GALLERIROND våren 2005

Galerie Oijens
15/1–30/1 2005

Nina Bondeson



Mycket kan man få höra om man lyssnar av sin närmaste omgivning, t ex i servicebussen på tur genom Guldheden. Människors berättelser ligger i långa osynliga trådar under ytan i Nina Bondesons brokiga utställning, som kröns av ett altare med vardagsföremål på en diskbänk.
Hon vet inte alltid själv vart trådarna leder men gör en jämförelse med svamparnas mycel där tingen och bilderna motsvarar svampar som suger näring.




– Jag anrättar fruktkropparna i olika stuvningar, säger hon.
Det hela kretsar kring de självlärda lingvisterna Jeremy Adagio och hans assistent Imre Omm. I en stor bild på bomullstyg, som hon satt ihop och målat i photoshop och skrivit ut från datorn, ser vi hennes fantasifigurer göra experiment med en hund i ett 1950-talskök.
– Han vet egentligen inte vad en lingvist gör och försöker förstå tingens väsen och livets innersta mening, säger Nina.
– Forskningen går ut på att överföra hundens fantastiska luktsinne till vår tankeverksamhet. Det handlar om att förstå genom förnimmelser, inte genom begrepp. Men forskningsarbetet störs av att han blivit kär i Imre.
Hon har ett litterärt sätt att arbeta.
– Jag kan inte skriva böcker. I stället använder jag fiktiva personer som ett slags behållare för funderingar och frågor jag har.
Ur bilden, som hänger i öljetter likt en köksgardin och mäter 2,5 x 1,5 meter, har hon plockat ut motiv i verkligheten i rummet. På ett bord står en broderiskulptur av hunden i försöket, en staffordshire bullterrier prydd med ord och tecken.



I hennes ikonliknande målningar med breda ramar finns människoporträtt i starka färger och myriader av symboler, lösa kroppsdelar och inskriptioner som anspelar på känsloupplevelser i vardagslivet.
En hederlig gammaldags termos dyker upp på flera ställen.
– Det är en symbol för det goda livet som finns inom räckhåll. Går allt åt helvete kan alltid få en kopp kaffe…
Ett kuvert är en starkt laddad symbol för dolda meddelanden som dramatiskt kan tränga ut ur mellangärdet på en människa hon målat.
– Människor har alltid förmedlat sina tankar till varandra och hållit kontakt men man kan ha långa avstånd på olika sätt.



Nina Bondeson väckte uppmärksamhet under en utställning i Mexiko nyligen och man kan kanske spåra ett konstnärligt systerskap med legendariska Frida Kahlo och den mexikanska berättelse- och bildtraditionen.
Men hon vill inte peka ut några influenser speciellt.
– Jag består av influenser! Det var när jag förstod det som det lossnade för mig konstnärligt, slår Nina fast.
– Jag upptäckte att jag var samtida med Albertus Pictor (den medeltida kyrkomålaren) och hittade en väg av delaktighet. Innan dess hade jag trott att en konstnär måste vara unik och ha något speciellt att säga. Jag hade inget speciellt att säga. Bara det alla bekymrar sig om.
Hon såg genom århundradena ner på ett stort flytande globalt vatten.
– Det enda jag behövde göra var att släppa greppet om att jag hade något särskilt att säga och släppa mig ner i det där vattnet för att känna delaktighet. Det unika blir kanske att sätta ihop två saker på ett lite nytt sätt, att göra små förändringar. Det var en stor befrielse.
Diskbänken med alla metallförmål blir ett altare med en rund form av små skålar fästade direkt på väggen.
– Det är ett är lingvistiskt försök att nita fast föremålen och dess betydelse. Vi är tingens värddjur. De kan inte göra mycket utan oss.
Nina använder omedvetet religiösa symboler som kors utan att vara kyrklig.
– Jag kan inte begripa det, jag är fullständigt hednisk! Jag fick kontakt med kyrklig konst genom Albertus Pictor. Jag var en sommar och tittade på kyrkor på Gotland.
Det är en sakral ton i mycket av det hon gör och texterna fick från början en biblisk ton.
– Jag känner mig hemma där men inte i kyrklighet. Det är viktigt att konsten kommer ner på jorden. Frågan om livets mening ställs vid vem som helst köksbord. Det är inte i kyrkan det sker, egentligen.
Hon kallar vardagen vår store frälsare.
– Det som får en på fötter efter katastrofen är omutliga rutiner.
I utställningen ingår gipsskulturer som hon köpt på loppmarknader och arbetat vidare med, karvat ut och dekorerat med bilder och meningar. Sina broderier på mormors gulnade linnetyger har hon färgat med kaffe för att få fram känslan av det gamla.
Nina Bondeson arbetar i en stor ateljé nära den virvlande forsen i Kvarnbyn hemma i Mölndal. Hon har bott över hela landet, i Malmö, Umeå och Stockholm där hon gick Mejan. Men Göteborg är bäst!
– Det är trevligt här. Göteborgare är snälla, försäkrar hon.
I Stockholm och Göteborg är man rapp och snabb i käften. I Stockholm spelar det ingen roll om det är på någons bekostnad (flickan i luckan i badhuset svarade ”Ja, vad tror du jag sitter här för?” när hon försynt frågade om det var i där hon skulle betala).
– I Göteborg är man hyggligare, fortsätter Nina Bondeson och berättar en historia från servicebussen.
Den handlar om den äldre damen som frågade chauffören om bussen kör förbi Sahlgrenska. ”Ja, om vi inte ska stanna” blev det käcka svaret!


JAN BERGMAN