Cats
Göteborgsoperan
9/9-24/2 2007


ÄNTLIGEN HEMMAPLAN FÖR EVELYN JONS


Göteborgsdebut i spektakulära Cats

 



Efter flera kringflackande år på scener över hela Norden får Evelyn Jons äntligen chansen på hemmaplan. I rollen som den gamla stjärnan Grizabella sjunger hon sången som alla väntar på i musikalen Cats på Göteborgsoperan.
Hon är katten som sätter tassarna i glitterskor med höga klackar och kommer med minnen i bagaget.

Det vimlar av katter på scenen, närmare bestämt 37 stycken vilket inbjuder till stora ensemblenummer. Men Evelyn Jons uppgift är annorlunda.
– Jag blev väldigt glad för rollen. Alla andra dansar och sliter. Grizabella bara sjunger och det är det jag är mest intresserad av att utveckla hos mig.
Textmässigt beskriver hon det som en abstrakt karaktär med korta entréer och endast tio minuter på scenen.
– Som en gammal operettroll, egentligen. Jag går in, ger järnet och går av. Det är ovanligt för en musikalartist som brukar få jobba hårt i 2,5 timmar. Här blir det en annan sorts fokusering och, förhoppningsvis, förhöjning.
– Det är snabba ingångar. Jag får inte en andra chans, det är inga kurvor.
Rollen är öppen för tolkningar som hon inte väntat sig i en Lloyd Webber-föreställning. Det är inga tydliga ramar.
– Grizabella är en föredetting som haft en väldigt framgångsrik plats i kattsamhället och varit bejublad. Konflikten är om hon upplevde de saker som omvärlden tillskrev henne.
Musikalen utspelas i scenografin av ett tivoli där det lever en flock av katter. Grizabella har varit borta i många år och lämnat sin upphöjda tillvaro. Hon har varit borta så länge att de flesta inte sett henne.
Med alla katter på scen blir det trångt.
– Men jättehäftigt och fantastiskt med de resurserna. Det är ett möte som nästan inte sker någon annanstans mellan talskådespelare, operasångare, akroboater, musikalartister och dansare. Folk kan göra det de är bra på.




Hur gör du om dig själv till katt, fysiskt och mentalt?
– Jag är inte så fysisk som de andra, Grizabella är gammal och har en isolerad plats och är inte med i de stora numren. Vi började repetitionerna med att röra oss över golvet för att hitta ett fysiskt spel som inte handlar om att röra morrhåren. Alla andra kroppsdelar blir viktiga.
– Men det handlar inte om att vara så lik en katt som möjligt, det är en estetisk förhöjning. Det är tankar och känslor vi ska gestalta.
Göteborgsoperans kostymavdelning har lagt ner mycket kraft.
– Det är extrema kostymer. Lekfulla och abstrakta.
Kollegerna kan uppträda som uppbyggd tjockiskatt eller i kroppsstrumpor, som i originalet. Viktiga detaljer är öron, peruker och tofsar som till och med kan ge punkfrisyrer åt tonårskatter.
Evelyn Jons kostym går i färger som hon beskriver som beige, gråsvart, lila. Få katter har bara en färg.
– Jag har lång trasig 1930-talsklänning, en rock, lurvmössa, en liten turban på sned och gråa öron. Alla har svansar. Problemet är att få dem att röra sig, så det inte ser dött ut. Vi kan inte ha radiostyrning.
På fötterna har hon högklackade glitterskor med lite päls, som inskränker rörligheten till ett trippande.
– Men jag dansar ju inte.

Hur är ditt förhållande till katter?
– Jag har alltid haft katt. Men just nu har ingen för att jag aldrig är hemma och kan ge den mat. Men jag är absolut en kattmänniska.
Ni gör musikalen, byggd på en diktsamling av T S Eliot, på svenska i översättning av Ingela Pling Forsman. Hur fungerar den?
– Bra, men den är svår att översätta. Det här är dessutom poesi, det går inte från A till B. Språket är halva musikalen. Alla ordlekar på engelska, det är en hemskt svår uppgift att översätta.
– I min roll är texten mångbottnad, det har hon lyckats få fram. Det är motsättningar hela tiden, rollen är inte så tydlig. Det är en dikt med många abstrakta betydelser.
Evelyn Jons sjunger den berömda melodin Memory, som kallas Minnet, mot slutet av föreställningen.
– Man tror först det är enkelt, en gammal slagdänga om att bli ung och vacker. Så märker man att det inte bara var så positiva minnen, drömmen att bli vacker och åtrådd. Kanske drömmer hon om något hemskt.

Hur är det att sjunga Memory?
– Svårt! Svårt, svårt, svårt. Tekniskt vokalt är det inte svårt. En gammal slagdänga, en hit... Den ska lösas och lyftas. Det är svårt för mig. Jag ska ge den ett innehåll utöver det smäktande.
– Sången är som ett litet tema i musikalen och kommer in i bland. Grizabellas uppgift i pjäsen är att sjunga den.




Evelyn Jons är uppvuxen i Alafors men flyttade med familjen till Hisings Backa när hon skulle börja högstadiet. Något som fick betydelse för intresset för teater och yrkesbana.
– Det fanns en eldsjäl i Backa som satte upp amatörmusikaler på fritidsgården och jag var med i sju åtta , bland andra Annie, West Side Story, Les Misérables, Carmen, Cabaret, Sweeney Todd och Wich Witch.
Hon fick göra de stora rollerna, dessutom.
– Vi var många som spenderade vår ungdomstid på Backa kulturhus. Det var fantastiskt. Vi gjorde allting, snickrade gradänger (läktare) och höll på. Vi fick inget ljus från kommunen. Men det var aldrig några och tittade på oss, det var skolan och våra föräldrar.
Eldsjälen och regissören Sofia Schwanbom är numera dramaledare på Gotland. Evelyn Jons fortsatte in på Balettakademien där hon fick instruktioner av Lia Schubert och vidare till musikalutbildningen på Teater- och operahögskolan.
För fyra fem år var hon en i mängden i A Chorus Line på Göteborgsoperan men annars har hon haft uppdrag runt om i Norden, bland annat på Det Norske Teater, Tröndelag Teater, Värmlandsoperan, Östgötateatern och Vasateatern i Finland, mest i musikaler.
– Ingenting i Göteborg! Trots att jag sökt alla roller som finns här. Jag är väldig glad över att ha fått den här. Göteborg är mitt hem, här vill jag leva och verka, säger Evelyn Jons med emfas.
– Men resandet och att få träffa människor i olika kulturer och arbeta med olika material är inget jag skulle vilja haft annorlunda.
I dag bor hon i Landala och kan cykla ner för backarna till jobbet.
– Jag tänkte första gången: ”Att man kan ha det så här”, säger hon nöjt men vet att de tuffa villkoren för en frilansare redan nästa vår kan tvinga henne någon annanstans. Hon drömmer om att kunna arbeta med ett projekt om året i stället för två tre.
Och har börjat skriva texter och sånger till sig själv och andra.

Hur vill du beskriva uppsättningen av Cats (regi av Hans Berndtsson)?
– Generös. Det är full rulle och stora variationer på Webbers vis med stora nummer ihop med rock´n roll och sen en fin ballad. Kanske lättsmält om man ska vara elak. Det är fantastiska bilder. Några drömroller har hon inte längre sedan hon gjort Anita i West Side Story.
– Det är den ultimata rollen för en mezzosopran. Det var på blodigt allvar och jag fick användning för hela min skolning.



JAN BERGMAN


Scenbild: INGMAR JERNBERG



061022 Zenit, kulturtidningen i väst