mycket murverk där jag bor i Partille, det är bergtrappor och terrasser som måste underhållas. Det är paradisiskt. Och likadant på sommarstället på Orust, det handlar mycket om att välta sten.
Under bar himmel kallar han ett absurt motiv av människofigurer som lägger sig på madrasser under det enorma himlavalvet.
– Den går att tolka på många sätt. Vi har våra angränsande utrymmen som vi lever på. Vi har vår plätt, vår vistelse, i ett oändligt rum som alltid är närvarande. Det uppstår ett kraftfält när människan står mot den.
Det är länge sen Tage visat sin konst senast i Göteborg men han har ofta ställt ut i kranskommunerna, bl a på Slottet hemma i Partille. Han tecknar väldigt mycket och arbetar med bildskapandet på heltid.
Han uttrycker upplevelser med människor och hämtar också från den litterära sidan.
– Jag plågar mig genom Joyce. Och Beckett har betytt mycket. Det är det absurdistiska jag vill läsa i första hand. Människan i sig är en absurditet, säger Tage och lägger ut texten filosofiskt:
– Människan i sig är en absurditet. Vi har inte här att göra. Vi är så fristående, det är som naturen har gått förlorad med människan.

JAN BERGMAN
 
 
Galleri Aveny
25/9-10/10 2004


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst