GALLERIROND hösten 2005
 
Ulla Zimmerman
 


Ulla Zimmerman är känd för sina nerslag på arbetsplatser och har målat patienterna operationsavdelningen på lasarettet i Borås och demenssjuka. Nu har hon skildrat det närmaste landskapet.

– Det här är min verklighet, också!





Ulla bor ganska isolerat i skogarna utanför Borås, stället heter Björnåsen och närmaste knutpunkt är Borgstena där det finns en liten tågstation med en skylt som passageraren fäller ut för att få rälsbussen från Herrljunga att stanna.
– Jag kommer att fortsätta att gå ut och titta på saker. Men de här målningarna är väldigt nära, de är mer självporträtt, slår hon fast.
– Det är mina marker, mycket myr och mossa. Det kallas Lilla Norrland.
Hon målar i gouache och använder tusch, blyerts och lite akryl ibland.
– Jag jobbar med collage, limmar och målar över. Det blir bubbligt och knöligt. Jag tycker om struktur. Tycker om att ha smutsat ner på duken så jag får struktur att jobba med.
Ibland använder hon tusch och krita, låter färgen torka, river itu pappret och limmar.
– Det finns ett jättebra våtrumslim som håller för det mesta.

Vilken bild av landskapet vill du ge?
– Det var en högtidlig fråga! Det är ett fantastiskt rum att få vara i och vara ensam. Även om jag går samma stigar ser det aldrig likadant ut. Det är en kick.
– Är man inomhus blir det väldigt tyst när elen går. Men ute i naturen är det alldeles tyst, speciellt när solen går upp. Och ner.
Vita partier i skogen är frost och snö.
– Det är kul att jobba med och få integrerat så det inte lägger sig som vispgrädde ovanpå. Ibland går det åt helvete.
Snön är inget hinder för hennes utflykter.
– Jag tycker om att åka skidor men det blir ingen tjusig slalom. Jag tycker om att föra mig fram i naturen. Går mycket ute när jag inte brödjobbar.
Till den senare avdelningen hör att måla med patienter, bland andra de som har cancer.
– Men det är ingen bildterapi. Jag är medmänniska.
Räven dyker upp i flera bilder.
– På den gamla pilgrimsleden från Borås till Nidarås (Trondheim) finns det fortfarande en och annan. Räven är en stor frihet. Men jag gick inte leden, som de skrev i Borås Tidning. Jag har gått en hel del och sen åkt vår gamla buss, som är inredd. Och tecknat.
En äventyrslysten kvinna dyker upp i en och annan skogsmålning med en tjärn och lite snö bland träden.
– Det är faktiskt jag som försöker ta mig fram torrskodd över vatten.
De liggande stammarna efter stormen Gudrun har hon målat med lysande starrgräs i förgrunden. I en annan bild, målad mitt i smällkalla vintern, står ett spökträd med kala grenar i det frostiga landskapet.
I en dimmig vinterbild är det fuktigt och kallt.
– Jag har hemskt roligt! Både när jag är ute och skissar och sätter mig i ateljén. Jag är som en forskningsresande som upptäcker saker.
I ett par bilder har hon målat dottern Frida, som jobbar med jord. I det bakre rummet visar Ulla Zimmerman sina sjukhusbilder.



JAN BERGMAN