Stadsteaterns stora scen 17/11-17/2 2007

KONSTEN ATT ÖVERLEVA


Antti Reini spelar Woyzeck

 



I titelrollen som Woyzeck möter finländaren Antti Reini göteborgspubliken. Känner någon igen honom är det från filmens värld. Förutom skådespeleri snurrar hans liv kring tre döttrar, varav en nyfödd, och en motorcykel.
Men det är filmmakare han ska bli. Och klar med en roman.


Vi går till ett litet fik vid Södra vägen. Det är han som hittar dit.
Den mångsidige och okonventionelle finländaren kommer från en repetition på Stadsteatern och säger att han inte varit på en teater med en så stor scen på många år. Han har rest med två monologer på mindre ställen.
– Jag får scenskräck, naturligtvis. Jag har vänner som inte vågar gå ut på en scen och jag förstår dem. Att uttrycka sig där är helt annorlunda än framför kameran. Allt är större. Men på något konstigt känns det tryggt här, det finns en värme och scenen är byggd så att man ser överallt.
Tysken Georg Büchner, som blev bara 24 år, skrev den tragiska pjäsen om den fattige soldaten 1836 men i den schweiziske regissören Stefan Metzs tolkning finns humoristiska inslag i det svarta.
– Det beror på vilken typ av humor du har. Den bästa humorn finns i människan och människans beteende, kommenterar Antti Reini.
– Det handlar om hur allting är förbundet med varandra. När människorna rör sig och har sina drömmar: Ju ensidigare och mer seriösa de är, desto roligare. Jag kallar det svart humor med riktig komik.
– Det gäller att handskas med det så att det inte flippar ut. Men det är roligt att leka med allvarliga saker.



Pjäsen bygger på drömmar, verklighet och konsten att överleva. Utnyttjande och olycklig kärlek.
– Alla försöker överleva. Och blir mer eller mindre utnyttjade, säger Antti Reini.
– Woyzeck blir utnyttjad hela tiden, han gör det för pengar. Men även när han säljer sig försöker han hålla på sin stolthet. Han och Marie (Ann Persson) har inte givit upp trots att de lever i en värld utan hopp. De har sina drömmar.
Dialogen följer originalet men i stället för i en militär anläggning utspelas handlingen i skuggan av en cementfabrik.
– Det är underbart. Det är en ganska fri tolkning som kan vara ett själslandskap. Kanske händer allt i Woyzecks huvud. Mycket är lek med horisonter, vertikaler och diagonaler. Det är en expressionistisk tolkning.
När Antti Reini fick frågan om han ville spela rollen blev han glad men samtidigt lite rädd för att den ofta görs sjuk och galen.
– Det var min första tanke, en roll igen som galning. Men nu blir det inte så. Han är mycket mänsklig.
– En viss typ av kärna är hans och Maries förhållande. Men alla karaktärer i pjäsen är mycket starka och viktiga. Det är åtta huvudroller på scen.

Vad finns det för anledning att spela Woyzeck i dag?
– Vilken jävla fråga, säger Antti Reini och blir filosofisk över sin cappuccino. – Vad finns det för orsak att sätta upp något över huvud taget? Man bör ha mening med en uppsättning, kanske en påminnelse. Att visa något som får åskådaren att tänka, undra och ställa frågor och samtidigt njuta av det. Det måste gå att koppla ihop saker med ens eget liv. Kanske så att det blir provocerande.
– Jag tror inte att människan har ändrat sig sedan elden upptäcktes. Woyzeck är berättelsen från den tiden, nu och i framtiden. Evig och tidlös. Passar lika bra att sätta upp i dag som för hundra år sedan.




På vilket sätt är uppsättningen provocerande?
– Det är inte färdigtuggat som på TV! Kulturlivet speglar samhällets värdearv men tyvärr har i stort sett all kultur här uppe i norden i dag blivit formaterad, innehållslös och tom. Publiken får ingen känsla av människan, liv och död. Det är bara tomt skit! Det enda positiva med den är att jag kan bli förbannad. Det finns undantag, men inte många.
– Det är pengar och tomma löften som gäller och samhället förväntar sig bara produktivitet. Det är intressantare att sätta sig på spårvagnen om man inte vet exakt vart den ska gå. Det finns ett spår, det är något som händer.
Antti Reini slog igenom i Jan Troell-filmen Il Capitano där han spelade huvudfiguren, en ung finsk kille som tog livet av en svensk familj. Byggd på ett verkligt fall men i filmen kallas han Jari.

Vad anser du om diskussionen om att mördaren ska släppas fri?
– Vad kan jag säga. Han har suttit i snart 20 år. Jag har ingen personlig relation till honom men det har frisläppts så många andra kriminella. Varför skulle han vara ett undantag? Jag gjorde en rak personbild utifrån olika karaktärer och tog det som ett jobb.

Det sägs att du är motorcykelfrälst?
– Det är två år sedan jag slutade med spriten men motorcykeln är en evig kärlek. Att köra den är en av de bästa illusionerna av frihet. Mycket i mitt liv handlar om egen filosofi, till exempel boxning som jag tycker är en av de finaste konstformerna. Det handlar om att ha kontroll i kaos. När det är kaos runt dig vill du lära dig att hålla dig lugn.
I unga år spelade Antti Reini trummor i många band och jammade mycket. Han flyttade till Stockholm för musikens skull under 1980-talet.
– Rock´n roll-livets biverkningar blev viktigare än musiken. Jag tappade lust att spela. När jag slutade behövde jag något annat sätt att uttrycka mig. Det blev teater.
Han sökte in till teaterhögskolan i Helsingfors men sprack i tredje provet. I stället blev det Jan Troell som upptäckte honom under en audition för Il Capitano. Men det är egentligen filmregissör med egna manus han vill bli, inspirerad av Fassbinder och Pasolini (dessutom har sångaren Jim Morrison varit en tuff ledstjärna).
– Jag blev så lycklig för att jag fick den rollen. Mest för att jag fick tillfälle att titta på vad de andra gjorde. Jag blev besatt av känslan vad som händer när kameran startar. Mitt liv blev förstört! avslutar han med ett stänk av ironi i den djupa rösten.
Efter genombrottet fick han många erbjudanden om roller och fullföljde aldrig sina ansträngningar att komma in på teaterhögskolan. Bland annat har han rest Sverige runt två tre gånger med Finska Riks.



JAN BERGMAN




060917 Zenit, kulturtidningen i väst