Kent Larsson
Målningar
Galleri Rita
28/10-9/11



FÄRGEN TOG ÖVER
<>


Kent Larsson rev sin gråa mur
<>





Med explosiva och mustiga färger målar Kent Larsson, som gått hela vägen i sin utveckling från ett fotorealistiskt måleri.
– I dag kan folk se penseldragen. Åskådaren ska måla vidare själv med sina tankar och känslor, säger han.

Kent Larsson är en av få målare som konsekvent använder levande modeller, kvinnor i smala festklänningar.
– Alltför många målar gestalter utan att använda modell. Efter ett tag får alla målningar samma uttryck.
Han använder många modeller.
– Av tio sätter sig tio på olika sätt. Ber jag dem uttrycka något går det på olika sätt. Jag möter mycket av mig själv i alla målningar. Modellerna hjälper mig att få fram detta, säger han.
I nytt rum kallar han en av målningarna med en ung kvinna.
– Det var första gången för henne, hon var väldigt tyst och stod och tänkte mycket. Modellerna är väldigt olika.




Den stora lustfyllda målningen Midsommar har ett motiv av två kvinnor som dansar.
– Den känns väldigt svensk var egentligen tänkt att ställas utomlands, i Rom och Zürich på svenska nationaldagen.
När han målar av en kropp får den volym och rörelse och blir något mer än själva kroppen.
– Den fångar en situation och en känsla. Oftast målar jag inte ansiktet. Men i vissa målningar har de kommit med.
Det kan bli något helt annat av en målning som börjar med en modell. Som i Kräftskiva, målad i mustiga röda färger och lysande gult, där en av modellerna ligger övermålad under bordet men en annan syns längst till höger.
I övrigt kryllar det av festfigurer som höjer sina glas. Stämningen är omisskännlig.
– Här skulle man kunna vara med på festen. Jag åt väldigt mycket kräftor under tiden när jag målade den men blev inte bjuden på någon skiva, säger Kent Larsson.
– Det är något som värkt i mig länge, att måla en kräftskiva. Det är så mycket färg, ljus och kraft. Men när jag började måla den visste jag inte att det skulle bli en sådan situation.
– Det är intressant att måla på det sättet. Jag vet inte vart det ska ta vägen.

Du använder mustiga färger?
– Förr var det inga färger alls! Jag målade fotorealistiskt och sen surrealistiskt. Under en resa till Spanien för att koppla av från måleriet kom jag till en bergsby på Teneriffa, där jag gick förbi en mur. Jag såg fragment och meddelanden.
– Plötsligt var det jättemycket måleri i muren. Folk gick förbi utan att titta. Jag tänkte att jag målar av muren och ställer ut på galleri.
Han hade ett akvarellblock med sig och satte igång. Det innebar början på en period om tre fyra år när han målade gråa, dystra, hårda och ogenomträngliga murar.
– Jag började längta efter att måla rött och ta i, det kunde vara i en liten springa i muren. Jag hade en längtan efter att någon gång dra på.
Till slut var det så mycket färg att muren försvann och han kom in i en abstrakt period.
– Färgen tog över. Det var som om jag rev min egen mur.
1998 började gestalter smyga sig in och han började jobba med modeller. Det blev en ny fas men med rötterna i ungdomen.
– Jag har alltid tecknat kroki sen jag var 15 år.





Kent Larsson målar i akryl, lager på lager. Att han gärna utgår från festmingel är nästan en ironi. Han var den ensamma självlärde konstnären som satt hela dagen i sin ateljé på sex kvadratmeter och bara tyckte det var spännande att jobba.
Men det förändrades på en vernissagefest i början av 1980-talet när han skulle visa sina verk på ett galleri. Han mådde illa först men lärde sig att umgås med fenomenet. Och hitta impulser till måleriet.
– Även i ett mingel kan vissa gestalter vara för sig själva och verka ensliga.
Att Kent Larsson, som har ateljé i Nääs fabriker, känner en förkärlek för rött har en speciell förklaring.
– Min flickvän Anna började som modell för mig. Jag sa ”Tag med ett plagg”. Hon tog med en röd klänning, det satte igång mycket.
Han är uppvuxen i Kortedala men ett vägbygge flyttade släktgården till Hästevik på Hisingen. Vid besök varje sommar kan han njuta av utsikten mot Vinga.
– Havet och berget ger mig energi och ro. Då kommer de här bilderna. När jag är ute och reser dras jag till kusten.
I en målning med en takterrass över en stad i utlandet skildrar han stunden med en magisk känsla av stillhet han får varje kväll.



JAN BERGMAN