Fedras Kärlek
Teater Splendid
Röda sten
24/11-10/12


FEDRAS KÄRLEK

Sverigepremiär för
ett starkt klassiskt drama
i modern tappning

 



En berättelse om en familj i upplösning och ett samhäller som håller på att kantra. Karl Ekdahl beskriver sin uppsättning av Sarah Kanes pjäs Fedras kärlek, som bygger på ett gammalt grekiskt drama.
– Jag har tänkt mycket på göteborgskravallerna och upploppen i Frankrike. Vad är det som får ungdomar att ta till så drastiska metoder?, säger han.

Hur går repetitionerna av Fedras kärlek?
– Dom går mycket bra. Det är vilda diskussioner och hårt arbete. Angereds Teater har varit snälla och upplåtit sina repetitionslokaler till oss.

Hur kom du i kontakt med Sarah Kanes pjäser?
– Genom en bok som Teatertidningen gav ut där alla hennes pjäser finns översatta till svenska. Hon hann bara skriva fem stycken innan hon dog en alltför tidig död 28 år gammal. Hon begick självmord genom att hänga sig i sina skosnören på ett mentalsjukhus. Det var inte det första försöket. Efter sig lämnade hon sin sista pjäs, Psykos 4:48, som inte hunnit bli publicerad. Titeln anspelar på den tid på dygnet när medvetandet blir som klarast. Det är tydligen också ett kritiskt klockslag för personer som mår psykiskt dåligt.

Hur skulle du vilja karakterisera hennes pjäser?
– Som en färgsprakande oljemålning, omedelbara, symbolfyllda och drabbande. Jag blev som slagen till golvet av kraften i det jag läste när boken damp ner i brevlådan. Fick ta paus då och då, orkade inte ta in den smärta, vrede och längtan efter kärlek pjäserna uttryckte mer än i små doser. Sarah Kane skriver utifrån sitt hjärta, varje person i pjäserna är en del av henne själv. Och eftersom karaktärerna uttrycker sådan smärta så är det inget man läser för att koppla av strax innan man skall sova direkt. Speciellt inte när man vet om hennes eget öde. Dessutom är hon en manipulativ jäkel. Hon får en att ta parti för personer och handlingar som man sedan starkt ifrågasätter. På samma sätt som hon får en att ta avstånd från andra personer och handlingar som man senare känner stor ömhet och förståelse för. Vi är ju så vana vid att dela upp världen i svart och vitt. Med goda handlingar och onda handlingar, i rätt och fel, i moral och omoral. Så enkelt är det inte i hennes pjäser. Framförallt är hon en mycket stor dramatiker där det döljer sig ett långt liv av erfarenheter bakom varje pjäs. Något som är svårt att förstå eftersom hon inte alls levde ett långt liv. Hon sökte sig i sina dramer till något bortom den konventionella teatern, hon ville hitta nya former, nya sätt. För henne var inte teater ett arbete som man går till. Hennes krav på ärlighet och sannhet var absoluta. Man känner att hon ville så oerhört mycket med sina pjäser. Hon kritiserade samhället, kyrkan, hyckleri och dubbelmoral och allra mest kanske hon kritiserade sig själv. Det ända som hon hela tiden försvarar är en dånande längtan efter kärlek.
– På många sätt är hennes pjäser ett utforskande av döden.

Hur kom det sig att du valde att göra just den här pjäsen?
– Fedras kärlek gillade jag mest. Den har en hel del humor mitt i sin svärta. Den är också den av hennes pjäser som starkast undersöker kärleken. Ställer våran uppfattning av kärleken på ända, vrider och vänder. Den är också starkt samhällskritisk och tar upp saker som jag brinner för. Till exempel hur vi prioriterar våra barn. Den är också intressant i synen på ungdomar. Vad det innebär att vara ung idag. Hur samhället påverkar ungdomar. Det fina med den är att den inte är en moralisk pekpinne, varken mot ungdomar eller mot oss föräldrar. Den snarare synliggör och ställer frågor om vart vårt samhälle, våra ideal och prioriteringar för oss.
– Att Fedras Kärlek aldrig tidigare satts upp i Sverige gjorde den ju inte mindre intressant.

Hur har du tagit ut dina skådespelare?
– Jag har sökt med ljus och lykta. Det är mycket viktigt för mig att finna rätt person till varje roll. Det här projektet är ju speciellt eftersom jag kan välja skådespelare fritt. Den fria grupp, Teater Splendid, jag driver har ju inga anställda. Jag sätter samman ett gäng som jag tror kan göra just den pjäs jag för tillfället jobbar med allra störst rättvisa.

Var det svårt att hitta de rätta personerna, för att gestalta den här pjäsen?
– Både och, jag har sökt vida omkring men på något konstigt sätt har också personer dragits mot projektet. Det är så, när man har ett material som är riktigt bra och man har en ärlig avsikt bakom så är det så mycket jobb som sker av sig självt. Alla som nu accepterat att vara med har jag fört långa diskusioner med kring vad det innebär att arbeta med ett så starkt material som detta. Dels vad det kan komma att betyda för publiken och dels vad det kommer att betyda för oss personligen som är inblandade.


Vilken var den avgörande orsaken till att du ville sätta upp pjäsen?
– Det är den avslutande delen i en triologi som rört sig kring frågor om Gud, kyrka och makt. Den första var Häxjakten av Arthur Miller vilken var Teater Splendids första uppsättning som också var min slutproduktion på DI. Den handlade om vad som händer när man blandar ihop Gud och moral, när man lånar Gud till att tjäna som domare i politiska syften. Den andra var Dinosaurierna av Mia Törnqvist som var en barnpjäs jag satte upp på Upsala Stadsteater förra året. Den handlade om döden, inte bara individens utan hela människosläktets död. I den ville jag ställa frågan: Vad skulle vi göra om vi visste att jorden skulle gå under inom en snar framtid. Vad skulle då vara viktigt?
– Fedras kärlek målar upp en verklighet där människorna är förtvivlat ensamma och isolerade. Frånvaron av en tro på en högre makt, något större en människan gör dom vilsna, lättledda och grymma. Samtidigt tar pjäsen upp Jesusmyten, hur starkt den påverkar oss, vilken kraft som finns i den men också vilken fara. I det att vi så gärna tar på oss våra kors i en känsla av att vi då känner oss verkliga. Och våran förvirrade, outsinliga kärlek till människor som vägrar lämna Golgata.

Har du följt manus nogrant eller är det en fri tolkning?
– Jag följer manuset mycket noggrant. Det är helt enkelt så bra att det varken behöver läggas till eller dras ifrån något. Det är underbart att jobba med sådana texter. Dom föder hela tiden arbetet med energi och meningsfullhet.
– Det jag däremot måste ta ställning till är hur det som står skrivet skall gestaltas. Vad det representerar, vad som döljer sig bakom. Det påverkar också att vi verkar och lever i Sverige.

Om du själv skulle skriva om pjäsen skulle den få samma slut?
– Jag skulle inte skriva om den och jag vill inte ändra på slutet. Även här finns det en koppling till Jesusmyten. Det står ju skrivet att Jesus dog på korset för att ta på sig våra synder. I en tragedi dör alla på slutet. Den här tragedin är inget undantag, den är dessutom ganska fasansfull från första scenen till den sista. I en föreställning ikläder sig dramat publikens alterego och därför är det följdriktigt i en tragedi att alla dör. Det blir en rit, ett urforskande av känslor och handlingar som inte ryms i det vardagliga livet. Smärtan och sorgen, människans ofullkomlighet och förvirring, får stanna på scenen och publiken går ut i den friska luften och kan se på sina liv i ett nytt perspektiv. Förhoppningen är att publiken skall sätta värde på sina liv och känna att dom gör skillnad efter att ha sett Fedras Kärlek. Jag citerar Sarah Kane: Jag vill få er att minnas saker som inte hänt, så att dom inte kommer att hända.

Ser du några paralleller till dagens samhälle i pjäsen ? I så fall vilka?
– Sarah Kanes pjäser är alla starka speglingar av dagens samhälle. Det var nästan så att hon låg lite före. Som om hon kände på sig vilka dramer som skulle kablas ut till våra tv-apparater några år senare. Fedras Kärlek handlar om den unge prinsen Hippolytos som sitter nedsjunken i en fåtölj i ett överflöd av hamburgare, våldsfilmer och sex. Hans pappa är inte där, han har inte varit där på länge, han är kung och upptagen av "utrikespolitiska affärer". Fedra, Hippolytos styvmor, är dödligt förälskad i honom, beredd att gå hur långt som helst för att få den hon inte kan få. Hon ser honom drunkna i ett hav av kärlekslöshet och andlig död och vill hjälpa honom. Det är bara det att hennes egen smärta och förvirring får henne att göra precis det hon inte borde göra. Fedras dotter Strofe kämpar förtvivlat för att hålla ihop familjen och ansiktet utåt.
– Pjäsen är både en berättelse om en dysfunktionell familj i upplösning och en berättelse om ett samhälle som håller på att kantra. Jag har tänkt mycket på göteborgskravallerna och upploppen i Frankrike. Vad är det som får ungdomar att ta till sådana drastiska metoder? Och vad är det som får äldre medborgare att applådera polisens beskjutning av samma ungdomar? Jag har också funderat mycket på löpsedlarnas innehåll. Vårt behov av att demonisera och idolisera kända personer. Detta går ju igen även i dagstidningar, radio och svt. Fast då handlar det om politiker, religioner, folkslag och länder. Vårt behov av att kanalisera det vi upplever inom oss på en företeelse eller person utanför oss är nuförtiden mycket stort. Jag gissar att det har att göra med att vi har mycket liten kontakt med vårt inre och våra känslor.

Hur ser du på att huvudpersonen avskärmar sig från omvärlden och hans intresse för TV, sex och elektroniska leksaker? Vad ligger bakom?
– En del av människan är mycket lat. Kanske är det kroppen, eller hjärnan. I alla fall så står det ju helt klart att vi gärna tittar på tv när vi är trötta fast vi inte blir piggare för det. Vi söker snabba vägar till belöning. Det är en naturlig del av vår utveckling. Problemet är att vår utveckling har sprungit förbi oss, vi lever i ett samhälle som är för snabbt för vårt eget bästa. Snabba upplevelser, snabba kolhydrater, snabba resultat. Hippolytos är deprimerad, han har tappat kontakten med sin kropp, med naturen, han befinner sig utanför ett sammanhang och han har ingen som helst känsla av att han behövs för någon annan. Välfärdssamhället, vår jakt på ständig tillväxt har gjort honom överflödig. Så han sitter där med alla snabba belöningssystem i gång och känner sig totalt overklig. Hjärnan går på högvarv, känslorna stormar, inget får något utlopp, kan materialiseras eller manifesteras. Så klart han börjar känna sig olustig, tvivla på saker och ting. Till slut börjar han hata, hata det samhälle han förväntas representera, eftersom han helt enkelt inte känner sig som en del av det. – Jag tror att människan behöver arbeta med sin kropp, sina händer. Jag tror att människan också behöver ge uttryck för vad hon känner och upplever och jag tror att hon kontinuerligt behöver söka efter andlig kontakt, om hon nu väljer att kalla det för bön, meditation, yoga eller svampplockning. Och eftersom en del av människan är lat så behöver hon hjälp med detta. Hjälp av äldre som känner till dessa fakta, kan sätta gränser och hjälpa dom yngre genom denna naturliga tröghet som är så viktig för vårt välbefinnande.



KIMMO HAKONEN



Foto: Lina Ikse Bergman
Gruppbilden: Skådspelarna i uppsättningen av Fedras kärlek fr v Eva Millberg, Magnus Lindberg, Kristina Brändén Whitaker, Pelle Bolander och Sergej Merkusjev.


061121 Zenit, kulturtidningen i väst