Karin Östberg
Keramiska objekt
Tore Svensson
Skålar smycken
Galleri Bacchus, Borås
11-30/11

STRÄNGHET OCH HÄNGIVENHET


Alltid med fokus på utveckling och kvalitet

 



I samma byggnad på Konstepidemin i Göteborg och med verkstäderna på vardera sidan huset finns metallkonstnären Tore Svensson och keramikern Karin Östberg, båda med rötter i Norrland och med samma inställning till arbete, material och processer. De är kända för stränghet och en starkt fokuserad disciplin, men gemensam är också drivkraften och den påtagliga hängivenheten i konstnärskapet. I höst ställer de för första gången ut tillsammans.


Karin Östberg sedan länge bosatt i Göteborg kommer från Kramfors i Ångermanland och gick på HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk) 1985-90. Efter studietiden har hon visat en ovanlig målmedvetenhet och en hängivenhet för teknik och material, som bl a har resulterat i rakubrända föremål gjorda med härlig experimentlust.
Rakutekniken från 1600-talets Japan användes mest för bränning av ceremoniella teskålar. Det ger ett skört, ofta sprucket och nästan andligt gods. I detta arbete har Karin Östberg hittat fram till det vilda och otyglade i naturen, som berättar om förvandling och kraft. Med ytor som krackelerad elefanthud, torkad flodbotten eller stelnade lavarester har hon lett oss in i en spännande sinnlig och taktil värld med en keramik som är full av liv. Hon lämnar det funktionella åt sidan och arbetar istället med lerans egna uttryck som en skulptör.




På senare år har rakutekniken börjat kännas begränsad eftersom den inte medger stora format.
I rakubränningen bestämmer slumpen mycket. Det är tungt och mödosamt och det blir ofta mycket svinn. Misslyckanden i form av hål och sprickor har ändå kunnat vändas till något positivt och ingå som viktiga formelement i nya större uttryck i leran. I dessa sammanhang använder hon sig av egna speciella glasyrer med bl a socker som faller av efter bränning men lämnar kvar en mjuk hudnära yta och slumpartade mönster.
De större formaten har också gjort det lockande att arbeta mer arkitektoniskt med rummet på ett annat sätt och de ursprungliga hålen, som gör att det lågbrända godset inte spricker har fått en helt annan betydelse. I denna teknik har det blivit stora rundlar, cirklar, rektanglar, kuber, klot och stavformer utvecklade ur arketypiska grundformer. En skulptur kan göras i mindre delar och sedan sättas samman till suggestiva långa ”löpare”, där själva fogen utnyttjas i kompositionen.




Under åren 2003-2004 hade hon Bildkonstnärsfondens stora arbetsstipendium. Den oväntade ekonomiska tryggheten kunde då äntligen ge både experimentlust och arbetsro.
- Det var viktiga år då jag kunde experimentera i lugn och ro och samtidigt fick jag tid att tänka efter och ta nya steg! Jag började fundera mycket över rymd och rum och konstens relation till rummet. Vilken är konstens funktion i dessa sammanhang?
Jag började också läsa av färger på ett nytt sätt och de fick en annan betydelse. Med den nya glasyren, den lysande färgen och de geometriska formerna har Karin Östberg utvecklats men ändå kunnat bevara sitt speciella uttryck av levande väsen, kropp och hud i sin keramik. De ursprungliga hålen har dessutom förvandlats till pölar, pinnar, pluppar, stavar och mellanrum i olika format och grupperingar. Bakom allt finns en stor målmedvetenhet och skaparglädje.
- Jag vill ju att det ska hända någonting på ytan och därför är det spännande för mig att den nya glasyren ger helt annorlunda krackeleringar av sig själv som resultat och de ljusbärande färgerna har blivit oväntat fräscha, krispiga och kanske lite flickaktiga.




Tore Svensson är en av Sveriges mest framstående konsthantverkare med välkänd silversmedja på Konstepidemin. Han kommer ursprungligen från glesbygden i Hälsingland, där intresset för konst var svalt. Genom litteraturen öppnades en ny värld för honom och efter konstskola i Gävle studerade han silversmide på Konstindustriskolan i Göteborg 1974-78.
Tore Svensson arbetade först traditionellt med silver men tidsandan började också acceptera andra enklare metaller som järn, titan, mässing och olika blandmetaller. Han tyckte tidigt om att bryta mot konventionen och i enkla, eleganta magiska järnskålar har han förvandlat järnet till ett material med ett helt nytt värde. Den stränga medvetenheten och envisheten har lett honom till en unik position inom svensk metallkonst. Organiska former har med tiden och under ständiga omprövningar blivit mer abstrakta och geometriska i broscher, halssmycken, armband och örhängen.
Han har blivit allt mer uppmärksammad utomlands och är ständigt efterfrågad, där nordiskt konsthantverk ska presenteras. I höst är han aktuell med utställningar i Finland, Norge, Holland och Tyskland. Olika stipendier från Bildkonstnärsfonden har gjort det ekonomiskt möjligt att utvecklas utan press och senast i vintras 2005 fick han det stora Stena-stipendiet.




Tore Svensson är en verklig föregångare inom metallkonsten med sin blandning av elegans, råhet och stränghet och betonar vikten av tydlighet i arbetet.
- Jag är ju silversmed i botten men tidsandan i början på 80-talet ställde många vedertagna begrepp inom metallkonsten på ända. Att arbeta med silver blir alltid lite högtidligt, men med järn, som är ett billigt material kan man leka och göra kombinationer, som annars skulle vara otänkbara. Det går att uttrycka andra saker än i silver och en järnskål kan lyftas fram och bli ett konstobjekt istället för ett bruksföremål. Med förgyllning eller annan markering av vissa partier kan man skapa nya nivåer och betydelser.
Järnskålarna i olika storlekar visar ett hantverk och en utstrålning som blir nästan sublim. De är tillklippta ur en plåt och sedan drivna mot ett träblock med ett oändligt tålamod under många timmar. Formen är enkel men desto tydligare speglar sig resultatet av hantverket i den färdiga skålen. Ibland används också rost som en viktig del av uttrycket och slutligen bränns linolja in i flera omgångar för att få lyster.
- Processen är viktig för mig. Tiden ska synas och långsamheten är en del av det samlade uttrycket. När formen är så enkel blir ytorna och strukturen avgörande för skålens laddning. Finns det en funktion kanske den istället är av kontemplativ art.
Tore Svensson är disciplinerad i sitt arbete men han kan bara ägna skålarna en begränsad tid varje dag, eftersom koncentrationen är så total. Däremellan bryter han av med smycken som är roligare och mer lekfulla att göra. I en serie broscher med titeln ”27 kvadrat”, där alla har lika stor yta oavsett utseende experimenterar han med bestämda mått och ytor och skapar små arkitektoniskt lustfyllda bilder.



GUN HELLERVIK




060915 Zenit, kulturtidningen i väst