Kjell Sjögren
Collage och objekt
Galleri Konstepidemin och Pannrummet
25/11-17/12

SKOGEN MIN HEMBYGD
Kjell Sjögren gör minneskartor i collage

 



I collage arbetar Kjell Sjögren, som är inspirerad av Matisse.
– Formen är viktigare än färgen, tycker han.

Det klingar av musik från Kjell Sjögrens collage med pappersklipp, bokstäver och måleri.
– Det är vad folk säger. Musik är det jag sysslat mest med, som lyssnare och aktiv amatörmusiker på bas. Jag har vikarierat i kammarmusiksammanhang och symfoniorkestrar under årens lopp, säger han.
– Musik har varit en passion och ett brödjobb för mig.
Han har gjort nästan alla bilder under en två månaders stipendievistelse i Grèz sur Loing och har en fransk källa som man kan ana sig till.
– Jag är ett stort Matissefreak. Han är makalös. Pappersklipp är det största som hänt under 1900-talet. Det ger klarhet. Man måste bestämma sig. Där saxen klipper ät det slut.
– Man måste veta vad formen är. Formen och formkontrasten talar mer till mig än färgen. Om jag använder färg skulle den kunna bytas ut mot en annan utan att det händer något. Den är enbart dekoration. Ibland blir det vackert men då är det mer slumpen.



Han jämför sig gärna med en jazzmusiker.
– Om man spelar en basgång och kommer till en ton som jag inte räknat med gäller det att bygga vidare från den tonen i stället för att spela en harmoniföljd. När jag börjar med en bild vet jag aldrig vad den ska bli när jag slutar. Även om det jag gör ser prydligt ut.
De flesta bilderna är byggda på sex rutor.
– Utsprängda bitar på fem ytor från den sjätte. Tillsammans bildar det en komplett kartbild, säger han när vi stannar framför ett par collage med titeln Minneskarta och visar hur former i olika rutor hänger ihop som i ett pussel.
– Det handlar om min hembygd skogen, fortsätter han och syftar på Kilsbergen från den värmländska sidan.
– Jag var i Kilsbergen kolossalt mycket när jag växte upp och var ringmärkare som 17-åring. Det finns platser som är väldigt privata för mig och jag känner berättelserna som egentligen inte står i bilden. Det är inte helt gripet ur luften.



Det saknas inte dramatiska upplevelser. Han övernattade som yngling i 30 minusgrader utan annan värmekälla än stockelden. Och höll på att bli halshuggen av en skarpkload hornuggla.
– Jag började som skogsarbetare när jag var 17 år men fenoxisyrorna förstörde lungorna. Jag gick tre somrar med aggregat på ryggen och sprutade hormoslyr mot sly men ingen sa att det var farligt.
– Det knäckte mig och jag sökte in till Slöjdföreningens skola. Men jag ville bli skogvaktare.
Skogen blev en outplånlig del av hans liv, han fällde gran och fur med timmersvans på 1950-talet innan motorsågen slagit igenom och var med och kolade.
– Det var ordentliga tag. Det finns kvar i mig. Minnena sätter sig i bilderna utan att jag kan beskriva vad det är. Musiken också.
Kjell Sjögren, bosatt norr om Gerlesborgssskolan, inte bara spelar musik: Han bygger musikinstrument, närmare bestämt basfioler och har tagit med sig fyra, varav en som han gjorde för 20 år och en nygjord från i somras. Under vernissage spelade yrkesmusiker på dem.
– Jag är gambist i själen. Min dröm är att spela gamba och vara med i en liten ensemble, säger han och förklarar att instrumentet kallas viola de gamba. Tonsättaren Marias, som skildras i filmen Alla dessa morgnar, är en av förkämparna.
– Den har en nasal klang som en kontrabas.



I hans bilder med titeln Ljus berättelse och Mörk berättelse finns vindlingar med handskrivna bokstäver som bildar volymer och för tanken till sammansatta tankegångar i hjärnans alla skymslen.
– De har kommit till i Grèz. Jag hittade en bok av Gösta Oswald i biblioteket där och blev fascinerad. Det är egentligen hans texter som jag har lagrat på varandra så att de inte ska gå att läsa. Jag har skrivit fört hand med tusch och bläck.
Han har använt vattenfast tusch och laverat över med träbets som rinner av de partierna när han duschar med vatten på bilden. En annan bild i samma serie, Anima, har motiv av årsringar i en trädstam.
Något som får oss att promenera över till Pannrummet och en anslutande utställning kallad Minnen från Skogen.



Två eternitskivor är formmässigt lika några bilder i galleriet och bildar som en öppen bok. Över hänger en kapad trästam med årsringar som han karvat ur.
– Bägge två handlar om livet. Egentligen är rummet ett självporträtt.
I en väggtavla av masonit, belagd med guld som skymtar under målarfärgen, har han målat latinska bokstäver.
– Jag har jobbat med skrift hela mitt liv och undervisat i det på Konstindustriskolan under tio år. Jag har en klassisk förankring samtidigt med det brutala bondska, fortsätter Kjell Sjögren och pekar på några av sina gamla timmersvansar som hänger på väggen i källaren.
De vittnar om att han aldrig fick gå i gymnasiet utan skickades direkt ut i skogen av fadern som var elektriker och inte ville bekosta böcker och utbildning åt sonen.



JAN BERGMAN




061124 Zenit, kulturtidningen i väst