GALLERIROND hösten 2005


Stina Bäckman
 
 
 

Jag jobbar med tre instrument, kanske fyra.
Det säger Stina Bäckman som låter sina koloristiska målningar ge de tre rummen i utställningen olika karaktär.

Äggoljetemperan har frambringat Linjens rum med lågmälda poetiska målningar som Snöhärbärge (”man kan se det som en lappkåta, också”) och Vintersegling.
Här finns Strävan, något en konstnär verkligen har.

 
– Man blir tilltufsad. Har en idé men ska inte ge sig om man vill säga något. Och det vill jag, säger hon.
– Jag vill förändra världen! Jag plockar fram det goda som ger kraft att leva. Det är en drivkraft i sig.
Hon har målat flera bilder av masker som människor bär.
– Konsten kan hjälpa till att riva ner dem. Det kan öppna dina sinnen, få dig att se och känna och möta människor. Har du en mask på dig och möter en människa tar hon också på sig en mask.
Hon citerar Alf Henrikson som skrev: ”Människor är som pianon, du får den ton du slår”.
– Det är lätt att sätta på sig en mask.
Ett motiv ägnar hon Narcissus, kan vara en kvinna eller en man med stort självförtroende.
– Det blir ingen bild i spegeln för det finns ingenting. Många är väldigt små som människor men har hög svansföring.
Hennes bild Moder jord visar en skuren och sårad planet. Äktheten som är motpolen till självbespeglingen återspeglas i ett motiv av ett gammalt hus med nötta brädor som blir vackra med åren.
– Precis som vi när vi går genom livet.
Ett centralt motiv är Någon.
– Jag har en stark tro. Jag är jordnära men vet att det är någon som är med mig, säger Stina Bäckman.
– Allt här, jag har ingen aning om vad jag gjort. Det bara kommer. Det är en godhet som omströmmar dig, du kan ta den till dig.
I utställningens mittrum finns målningen Drömhus med intensiva färger som inspirerade henne till temat: En glödande varm fyrkantig huskropp, omgiven av en ödslig rymd med kalla vindar, som speglar sig i vatten.
Ett hoppfullt motiv handlar om att sträcka ut handen till sin medmänniska och vandra ut i livet.
Stina jobbar i olja och akryl och blandteknik, lägger på och torkar av och skrapar. Och snabbt går det. Hon drar med baksidan av penseln i färgen för att göra konturer av figurer och hus och kallar målningarna för sina barn.
– Jag är så inne i ögonblicket. Linjen är viktig för mig. Och färgen är min musik!
 
 
Det klingar om färgerna. I det vänstra rummet slås tonen an av målningen Störst av allt är kärleken, ett motto som hon lever efter.
– Sverige saknar sensualism. Vi är öppna för sex, det är viktigt i och för sig, men sensualismen är näringen.
Den röda kärleken brinner. Men det är den gula färgen hon har en förkärlek för.
– Den är symbol för ljus och värme. Det är solens gula färg.
Stina Bäckman är bosatt i Malmö men har rötterna i Budskär på Särö.
 
 
JAN BERGMAN