Jarl Ingvarsson
Målningar
Galleri 1
18/11-10/12

DET INRE LIVET
Jarl Ingvarsson målar i starka färger

 



I en explosion av färger målar Jarl Ingvarsson, som använder breda penseldrag och tjocka pålägg.
– Nu är det extremt. Det går i vågor, medger han.




– Det blir cykliskt, ibland betonar jag teckningen mer.
Ragnars måsar kallar han en stor målning med sjöfågel friskt tecknade med ett snabbt svep med penseln bredvid ett sjömärke som guppar i det gröna vattnet mot en lysande gul bakgrund.
Titeln syftar på kollegan legendaren Ragnar Sandberg.
– Jag läste hans dagbok när den kom ut. Man kan känna en viss ångest och en viss glädje. Han gick rakt in i geometriska former. Det är en skräck för varje målare. Han skrev mer och mer och gick in i geometriska konstruktioner som vi alla har inom oss.
– Annars gillar jag Inge Schiöler men det var intressant att läsa om Ragnar Sandberg.



Ser du dig som en förlängning av göteborgskolorismen?
– Men första målare var Erland Cullberg. Jag bodde i samma stad som honom, Vadstena. Han bodde hos en gammal tant. Klart det sätter sina spår.
– Jag har alltid varit intresserad av popkonsten med konstnärer som Andy Warhol, Willem de Kooning och Barlet Newman som har gjort ett stort intryck. Jag är mer modernist än postmodernist.

Det är en böjd stege, ett slags lejdare, med i många av dina bilder. Betyder den något speciellt för dig?
– Jag snodde idén från David Hockney som gjorde en serie målningar med pooler. Det är inte symboliskt. En stege är roligt att göra för att det blir som en teckning. Men allt är väl tecken för något, bassängen kan vara en grav. Men greven kan vara en pool.
– Jag söker inte symboler längre och har egentligen aldrig gjort det. Men det finns alltid en klang.
Erlach är titeln på en abstrakt målning som kan vara ett huvud.
– När jag var ung reste jag till ett kloster i Österrike. Jag vill skapa en relation till det. Erlach är en liten by, det finns en klang som jag använder när jag söker titeln.
– Jag har inte suttit i kloster mer än sammanlagt några månader. Men det blev aldrig något av mig där heller. Jag har alltid hållit på med tecknande och målande, också i klostret. I den meningen är jag idealist. Erlach är en bestämmelse till något bortom måleriet.



Vad betyder den katolska trostillhörighet för måleriet?
– Den betyder absolut något för måleriet. Det är svårt att säga exakt vad. Men det katolska betonar verklighetens värde. Verkligheten är viktig för en katolik, i alla sina manifestationer. Det finns ett budskap där synen är en stor hemlighet. Det är ett sökande jag delar med konsten. Vad är verkligheten?
– Min katolska tro är vägledande i allt jag gör. Men jag är inte kyrklig illustratör. Jag gör inte så mycket kyrkotavlor. Det är mer inre liv, en relief av det.
Jarl Ingvarsson är medlem i S:t Sigfrids församling på Tullen i Borås och spelar orgel i kapellet.
– Att jag blev katolik var en ungdomsgrej, jag var 23 år. Men jag har alltid varit intresserad av religion och konst. Poesi och musik. Det är så enkelt. Jag har väl något genetiskt övertryck, säger han med ett skratt.
Under ett par år gjorde han enstaka inhopp som lärare på Valand.
– Som lärare har man roligt. Men problemet är att man kanske glömmer bort att måla själv. Att måla är att ha tråkigt i ateljén. Att hinna ha tråkigt är viktigt. Det är för få människor och konstnärer som vågar ha tråkigt. Jag tycker inte om konst där det ska hända saker.
– Folk är rädda för sitt inre. Den kalatolska kyrkan uppmanar att inte vara så rädd för sitt inre. Min konst är för betraktande och begrundande.
Han använder underfundiga titlar på sina färgkompositioner som Dagens dikt, Päronlegend, Wåki Tåki och Jesus i Järelsborg, den senare en målning på en lös duk som täcker en hel vägg. Motivet är konturer av figurer likt andar över kustlandskapet.
Han bor med sin familj på landsbygden i Sparsör utanför Borås, där en enkelspårig järnväg skär genom de djupa skogarna.
– Det har betytt oerhört mycket. Jag har bott där de senaste 20 åren, i en f d textilfabrik omgjord till bostäder. Det är väldigt viktigt att vara utanför staden.



JAN BERGMAN



060917 Zenit, kulturtidningen i väst