2004 Zenit, kulturtidningen i väst



MELODIERNAS DETEKTIV
 
Martin Bagge vill få oss att sjunga Lucidor
 
Foto: Jan Bergman
 

Med sina tolkningar av Carl-Michael Bellman i 1700-talskläder har han fått upp världens ögon för den svenske visskalden.

Nu går Martin Bagge, sångare, musiker och kompositör, 150 år bakåt i historien för att utforska Bellmans inspirationskälla 1600-talspoeten Lasse Lucidor och återskapa den bortglömda musiken i hans visor.
Och få oss att sjunga dem!

 

– Bellman var ett geni men han hade föregångare, Lucidor som emanerar ur traditionen med dryckesvisor i Sverige och Europa. Bellman nämner honom i sina verk och kallade sig Lucidor ibland, säger han.
Det är högt i tak i Martin Bagges lägenhet i ett stenhus nära Skansen Kronan och vardagsrummet är fyllt av uppslagna böcker och anteckningsblock. I rummet intill skymtar den svarta flygeln och en citrinchen han lät tillverka som replik på Bellmans instrument, en föregångare till gitarren.


Ett detektivarbete


Han säger att det är något av ett detektivarbete att hitta tillbaka till de befintliga melodier, som Lasse Lucidor skrev sina visor till. I de efterlämnade skrifterna är texterna sällan klädda i noter. Melodin antyds med så kallad timbre-hänvisningar, ungefär som när man till fester skriver på kända melodier, t ex Mel: ”turaleri-turalera”.
– Ett ganska outforskat område. Hittar jag intressanta uppgifter i ett par böcker leder det via källförteckningen vidare till andra.
Lucidor, som egentligen hette Lars Johansson, tros född 1638 och växte upp på nordtyska ön Usedom, dåvarande svensk provins. Han flyttade till Stockholm och livnärde sig på att skriva så kallade tillfällighetsdikter, ofta på beställning. Till begravningar, bröllop och fester.
– Han hade en personlig ton och var djärvare och hade större spännvidd än andra samtida svenska diktare, säger Martin Bagge.
Det finns ett romantiskt skimmer kring den bohemiske diktaren och hans våldsamma död. Att han blev ihjälstucken på krogen Fimmelstången i Gamla stan 1674 har bidragit till att skapa en bild av en bråkstake.
– Tittar man närmare framträder en annan bild.


Tog tjänstledigt


Den större delen av Lucidors produktion omfattar bröllopsskrifter och begravningsskrifter (”kan komma att omvärderas”) men det är enbart vid de 28 mustiga dryckesvisorna och ruelsefyllda psalmerna han förknippas.
– Det är dem Karlfeldt, Taube, Ekelöf och Cornelis har hyllat Lucidor för. Ändå har vi inte en enda melodi bevarad, säger Martin Bagge som tackar Stenas kulturstipendium för att han kunde ta tjänsledigt från sin lärartjänst i musikteori på Hvitfeldtska gymnasiet för att råda bot på bristen.
Han vill inte bara sjunga visorna själv utan sprida kunskapen om hur Lucidor ska sjungas.
– Mitt mål är att det ska finnas en liten sångbok med de melodier, ofta gamla psalmer, som Lucidor använde. Det är inte så hemskt många dryckesvisor som finns bevarade, han har skrivit andra saker om brusten kärlek.
– En 20-åring som väcks av svenskläraren i gymnasiet ska kunna gå till biblioteket och se efter: Här är melodin! Det är obegripligt att den möjligheten inte finns.
För att hitta rätt jämför Martin Bagge dikternas uppbyggnad, så kallad metrik, rader och stavelser, med de tänkbara melodiernas struktur. Som ”lexikon” i forskningsarbetet använder han 1697 års koralbok som han köpte för projektet.
En annan hjälp är den danska psalmdiktaren Thomas Kingos visbok (med noter!) från mitten av 1600-talet. Liksom Margareta Jersilds bok Skillingtryck, som han kallar en guldgruva.
Förutom sångboken ska arbetet resultera i ett program där Martin Bagge ska sjunga Lucidors visor till Mikael Paulssons luta.

 
 

Inbjudningar till USA

Det bildar en naturlig fortsättning på hans Bellmanprogram som han framfört över hela Sverige och turnerat med till en rad länder. Intresset kring Carl-Michael Bellman har resulterat i återkommande inbjudningar till USA och Tyskland.
– Det hade jag inte anat för tio år sedan, skrattar Martin Bagge som har en förklaring på det internationella gensvaret.
– Bellman är inte specifikt svensk. Han är en solitär, det fanns ingen liknande i Europa på 1700-talet. Folk i flera länder känner igen sig i dryckesvistraditionen. Jag tror att jag kan säga det utan att vi behöver spricka av stolthet i Sverige.
– Bellman skulle nästan lika gärna kunnat rumla omkring i Riga, Reval, Lübeck eller Danzig.

  Foto: Jan Bergman    

Att skriva texter till lånade melodier var vare sig Bellman eller Lasse Lucidor ensamma om. Det var vanligt på den tiden.
Martin Bagge gjorde 1998 ett album med visor av allegoriske språkförnyaren Olof von Dalin som musikforskaren James Massengale letat reda på melodierna till.

Tonsätter lyrik

Till den andra delen av stipendiet tar Martin Bagge klivet fram till nutid. Han gör tonsättningar till lyrik av Elisabet Hermodson, poet som är filosofisk miljövän med ett andligt sökande, dessutom bildkonstnär och kompositör.
– Det är lite kärvare klanger än visorna från 1600-talet.
Dikterskan kom till hans Bellmansdag vid västgötska Åsunden, fick höra en skiva med hans Harry Martinson-tonsättningar och blev så förtjust att hon bad honom göra en liknande skiva med verk ur hennes 40-åriga diktargärning.
– Det är fri lyrik, inte så bundet i versform. Jag var inte säker på att jag kunde tillföra något men det är en konstnär jag högaktar, säger Martin Bagge som sjungit hennes dikter redan som 20-åring.
– Det kom en öppning när jag läste dikter hon skrev i Grekland och som har med antikens dikterska Sapfo att göra. Sen läste jag in hennes samtliga diktsamlingar och fann en sammanhållande länk, människan vid stranden.
Elisabet Hermodson bor i Uppsala och vistas på Fårö på somrarna.
Arbetet ska resultera i ett program och en platta med 15 kompositioner (flera till dikter ur Stenar, skärvor, skikt av jord, 1985), varav sex solosånger, två körsatser och sex instrumentalverk.
Författarinnan läser, Martin sjunger och spelar piano och Anders Hagberg spelar flöjt.
– Jag vill ha med mycket tystnad. Det är inte visa utan något slags konstmusik, ett kärleksmöte mellan improvisation, lyrik, jazz, visa och tystnad.


Klassiskt och jazz

Martin Bagge har sin bakgrund i visan men är inte en trubadur i traditionell mening.
– Mina preferenser ligger mer inom klassisk musik och jazz. Men jag tar inte avstånd från visan, säger den nyinvalde medlemmen i Svenska Visakademien, skapad i mitten av 1990-talet efter ett gammalt initiativ av Evert Taube.
– Det är ärofyllt, säger han om att dela skrå med Alf Hambe, Lars Forssell och Mikael Wiehe.
Martin Bagge föddes 1958 i Mölnlycke och började som klassisk violinist i den kommunala musikskolan i Mölndal. Han fick en ”uppenbarelse” när han följde sin äldre bror Jonas till ungdomarnas symfoniorkester och såg hur kul det var att han tog fram fiolen igen.
Han kom av bara farten med i den inspirerande musikledaren Jan-Ivar Blixts kör och har ägnat sig mycket åt körmusik och arrangemang. Intresset för visor fick han med sig hemifrån, mamma Anna-Lisa sjöng Birger Sjöbergs visor till gitarr.
– Vi gjorde allt från Beatles till folksånger och jag sjöng Bellman redan som 11-åring. Men inte offentligt förrän tio år senare, efter tiden med gruppen Vindharpa.

Rhenskt vin

Som Bellmantolkare har han förstås synpunkter på vad han helst vill ha i bägaren.
– Det kejserliga myrbrännvinet, som nämns i epistel 22, men det kan jag inte skryta med att ha druckit…Pimpinella har en karakteristisk smak, kryddat rödvin. Men den växten är inte den godaste, funderar Martin Bagge glatt.
– Det får bli punschbålen. Eller rhenskt vin i en remmare, från 1600-talet.

 
 
JAN BERGMAN
 

Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright: Jan Bergman