DAN WOLGERS



     

Utstuckna ögon, våta kinder och bortsprängda huvuden är återkommande drag i Dan Wolgers små objekt av till synes igenkänningsbara och njutbara skulpturer. Det är konstnärens vanmäktiga kommentarer till våldet och alla otäcka saker som händer i världen.

Objekten, vanställda med nålar och sugproppar, står skyddade under glashuvar på montrar i Falkhallen i Konstmuseet, där en hel vägg täcks av sifferkonst. Det är den i huvudstaden upphöjde konstprofessorns första separatutställning i Göteborg med 24 helt nya verk som aldrig varit visade.
Ett är visserligen från 1983, det är hans ansökningshandling till konsthögskolan. Den är utförd i trä men han lämnade aldrig in den utan använde det riktiga formuläret i stället.
– I poetisk mening är det början på min Fibonacci-spiral, säger han och kommer direkt in på det som varit hans ledstjärna i konstnärsskapet ända sedan tiden på Mejan.
Talserien som inspirerat bland andra konstnärer i århundraden formulerades av den italienske matematikern Lenoardo Fibonacci på 1200-talet: 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21 osv. Varje tal är summan av de två tidigare, vilket kan tolkas som att närmast föregående erfarenheter samverkar till nästa steg.
– Den är varken magisk eller matematiskt egendomlig men fantastisk att upptäcka. Uttrycker man den grafiskt bildar siffrorna en spiral med en sällsam symmetri. Det har visat sig att den uppträder på oräkneliga håll i naturen och påverkar till exempel blommors och snäckors växtsätt, säger Dan Wolgers.
– De kan inte växa hur som helst, de växer efter en speciell kurva, efter Fibonaccis talserie. Varför vet man inte. Det är ett evigt tema, det ser mystiskt ut men är det inte.
Dan Wolgers inspiratör, den amerikanske konstnären han assisterade i ungdomen, var verksam inom så kallad arte povera.
– Fattig konst, jag hoppas kunna presentera det här i dag.
Dan använder så kallad riffel-teknik, en ålderdomlig porträttframställning med två vertikaler som innebär att betraktaren ser olika motiv från tre håll. Det har ofta varit Jesus, Maria och korsfästningen men Dan Wolgers låter siffrorna i talserien adderas i mitten i varje tavla, flankerad av de två föregående talen.
– Nu har jag en gång för alla talat om vad som är ett Fibonaccital.
Vissa tavlor i serien är hållpunkter i konstnärens liv markerade av texter valda på en viss sida i någon bok han haft i ateljén. Ett avsnitt beskriver Hans Wikstens dödsögonblick, det var hans professor på Mejan och en person som stod honom nära. Ett annat handlar om Torsten Rehnqvist.
Den slutar vid 110, sen vidtar den oändliga framtiden.
– Jag påvisar hur konstnärsskapet kan löpa i en spiral som i en Fibonaccispiral. Varje verk har samröre med tidigare saker jag skapat. De är associerade med varandra. Vart och vartannat konstföremål delar titlar med varandra. Det är en mängd olika kombinationer.
Säger Dan Wolgers och blickar ut över montrarna med de små figurerna och objekten, gjorda av ”gammalt jox” han samlat i lådor i ateljén. Det är vackra symboler som utan egen förskyllan blivit synbara offer för våldsamma händelser.



– Alla handlar om den senaste tidens våldsspiral. Under hösten har vi följt det ena fruktansvärda gisslandramat och bombningen efter den andra. Våta kinder har flyktingar och vittnen, det är så jag har flätat ihop det.
I en av montrarna visar han en teckning av en pratbubbla med rörlig svans som innehåller texten: ”Det här är konst”. Konstverket syftar på renommésnyltning som Dan Wolgers är kritisk till.
– Konstvärlden har närmats av näringslivet som vill hålla den i handen och låna dess integritet. Man drar sig inte för att kalla än det ena, än det andra för konst. Jag sörjer detta. Allt är inte konst. De är som våldsverkare som gör rov på konstnärers integritet.
Men all sponsring är inte fel. Det gäller att vara tålmodig och genuint intresserad, att följa en konstnär även i svackor och inte bara se till den egna plånboken.
Humor och klacksparkar förknippas Dan Wolgers med sedan tidigare men – Jag har varit fullt allvarlig. Lasse Åberg har sagt att det farliga med humor är att folk tror att det är på skoj. Utan humor kan man inte vara allvarlig. Det är en del av den mänskliga helheten, säger konstnären som blev förvånad när han upptäckte draget hos sig själv och vill fortsätta i samma stil och inte vika sig för publika krav.
– Betraktarna är rädda för humor, att det blir banalt. Men konsten fördjupas via humor, värme, medkänsla och nyansering.
Men den här gången är humorn svårare att upptäcka.
– Jag har trött på att fösas runt och måste sätta ner foten. Säga hallå där, jag har en avvikande mening.
För att avsluta utställningen, kallad Ahem (ett ljudhärmande ord för en diskret harkling som ska dra uppmärksamheten till talaren), använder han ett manifest som den isländska konstnären Sigrid Gudmundsson skrev 1962 men som är aktuell än i dag.
– Det visar att konsten är oändlig och tidlös och inte låter sig formas efter tidens krav.
Han vill inte kalla det konceptuell konst.
– Nej, jag tror inte att det är det. Jag är inte så angelägen att begripa det jag håller på med.

JAN BERGMAN

 

Falkhallen, Göteborgs Konstmuseum
16/10 2004 - 9/1 2005