Weiny Granqvist
Dukade bord
Måningar
Galleri En trappa ner
11-26/11

MÅLAR VÄRLDEN POSITIVT


Weiny Granqvist tycker om att njuta

 



Med ett ljust anslag målar Weiny Granqvist människor och miljöer.
– Jag plockar ur mig själv och tycker om att njuta. Att sprida positiva budskap behövs, det är en tung värld vi lever i.



Hon saknar inte motiv.
– Jag är en iakttagande människa. Det är bara att se mig omkring. Man kan alltid spä på lite. Idéerna finns runt i kring, säger hon.
– Och så hämtar jag mycket inspiration från skogen i Jämtland. Lugnet.


Weiny Granqvist växte upp i den lilla byn Fjäl vid Indalsälven som dotter till bönder.
– Det fanns i kroppen redan som liten. Jag har tecknat sen jag var sju år.
Men det var musiken som i början gav henne en publik. I småskolan spelade hon dragspel och sjöng för sina klasskamrater.
– Jag började sjunga i en jazzkvartett och satt och skissade under turnéerna. Sen i en dansorkester.
Musiken fick henne att flytta till Stockholm redan som 18-åring. Men på 1970-talet tog bildskapandet över. För att utveckla måleriet gick hon privat för konstnären Michael Schrammel.
– Jag blev väldigt inspirerad. Han har givit mig många goda tips.
Hennes mysiga bilder med avspända människor vid små bord får betraktarna att tänka på varmare och soligare nejder.
– Jag tror jag har levt många liv i Sydeuropa…Jag är ofta där och målar. Jag tar en månad och stannar i Provence. Jag älskar ljuset.
Hon målar mest i olja men börjar ofta i akryl.
– Jag lägger någon detalj i olja för att få liv i det.
Hon målar vackra interiörer, förföriska utsikter framför ett inbjudande möblemang och charmiga träkåkar med samma varma hand. De stora formaten älskar hon.
– De små har sina begränsningar. Det är mycket jag vill uttrycka.



Ibland blir symbolspråket påtagligt med flygande lyckofigurer över hus och trädgårdar, något som har en konsthistorisk referens.
– När jag var i Chagalls museum i Nice stod jag bara och grät.
De mänskligt uttrycksfulla figurerna som befolkar hennes målningar kommer tillbaka på duk efter duk och har blivit hennes goda vänner. Ofta avbildade i inbördes situationer som under en middag.
– De är som en stor familj som berättar historier, från gamla till unga. Jag är mycket en historieberättare.
En del av hennes produktion är enbart i olja.
– Då får man ha tålamod.
De expressionistiska målningarna är kärleksfullt utförda med ett visst mått av spontanitet, bland annat kan figurernas munnar se snabbt tillkomna ut.
– Det behövs bara några streck för att fånga ett uttryck, framhåller hon.



JAN BERGMAN




060915 Zenit, kulturtidningen i väst