Väx upp!
musikal på Folkteatern
14/10 2006 - 20/1 2007



GENERATIONEN SOM ALDRIG BLEV VUXEN


Henrik Wallgren gör musikal om 1960-talisterna

 



Som femåring ställde han sig upp på sin morfars fars 80-årsdag och sjöng Oxdragarsång av Evert Taube.
– Det var en otrolig känsla. Alla klappade. Alla älskade mig.
Kanske var det där det började för Henrik Wallgren, uppvuxen i Långedrag med saltvatten i ådrorna, och sedan 15 år boende på Brännö.

Livet har varit en lång rad kreativa projekt allt från åren med gruppen Oro på 1980-talet. Nu gör han sin tredje musikal, Väx Upp!, Drömmarnas musikal, som han skrivit med Per Umaerus och regisserar.
Över en skål med kycklingsoppa på favoritfiket utvecklar han sina tankar.
– Musikalen handlar om den här generationens som det inte blev någonting av. Något slags folksjukdom hos oss som är födda på 1960-talet, vi har oerhört svårt att se oss själva som vuxna. Det räcker inte att ha jobb, villa, Volvo, säger Henrik Wallgren.
– Vi trodde i början att vi är ensamma, en liten klick. Det visar sig att alla i 40-årsåldern verkar ha en känsla av : ”Herregud, vad ska jag göra när jag blir stor?” Vi är redan medelålders och fattar inte…




Han tror sig veta en anledning.
– Våra föräldrar, 40-talisterna, var så dominanta och har inte släppt in oss ordentligt. De behandlar oss som ungdomar. Då blir vi ungdomar och har ett köpmönster som dem, säger Henrik Wallgren och tar ett exempel.
– När min pappa Anders fyllde 40 år var det en verkligt gammaldags tillställning med tal, sittning och avec. Nu är det helt annorlunda. Det är en epidemisk historia, Peter Pan-syndromet. Man är som en 20-åring, fängslad i en 40-årings kropp.
Själv har han blivit 41 och där ligger en del av bakgrunden. Musikalen handlar om tre ungdomar som träffas på gymnasiet, de två killarna blir kära i samma tjej. Och livet 20 år senare.
– Två av dem har blivit relativt vuxna, har arbete och en idé om hur det ska gå till som vuxen. Men huvudpersonen Jacob gör ingenting. Han sitter hemma och tar det lugnt, väntar på bättre tider. Fingrar på sitt piano och funderar på att starta ett band.
– Många drömmar vi har blir aldrig något av. Drömmar ska man ha som 20-åring men det blir nästan revolutionärt när man är 40 och upplevs som provocerande av omgivningen, särskilt av föräldrarna.
– De ger inte upp hoppet om att man ska utbilda sig och skaffa ett riktigt jobb. I föreställningen finns mycket av komiken i barn- och föräldrarkontakten.


Han hoppas att musikalen ska bli färgsprakande och inte upplevas lika tung som hans två tidigare, Frankenstein och Pearl Harbor.
– Här är det nästan pinsamt folkligt. Det är en vanlig musikal. Men jag tror den är väldigt bra. Tredje gången gillt…
– Musikal är en belastad form. Vi har släppt reglerna och gör det rätt av. Brister ut i sång när vi känner för det.




Det är 14 låtar. Tre av musikerna i bandet på scen kommer från ORO. Dessutom har Pål Eneroth gjort affischen.
– Det är självupplevt. Vi har inte behövt hitta på någonting. Också Göteborg har förändrats som stad från 1980 till nu. Gått från analog till digital.
– Många klubbar, band, fria teatergrupper, det startade saker. På 1990-talet hände något. Mycket blev allvarligare, fortsätter Henrik Wallgren men erkänner att han inte är konstant som observatör utan samtidigt blir äldre.
– Det är mer stockholmskt, mer pengar. Ett tag gällde det att sitta hemma och producera låtar till Madonna.

Vilka är dina drömmar i dag?
– Min stora dröm, har alltid varit men jag vill bli tydligare, är att skapa förutsättningar för möten. Jag vill vara en mötesplats för kreativa människor. Inte som en institution eller ett kafé utan i projektform.
– Det uppstår nya saker ur det. Som Futuredome på Kinnekulle.
Men allt är sig inte riktigt likt ens för Henrik Wallgren.
– Tyvärr har jag hamnat i något slags…Jag börjar sugas upp och oskadliggöras av etablissemanget. Ju mer uppdrag jag får, desto mindre tid blir det till andra saker. Och desto räddare blir man.
– Jag börjar känna mig fegare. Vet inte om jag vågar göra de galna sakerna utan ekonomiska kalkyler, säger Henrik Wallgren som har mycket på gång de närmaste tre åren, i Göteborg, Uppsala och Stockholm.

Har du haft ett fast jobb?
– Aldrig. Jag har jobbat som personlig assistent, snickare, inom långvården och delat ut tidningar. Men aldrig stadigvarande. Att ha något långsiktigt är en annan dröm. Kanske som chef för något kul ställe som blir tummelrum.





Något du ångrar?
– Ja, det är det. Att jag ibland bränt människor. Uppeldat och dragit in folk och inte hunnit följa upp vad som händer. Det kan bli konflikter. Jag har varit för feg för att ta tag i det. Det känns tråkigt. Jag har fått en del fiender helt i onödan för att jag inte hade kapacitet eller vilja då att göra något åt det.
– Nu lägger jag ner mycket mer energi på att vara tydligare.
Med samarbetspartnern Per Umaeurs har Henrik Wallgren skrivit barnradioserier och gjort julkalendern i radio.
– Vi har hittat ett sätt att jobba tillsammans. Jag kan inte sätta ord på det. Jag är drivande och Per kommer med infall och idéer som jag kan fånga in.

Varför har du blivit en sådan kreativ kraft?
– Jag tror alla är grymt kreativa, egentligen. Jag är en sån personlighetstyp, blir lätt uttråkad. Jag ser förutsättningarna för allt lite för snabbt än vad som är nyttigt för mig. Jag slår i taket snabbt: ”Det är bara en bubbla, vad finns utanför”? Det får sina konsekvenser för yrken, upplägg och relationer.
– Konst är komplext och svårare att upptäcka saker i. Det är mer en utmaning. Jag tycker om problemlösning. Det finns så många problem, det blir aldrig perfekt. Då kan jag hålla på med det.



JAN BERGMAN


Scenbild 1: Karin Sillberg Scenbild 2: Per Umaerus, Karin Sillberg, Eric Ericson, Åsa Gustafsson. Scenbild 3: Eric Ericson, Åsa Gustafsson, Lena B Nilsson. Scenfoto: Kalle Sanner


061022 Zenit, kulturtidningen i väst