GALLERIROND hösten 2005
 
Stina Wollter
 


Det starkt personliga och det allmänmänskligt giltiga förenas i Stina Wollters målningar och teckningar.
I en kombination av collage och målning kallad Växtnäring planterar två barn en spröd livsplanta på ett berg av mänsklighetens samlade livserfarenheter med ett myller av människor, miljöer och händelser från 1940-talet.


– Historien, det som var förr, är näringen. Den stora världen. Det är ett stort drama att vara barn, ett ännu större drama att vara vuxen och syssla med sitt sorteringsarbete. Hela utställningen är ett sorteringsarbete, säger Stina Wollter.

Vad sorterar du?
– Att vara konstnär och att acceptera att jag är en berättande konstnär är att söka din berättelse. För några år sen gick jag igenom ett inferno för att acceptera att jag är en berättande konstnär.


– Starka platser blir en form av scener och förtätade rum där jag låter saker hända. Det är både en allmängiltig och en personlig sfär. Även om bilden brutit fram ur min egen berättelse springer den ur den gemensamma historien, att vara människa.
– Vissa grundaspekter har alla. Uppbrott, barndom, närhet, saknad, basala ingredienser. Utsatthet.
En avlång målning är en svit av mindre bilder med figurer i uppbrott, nästan som en serieremsa.
– Jag är besatt av historien om att packa upp och ner ur lådor, man nästan drunknar, det gäller att få ordning och söka försoning. Jag har valt den formen. Jag ser nu att det är ett kvinnligt perspektiv.
Kvinnan omger sig med tyger.
– Mina smutstvätthögar! Det är något jag känner igen mig i, jag flyttar, det är olika transporter i livet. Det är en bild för något, ett slags gest. Den sista gestalten sveper sig. Bilden heter ”Det ordnar sig”.
– Jag är en trygghetsnarkoman som sover med flera täcken.



En stor teckning har ett hemskt motiv av en ung avklädd kvinna omgiven av ett gäng grabbar som klämmer på hennes bröst, allt bevittnat av en flicka i förgrunden som drar isär ett draperi. Det är en mardrömsbild som är ”otroligt privat”.
– En ultimat bild av utsatthet. Att bli bedömd och betittad. Så har man känt sig en och annan gång.
Att det finns klassiska influenser i hennes välkomponerade bildskapande är inte att ta fel på.
– Jag älskar Caravaggio, helt klart. Jag tycker hans målningar är rock´n´roll trots att de är gjorde för så länge sen. Jag älskar National Gallery i London och började gråta när jag kom ner i källaren, det är ett sånt direkt tilltal.
– Hans rum är dräktiga med berättelser som föds i ens eget huvud. Han jobbar mycket med ljuset, börjar med gråskalan och laserar över. Det är en sval hand på min heta panna. Jag är ingen kolorist men Caravaggio bekräftar att det går att berätta så här också.
Bland de moderna kollegerna tittar hon gärna på Lucian Freud och Gerhard Richter.
Stina gick KV, HDK och Nordiska konstskolan i Finland.
– Jag gick två betydelsefulla somrar på Gerlesborg för Lennart Rodhe, utan dem hade jag inte blivit pedagog, avslutar hon.

JAN BERGMAN