GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



ÖDESMÄTTAD VÄNTAN
 
Rogerts Bondesson målar människor i rum
 
 

Det vilar något ödesmättat och underliggande dramatiskt över Rogerts Bondessons motiv av människor i stillhet i ett rum. Han målar känslan av att något har hänt och att något ska hända.

 

Han arbetar numera mest med serier av bilder och de senaste åren har han ägnat begreppet Väntan.

Det är samma bild i grunden. Samma figurkonstellationer.

– Men rummet ändrar jag. Jag sätter uttrycket och förhållandet mellan figurerna i olika rumssammanhang, berättar Rogerts Bondesson i sin ateljé på Konstepidemin.
Var han fick de här figurerna ifrån kommer han knappt ihåg. Vi får oftast bara se dem som silhuetter utan anletsdrag.

– Det är en blandning av en bild jag såg i en tidning och egna skisser. Det var något med de figurerna, hur de satt och förhöll sig till varandra, som fångade mig, säger han.

 
 

Vad de väntar på vet han inte heller.

– Bättre tider, kanske? Jag har svårt att precisera vad. Det är något som har varit och stillnat av. Och väntan på att något ska ske. Vad överlåter jag till betraktarna.

– Uttrycket i det intresserar mig. Förväntan på något kommande.
Det är en lång process med många ändringar. Den randiga bilden med figurerna i motljus höll han på med över ett år men lät den vila i långa pauser.

– Det är bra att ställa undan målningar. Sen ser man nya saker.

 
 
Den andra grenen i hans bildvärld är utsiktbilderna från ateljén. Stadslandskapet med fasader och tak.

– Speciellt på vintern när det ligger snö så det blir grafiskt. Huskropparna samlar ihop sig, säger han.

Uttycket är viktigt. Han intresserar sig för formella inslag som att flytta en färg och en form för att hamna rätt.

– Jag arbetar mycket med kompositionen. Det är en del av uttrycket. Allt är ett sätt att stötta upp ett uttryck som jag vill åt.

– Jag söker ett uttryck när arbetet pågår. Går på intuition och känsla. Någonstans måste jag bestämma mig för att det sitter där det sitter.

Från fönstren i ateljén har han en bred vy över den gula stenbyggnaden med fd högskoleseminariet och gamla fotohögskolan. På andra sidan dalen ser han delar av Masthugget klättra på berget.

Utsikten bildar underlag för motiven som blir ett spel mellan rena ytor.

– Det är ganska tråkigt att måla naturtroget! Jag tar avstamp i det jag ser. Sen tar bilden över. Jag tittar på utsikten i början, sen blir det andra saker.

– Jag kan komma långt från motivet. Jag förändrar, reducerar, tar bort och i viss mån abstraherar. Men inte fullt ut. De är alltid figurativa bilder.
 
 
Färgerna är grunden i skapandet.

– Det är roligt att jobba med olika skalor. Ibland vill jag driva upp dem, ibland dämpa. Den formella delen av måleriet är rolig. Jag vill pröva färgerna åt olika håll och kompositionerna åt olika håll.

– Många bilder har havererat. Jag målar sönder dem. Det är ett ständigt pågående undersökande av färgen.

Han arbetar i tempera men med inslag av olja.

– Jag drar upp målningen i tempera. Det är en flödig färg som jag jobbar snabbt med. Använder breda penslar och mycket färg. Målar på golvet för att få upp ytorna snabbt. Jag gillar att tempera är matt och torr i ytan.

– Att sen gå in med olja är skönt.
I en av sina målningar har han målad ett slags varuvagn med hjul som han såg på Kungstorget en tidig morgon.

– Den stod där alldeles själv ihoppackad med presenning över, under en gatlykta. Den blev som ett väsen.

Han målade först en människofigur framför, tog bort den men lät en silhuett vara kvar som blev en ande.
 
 
Rogerts Bondesson kommer från Sävedalen men känner sig som göteborgare, han gick Valand 1976-81, bor i Majorna och cyklar genom Slottsskogen till ateljén.
Bland influenserna finns renässansmästaren Piero dela Francesca, barockens Caravaggio, Matisse, Alf Lindberg och danskarna Giersing, Wei och Hammershöj. Med sina utsiktsbilder får han höra att han arbetar i en göteborgsk tradition med Åke Göransson.

– Jag lever i en tradition men vill inte stanna där. Jag vill inte vara en efterföljare utan måste göra något eget av det.

Det något ovanliga förnamnet (under tonåren började han stava det med –z för att vara fräck men har slutat) är ett mysterium som han skyller han på sina föräldrar.

– De hörde det av en släkting och nappade på det. Men jag är ensam om det i hela landet, konstaterar Rogerts som gjort sökningar på datorn.
Han börjar mer och mer tro att det är ett missförstånd.

– Originellt är det ju men jag tycker mest det är besvärligt att hamna i diskussion om det och behöva förklara.
 
 
JAN BERGMAN
 
rogerts.net