GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



Art Deco-naivist med mjuka hörn
 
Naivist får man gärna kalla honom. Det tar han som ett hedersbegrepp.

– En naivist är ärlig. Jag målar bara för mig själv och har inte en tanke på att sälja, säger målaren Yngve Werner Ericson som gör skillnad mellan en naiver och en naivist.
– Naivern är ursprunglig som ett barn. Naivisten kan lyfta fram ett hus över ett annat och vända på perspektiven för att få spänning. Han har kontroll över vad han gör.

I det mjuka detaljerade sättet att arbeta finns paralleller till persiskt, japanskt och indiskt måleri och trådar till ungrenässansen.

– När jag är högtidlig kallar jag mig för Stigbergets Giotto!
 
 

 

När jag ringer till Yngve, efter att ha sett en väggkalender med hans förföriskt sköna och roliga stadsbilder från Göteborg på månadsbladen, är han först tveksam till att ställa upp för en intervju.
–  Det är så skönt att vara okänd, hörs hans kultiverade röst.
Men han ställer upp efter att ha sovit på saken och läst Zenit som han låtit hustrun Sonja trycka ut i klarskrift från datorn.
Väggarna i fyrarummaren vid Stigbergsliden där paret bott i 39 år är fulla av hans målningar och ett tidigare sovrum har blivit förråd och är proppat med tavlor.
I tamburen vittnar tre abstrakta målningar med tjocka pålägg av oljefärger som hyllningar till Miles Davis, Charlie Parker och Thelonious Monk om hans jazzintresse på 50-talet. Det står sig än i dag.
Han målar i köket eller vid målarbordet i ett hörn framför de välfyllda bokhyllorna i vardagsrummet.

 
 

Polyvalent Veduta. Målad i två kvadrater. Hänger i original bredvid stora konsertsalen på Artisten.

Sa upp sig
Som 43-åring sa han upp sig från jobbet på dåvarande Ted Bates annonsbyrå och har varit hemma i 30 år, frilansat, läst, målat och skrivit dikter. Och fotograferat under promenader på stan. Någon formell konstutbildning har han inte.
–  Jag kallar mig inte konstnär utan bildställare, framhåller Yngve Werner Ericson som i måleriet uppträder i olika gestalter.
–  Det är en tolvgrupp med mina heteronymer. Walter Egon, John Hammond, Per Stück, Manfred "Manne" Morin… Vi samlas varje måndag kl 9 för att gå igenom vad vi ska göra under veckan och i framtiden. Som att arrangera en samlingsutställning för De Tolv. Heteronymer är samma sak som pseudonymer. Idén fick han från den portugisiske författaren Fernando Pessoa ("Orons bok").
–  När han gick bort 1935 hittade man i en kista full av brev med diskussioner som han haft med sig själv. Genom tjugofyra heteronymer, han kunde vara ett flertal "portugiser, fransmän och engelsmän" som debatterade med varandra.

Vad är fördelen med det?
–  Jag tycker det är väldigt lugnande. Om jag blir utskälld kan jag gå in i Walter Egon, mitt vanligaste alter ego, så glömmer jag allt. Det är ett sätt att hålla lågan levande. Tänka i förnyade banor.
Motiven är ofta från hans stadsdel Majorna. Just nu gör Yngve en tredje version av Nya Varvet som ligger i Västra Frölunda. Den här gången sedd från Pipers park.

Yngve Werner Ericson

Yngve Werner Ericson

Yngve Werner Ericson

Klicka för förstoring

Små figurer
I stadsbilderna finns ofta små figurer med. I en målning med Hagakyrkan i förgrunden är en duo musiker på väg in från en uppställd gammal Duett.
–  Där springer min lilla mamma som flicka. Hennes morföräldrar bodde på Sprängkullsgatan och hon fick ofta vara i parken och leka.
Ett annat motiv är Slottsberget på Hisingen; "Snöglopp i Göteborgs skeppshamn" byggt på vad hans far berättade i slutet av sitt liv. Med Lindholmsdockan i förgrunden och Majorna i en blå fond.
Han går tillbaka i tiden för att fånga atmosfären, det kan vara 1940-tal.
–  Jag gör bilder som borde ha gjorts på den tiden. Varför målade ingen Karl Johans Torg?
I en målning från hamnen finns en båt från Stinka Line, som han kallar det stora rederiet med danmarksfärjorna. När färjan passerar en svanfamilj vid Galterö förvandlas den till Stänka Line.
–  Det är en båt jag retar mig mycket på. Den ligger och pyser och ryker hela natten fram till åtta på morgonen. Intill bostadskvarter!

Inspirerande utsikter
Från balkongen mot Kjellmans kurva har han utsikt mot Masthuggskyrkan, som ofta dyker upp i hans målningar.
På andra sidan den brusande Stigbergsliden där "det kommer 24 spårvagnar i timmen". Rakt nedanför fönstret är hållplatsen med väntande passagerare ett tacksamt motiv. Intensivt och rörligt.
–  Det är som en teaterscen. Jag gör väldigt många teckningar på medlevande som rör sig över "terminalen".
Han hyllade Trafikkontoret med glada tillrop när den nya hållplatsstugan med det välvda taket kom på plats.
–  Det är Stigbergets Parthenon! pekar han förtjust och talar om kolonner och silvriga kapitäler.

 

 
 

Bjuder på tårta
Vi fortsätter in i vardagsrummet där han bjuder på nybryggt kaffe och tårtbitar. Och slår senare upp var sitt glas whisky ur en glaskaraff.
Yngve Werner Ericson är förstås infödd Majornabo, han föddes 1932 och är uppvuxen vid Klareborgsgatan. Mitt i art deco-perioden. Porten till huset nummer 16 hade ett ornamentöverstycke från den stilepoken. I dag i salig åminnelse.
–  Inte konstigt att man är som man är. En outsider.


Yngve
Hur kom det sig att du började måla?
–  Jag har alltid tecknat. Började måla 1947 då jag blev intresserad av konkretisterna. Fick en oljefärglåda redan när jag var 10 år, var borta ifrån den ett tag men kom tillbaka.
I sitt arbete på byrån penslade och tecknade han illustrationer med en air brushspruta.
–  Men när jag målar vill jag fördriva färgen mjukt i hörnorna utan air brush.
 
 
Söker karaktären
Han lever med måleriet hela tiden.
–  Det handlar lika mycket om att sitta och begrunda en tablå som att gå igång med penseln i hand. Jag har ett förminskningsglas. Behöver inte gå några meter tillbaka och kolla för motionens skull.
Det han kallar Wollins park vid trappan mellan Stigbergsliden och Götaleden är ett motiv han älskar. Där står tre träd, det var fyra tidigare. Då kunde man kalla det skog. Nu är det en park.
–  Man ser husen emellan. Det är tillräckligt för en gammal naivist, säger Yngve, inbiten stadsbo som är rädd för skogen dit han låter Sonja bära sig i sin famn. På somrarna målar han barrskogsoceanerna från ett fönster i ett torp i jämtländska Munkflohögen.
–  Skogen känns främmande och stor.
 
Yngve Yngve

Vad är det som tilltalar dig hos naivismen?
–  Möjligheten att berätta något. Jag gör mig själv puerilt glad med oljad komik. Jag går runt motivet från olika håll, ibland flyger jag upp i luften, tar flera vinklar som utgångspunkt och landar med en polyvalens (mångfald).
–  Ibland målar jag på natten, det är precis som det kommer. Det där med ljus har jag aldrig brytt mig om. Jag går aldrig ut och avbildar. Eller begränsar tillvaron med perspektiv.
–  Man får inte vara rädd för komik och naivister får vara roliga. Man skrattade mer förr, i dag är det mer dystopier.
Leendet och det vardagliga skrattet är lika naturligt hos Yngve Werner Ericson som i hans målningar.

Vad får dig att skratta?
–  Jag blir munter av Woody Allen. Har 18 rullar av hans bästa filmer i videosamlingen.
Den engelske naivisten Vincent Haddelsey uppmuntrade honom att välja linje. Yngve, som var mycket miljömedveten i mitten av 1970-talet, fick en målning av ett bolmande raffinaderi publicerad i fransmannen Anatole Jakovskys lexikon med 600 naivister.
Sen visste han var han hörde hemma. Hans målning "Noas andra resa", med djur som iförda rymddräkter ska kliva på en rymdraket kom med i en fransk samlingsvolym med målningar på Noaks ark-temat. "Elfsborgs Fästning", som raffinaderi, finns i Max Fournys naivistmuseum i Paris.
 
 
Känslan av staden
När han flanerade Första Långgatan fick han en kommentar om att "hur kan du gå den där tråkiga gatan". En transportsträcka.
–  Jag tycker inte den är tråkig. Jag hade en jamsession i huvudet. Jag hade hört Dizzy Gillespie på Wauxhall, som låg här, 1953. Människor som inte just bär på den flummigheten har andra förhållningssätt till Stigbergstrakten.
Sedan ögonen med ålderns rätt mist något av sin skärpa för de riktigt små detaljerna utförda med ett penselstrå har han gått över till att måla mer svepande förenklade motiv från södra skärgårdens Halsvik.
–  Jag håller längre ut på penselskaftet. Det är underbart att slippa göra schatteringar. Sonja och jag sitter på Styrsös västra sida och skissar av en fantastisk liten ö med båthus som heter Tjälmen.
 
 
JAN BERGMAN
 

Fotnot I Giotto (di Bondone, 1266–1337) stod för en epokgörande realism med tung plastisk modellering av figurer och enhetliga rumsbildningar, en frigörelse ur det bysantinska ytmåleriet. Mest känd för monumentala freskomålningar ur den helige Franciscus liv i kyrkan San Francesco i Assissi.

Fotnot II Parthenon, doriskt tempel helgat åt Athena Parthenos, byggt
447-432 f.Kr på Akropolisklippan i Aten, Grekland.

Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright: Jan Bergman