Kerro Holmberg
olja och kol
Galleri Aveny
14-29/10



EN POETISK LYSTER


Kerro Holmbergs målningar
har dolda innebörder

 



I en av Kerro Holmbergs målningar återfinns den ryske modernisten Malevitjs svarta kvadrat på vit botten. I en snarlik målning, med motivet annorlunda belyst syns inte längre kvadratens vita bas.


Likt en ikon förankras den, ett stycke ned i bildens vänstra sida, i hustruns och dotterns sorg och övergivenhet vid hans grav, sedda i olika ljus; med varsamt varierade stämningar och med de två personerna i lätt förändrade positioner.



– Jag har alltid målat, har nästan hela tiden inspirerats av andras konst; och är starkt påverkad av Malevitj, av hans tid och rum. Mitt måleri har inte färgats men själva ansatsen, tonen.

Men du skriver ju också poesi? (Kerro Holmberg har nyligen kommit ut med sin andra kritikerrosade diktsamling, ”Och du ser den”, på Brutus Östlings bokförlag Symposion).
– Ja visst, men även om arbetssätten befruktar varandra håller jag isär dem som helt separata konstformer. Jag söker mina uttryck på olika sätt; i poesin bearbetar jag bara tunga saker (skratt). Mycket tunga saker.
Men Kerro Holmbergs måleri är nog ofrånkomligt präglat av intensiv poetisk lyster, inte bara i målningarnas minutiöst sammanfogade färgfält vars form och kraft, likt genomlyst mosaik bryts mot varandra och drar ihop en närvarokänsla i blicken.



I en målning lutar sig en ung mamma framåt mot betraktaren. Klädd i lysande röd jacka, visar hon, pekande nedåt mot ett bord i bildens framkant, sitt barn på ett lysande gult tyg. Titeln är ”Introducerandet av IKEA i Moskva”. Säkert är målningen på ett eller annat vis besläktad med Holmbergs omtalade ”Försäljningen av dalahästar i Kina”?
– Ja, det finns ofta flera dolda innebörder under ytan men nu har jag den senaste tiden också börjat med ett nytt arbetssätt, jag blandar oljemåleri med kolteckning och kan på så sätt ytterligare vidga bildens spänningsfält. Jag arbetade mycket länge med en målning som jag kallat Jag Natalia, ett porträtt av en rysk kvinna som, ju mer jag skrapade bort, byggde upp igen och målade över och otåligt förändrade, allt starkare växte till en bild av mig själv. Förstörandet är viktigt för hela processen.



Kolteckningarnas porträtt och figurer tycks sippra upp ur bildens vita täcke och breda ut sig över duken mot ett möte med en färgbukett i guldockra, en kvinnas läppar är mjukt målade i grönt; överhuvudtaget tycks kvinnoporträtten ofta skildra en styrka som stiger ur en suddigare ton, med ansiktsdrag och blick förhöjda av kollisionen med ett skarpt inbrytande rött eller av karakteriserande dekonstruktion. En mörk, nästan osynlig figur kan ibland, likt en efterlämnad illusorisk jagbild, gömma sig i dunklet tätt bakom den porträtterade.


Fotografen Miriam Bäckströms transkriberade text utifrån ett samtal med Kerro Holmberg i utställningskatalogen äger, liksom flera av Holmbergs målningar, något av lapptäckets kommunikativa mönster; med reflektioner likt snabba speglingar som oavbrutet förvänds och förvandlas till ständigt intresseväckande, splitter nya infallsvinklar på konst, på gestaltningens och livets frågeställningar.



ANDERS THURESSON






061020 Zenit, kulturtidningen i väst