GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



Vilket Göteborgsår för Christopher Wollter
 
Musikalen slår allt!
 
 

Han spelar soldaten som möter sin stora förälskelse mitt i kriget men måste bryta upp och åka hem. Fyra år senare får han veta om barnet.

– Chris är ingen svikare, säger Christopher Wollter som sjunger rollen i musikalen Miss Saigon i vinter.

Det blir ett riktigt Göteborgsår för Christopher som gör sin största talroll i Vem är rädd för Virginia Woolf? i vår.
Och i sommar gifter han sig på en ö i Göteborgs skärgård.

 
Vi tar det från början. Christopher Wollter kommer med flyget från Stockholm och stärker sig med en fläskkotlett med lingon och potatismos i futten med utsikt över älven. Det är ett par timmar innan kvällens föreställningen ska börja och vi hinner prata en god stund.
Veckan innan har jag sett honom sjunga i Miss Saigon, som förutom hela fältet av musik, sång och dans bjuder ett mänskligt djup och mening.
– Det är inte så vanligt, framförallt inte i musikaler. Gemene man ser det som glättiga, dansanta och lätta historier. Men det är inte riktigt så längre med musikaler. Det är skönt, säger Christopher mellan tuggarna.
– Visst har det funnits tragediliknande slut som i West Side Story men de flesta musikaler har en ren underhållningston i sig. Men Teaterbåten, Show Boat som räknas som den första teatermusikalen, är fin.

Tar musikaler över mer och mer från opera och teater?
– Först och främst ersätter den operetter. Den har börjat konkurrera ordentligt med teater och opera.
Christopher ser ingen anledning till att hymla om bakgrunden till musikalernas segertåg.
– Anledningen till att det sätts upp musikaler är att operan ska ha råd att göra sin specifika genre, opera. För att vara krass, det inbringar pengar. Man vet att det kommer mycket folk och ser musikaler. Sen har musikalen en inneboende kraft med tre uttryckssätt, som när det fungerar, slår det mesta inom scenskonsten.
Christopher, som gått musikalprogrammet på Teater- och operahögskolan i Göteborg, tycker att det hade behövts en fristående musikalscen i Göteborg, staden som kan skryta med fyra musikalutbildningar.
– Någonstans tycker jag att makthavarna borde ta sitt ansvar. De ger studielån för högskoleutbildning och visst kan vi få jobb när vi kommer ut men det finns ingen som fastanställer. Vi slussas mellan privatteatrar, institutionsteatrar och fria grupper. Stora Teatern, som var aktuell tidigare i ett samarbete mellan musikallinjen och Balettakademien, är tyvärr upptagen.

Vad är det som gör Miss Saigon så omtyckt?
– Det är en bra grundstory. Alla blir offer på grund av kriget och den som händer under den hemska tiden i Vietnam. Publiken får sympati för alla karaktärer, det är välskrivet (av Alain Boublil och Claude-Michel Schönberg), säger Christopher.
– Det är en tung historia som lättas upp med karaktärer som Engineer (görs av Patrik Martinsson). Numren är inte bara showstopers utan underordnade berättelsen. Den är slagkraftig, musiken är stark och historien går vidare mot ett oundvikligt tragiskt slut. Han framhåller blandning av storslagna scener och intima, där det nästan blir sjungen teaterdialog och kammarspel.
– Sen tror jag det är välcastat, om jag får säga det själv!

Berätta hur det gick till när du fick rollen!
– Jag blev uppringd 2001 av Vernon Mound som bad mig göra rollen. En kvart innan hade jag fått ett samtal från Benny Fredriksson om att göra huvudrollen (stumfilmsstjärnan John Gilbert) i musikalen GG på Stadsteatern i Stockholm. Det var en fin eftermiddag. Det var som om allting bara gick min väg.
– Samtidigt vet jag hur branschen är. Antingen är man mellan jobb eller så vet man vad man kommer satt göra i två år. Jag har haft tur.
 
 
Det är väl inte bara tur?
– Jo, faktiskt! Det handlar om hur ett möte uppstår, i det här fallet med Vernon Mound som satte upp Les Miserables i Karlstad. Jag var praktikant, det var ett jättefint möte. Det ledde till flera jobb. Det är så det funkar.

Din rollfigur Chris som är soldat under Vietnamkriget reser hem till USA efter att ha träffat en vietnamesisk kvinna Kim (Michelle Nigalan) på en bar med prostituerade och gjort henne gravid. Är han en svikare?
– Nej, absolut inte. Han vill inte vara på baren, vill gå hem. Han blir pådyvlad bruden som hans kompis köpt. För att skydda henne mot en av soldaterna (Engineer) och den världen går han upp med henne på rummet, säger Christopher.
 
 
– Där får han för första gången uppleva den stora kärleken i sitt liv. Han blir blixtförälskad, Han dras in i det utan att veta vad det är som pågår.
– Sen när de dras ifrån varandra är det inget han kan styra över. Han kommer hem, gifter sig. Felet är att han inte berättar om hur stort det här var för honom. Han pratade inte med någon på ett år, så märkt var han.
– Sen att det blir barn på det hela…jag tror absolut det funnits de som utnyttjat situationen. Men när Chris väl får reda på det försöker han reda upp situationen, men ju mer han försöker desto mer fel går det.
Christopher har mötts av frågan om hur han själv skulle gjort.
– Samma! Han förträngde det som hänt. Sen kommer det upp till ytan.
– Om du varit inne i en förälskelse och sen går ifrån den kommer den aldrig att gå bort. Den försvinner först om du går igenom andra stadiet.
– Jag var med om det själv. Jag drogs iväg från något som jag inte var färdig med. Det tog väldigt lång tid innan känslorna klingade av.

På det privata planet är du ihop med skådespelerskan Julia Dufvenius och ni har en dotter. Spelar det någon roll för din förståelse av rollen, att du är pappa?
– Nja, Chris vet inte om att han är pappa…Från det att man får ett barn blir det en fördjupning av vad kärlek är. Att få sitt första barn innebär en typ av kärlek som man inte upplevt innan.
– Chris får inte uppleva det förrän på slutet. När han ser en pojke på fyra år hade det jag varit med om med min dotter inte hjälpt för tolkningen. Snarare blir det väldigt konstigt, för jag vet vad de här fyra åren har betytt. Där fick jag ingen hjälp.

Ni ska gifta er för resten, du och Julia. Gratulerar!
– Det ska bli väldigt kul. Det ska ske till sommaren i Göteborg, ute på en ö, avslöjar Christopher och får något varmt i blicken.
– Allt gick så snabbt, vi träffades och fick barn. Nu är prövotiden slut efter sex år.

Hur gick det till när ni träffades?
– Hon gick två år under mig på skolan (Teater- och Operahögskolan i Göteborg), där kände vi till varandra. När jag var på Stockholms Stadsteater och spelade i Spelman på taket så gjorde Julia sin praktik där. Det var på en scenskolefest i Stockholm vi träffades och det sa pang.

Är det berikande att bo ihop med någon som har samma yrke?
– Ja, vi pratar samma språk. Vi har en förståelse inför en premiär och den oregelbundenhet som finns i yrkeslivet. Det är en förståelse av godo. Det är klart att vi kan prata jobb men det är inte vår huvudsyssla.
– Vi kan ge varandra konstruktiv kritik, det är inte många som kan ge rak feedback. Ofta vet man själv om sina svagheter men ibland kan man få bekräftelse och kan bli förbannad på det. Det är ömsesidigt. Man kan bli rak och ärlig och säga Vad menar du med den gesten?
Christopher Wollter är bosatt med familjen i Stockholm men hans föräldrar och släkt kommer från Göteborg där han har bott i flera år, studerat och jobbat.
– Göteborg ligger nära, understryker Christopher som känner sig hemma här.

Att du tillbringade din barndom i Lund hörs inte?
– Jag är uppvuxen i en bokskog, de första sex åren. Det var tre kilometer till närmaste granne. Ingen av oss tre barn hörde så mycket skånska. Vi hade en Kattis Ahlström- och Dan Beckman-melodi. Sen flyttade vi in till Lund när jag var tio.
Christopher Wollter dubbeljobbar i vår. Samtidigt med slutet av spelperioden för Miss Saigon börjar han spela med i Vem är rädd för Virginia Woolf?, en modern klassiker av Edward Albee på Lorensbergsteatern.

Det låter som ett fulltecknat program?
– Det är bara roligt att göra vitt skilda genrer. Jag vill göra både, och. En stor talroll har jag velat göra sen jag slutade scenskolan. Det är jag jätteglad för. Jag får lära mycket av Krister (Henriksson) och Suzanne (Reuter). Det är ett härligt sammanhang och en mycket intressant pjäs.

Är det stor skillnad mellan att göra musikal och talpjäs?
– I en musikal är det mesta sjunget. Att gå från det till talroller är inte ett så stort steg. Det handlar egentligen om samma sak, att beröra folk med en berättelse. I en svart komedi som den här får jag arbeta med betoningar, att lägga in pauser och hitta renheten i spelet, det är skillnad i uttryck, helt enkelt.

Berätta lite om din roll i Vem är rädd..?
– Jag spelar Nick, biolog som är ny på universitetet där professorn George, som är gift med rektorns dotter Martha, bjuder in det unga paret (Linda Ulvaeus) på en efterfest. Nick är ung, karriärinriktad på sitt yrke. Han tror att han ska få ut något av festen men blir indragen i ett sjukt spel mellan makarna i det här paret som har geggat ihop i sin relation.
– I andra akten går det mot en hemlighet som rullas upp.
När uppsättningen gick upp på Södra Teatern var det Ulla Gottlieb som stod för regin, då gjordes det unga paret av Alexander Skarsgård och Cecilia Frode. Inför fortsättningen på Riksteaterturné tog Krister Henriksson i regin.

Hur är det att ta regi av en skådespelare som själv är med på scen?
– …(stort skratt). Johan Wahlström (Parlamentet i TV 4 mm) har på vårt förslag tagit på sig att vara regiöga. Det är väldigt mycket man lär sig av den mannen, han har varit med ett tag. Han är bra på att förmedla det som ska förmedlas och styra in på det håll scenen ska gå.
– Uppsättningen är väldigt satt och det behövs inga stora förändringar men det blir en klarare berättad historia.
 
 
Hur är det att spela full på scen?
– Skillnaden ligger i finliret. Hur påverkar det ens kropp när man dragit i sig fyra centiliter? Och när man blir förbannad i en fylla? Det är avvägningar. Vi försöker fokusera på berättelsen men måste ha det i beaktande.
– Det löser sig själv. Ju fler saker som händer i fyllan, desto jävligare blir pjäsen. Spriten fungerar som en utlösande faktor.

Är det en pjäs om alkoholism?
– Mja, den är mer en spegel av vad som händer i förhållanden där alkoholen har en stor plats. I grund och botten handlar den om de här två personernas olyckliga liv. Och om hur de försöker upprätthålla en fasad av vara perfekta. Men den krackelerar ju längre in i pjäsen vi kommer, det blir större och större glaciärsprickor.
– Det unga paret slår ner som en temperaturmätare på deras relation. Men kan inte värja sig och hålls som gisslan, mer eller mindre. Min fru har också alkoholproblem…

Vem är din stora förebild som artist?
– Loa Falkman! Han har otroligt skön stil oberoende av om det är en operaföreställning eller teater. Han har direkthet, enkelhet och humor. Har en naturlig förhöjning i sig själv. Funkar bra på film också. Är komisk och har en väldig bredd.

Ditt dröm projekt?
– Att fortsätta ha bra, spännande och utmanande uppdrag, både inom musikal och teater.

Vad gör du absolut inte?
– Operett. Där har jag en förutfattad mening. Det är samma historia som följer samma ytliga ramar. Det känns inte lockande.

Var det självklart att du skulle bli artist?
– Nej, det smög sig på. Jag fick min första roll när jag gick i nian och vi gjorde en uppsättning om ett rymdskepp. Jag gjorde huvudrollen som hade kärleksprassel.
Christopher sjöng i kör (i samma gosskör som Torkel Pettersson, numera skådespelare) och fortsatte på det estetiska programmet och sen till Kulturama i Stockholm och var fast för musikteater.
Vem har betytt mest för att utveckla din röst?
– Just nu är det Ulrica Uhlin, som jag går för just nu i Stockholm. Jag tog en paus några år från sångpedagoger men har genom henne fått en bättre teknik, friare röst och känner mig säkrare.
– Tidigare var det Harald Ek som fick mig att gå från körmusik till solist.

Hur stor del av din talang hänger på rösten?
– Svår fråga. Jag försöker aldrig tänka sång när jag står på scen, allt är repeterat. Jag får tänka utifrån situationen. Då får det hellre krackelera än att det låter supersnyggt. Min ingång ligger i att försöka släppa sången och tänka på vad som ska fram mellan två människor.

Har du några ritualer när du värmer upp före en föreställning?
– Vi värmer upp i grupp, jag, Åsa (Fång, som spelar hans amerikanska fru Ellen) och några till, med yogainspirerade övningar, böjer oss ner och gör rörelser, säger Christopher och visar hur han masserar sin diafragma.
Han har praktiserat yoga i flera år, en speciell sort som kallas ashtangayoga.
– Det är poweryoga, som är ganska fysisk och som man blir väldigt trött av. Yoga är bra, man får fokusering på sin kropp och sinne och avslappning. Det kan uppfattas som konstigt men är ganska enkla saker. Man kan ligga på golvet i 15 minuter och bara tänka på sin andning. Det är en tömning och meditation.
– Det är individuellt också om man behöver ladda upp, gå och prata med kamrater eller meditera.
 
 
Har du några intressen utanför teatern?
– På somrarna seglar jag mycket, familjen har segelbåt. Jag hyr varje båt varje sommar allt från en Mamba 31 till Maxi 95 så jag får in Julia, den är som en Volvo. Vi seglar bara i Göteborgs skärgård och Bohuslän, favoriten är Fjällbacka skärgård.
– Det är total avslappning, det finns inget bättre. Vi kan fiska och hitta naturhamnar och är helt utlämnade till vädrets makter. Tar allt som det kommer.
Christopher har ett oförglömligt seglarminne från Karibien, där han var kapten över ett gäng kompisar från Göteborg en höstmånad.
– Vi seglade från Venezuela till Antigua, genom hela den karibiska övärlden. Det var häftigt. Speciellt en 48 timmars segling från Margarita till Grenada. Vi mötte delfiner, det var som en dålig skräckfilm i månskenet där vi inte såg land på länge och seglade i helt okända vatten.

Har du några projekt planerade?
– Det är inte lätt när man frilansar. Vi är i händerna på teatrarna och producenterna. Om du inte har någon fast anställning finns det ingen trygghet. Jag får försöka ta det som det kommer. Det kan vara pressande när man inte vet.
– Det finns många orosmoment men också fördelar. Jag kan välja och styra. Att göra film och spela mer teater skulle vara kul.
På Göteborgsoperan arbetar han gärna.
– Det här huset är fantastiskt att jobba i. Alla är glada, det är nära till vattnet.
Därmed har en timme gått och Christopher reser sig och ska förbereda sig för kvällens föreställning.
– Det är stor skillnad på er journalister. Du är den första journalist som inte frågat om jag är släkt med Sven Wollter, undslipper han sig.
 
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman