Sebastian Nordbeck
Målningar
Galleri PS
25/11-10/12

MÅLAR SIN VARDAG


Sebastian Nordbeck arbetar i olika stilar

 



En självbefläckande man i TV-fåtöljen, fotbollspubliken på norra stå, paret som sitter tätt intill varandra i soffan. Sin värld utan konstigheter målar Sebastian Nordbeck.
– Jag är förtjust i vardag och vardagens olika sidor. Jag vill inte ha det så högtidligt och abstrakt som en del måleri kan vara, säger han.


Målningarna har konkreta och utlämnande motiv.
– Många tror att poesin kommer gratis om man är vag. Jag tror motsatsen. Det blir en uppstart när folk bjuder på sig själva.
En annan sida av hams måleri är mer experimentell.
– Samtidigt diggar jag färg och form och vill som de flesta fylla ett tomrum i konstvärlden.



Han arbetar i olika stilar och uttryck.
– Många väljer en. Jag vill hålla på med alla på en gång. Det blir lite kaotiskt men fungerar ändå.
Det är målningar ur ett personligt perspektiv.
– Att det är jag lyser igenom. Jag använder smutsiga hudfärger, rosa och disco. En viss attityd går igen i penseldragen.



Det finns en klang av rebellisk punk i mycket av det han gör.
– I ordets originalbetydelse. Att ta den plats man tycker att man förtjänar, fixa det själv. Det handlar både om självömkan och självförhärligande i en salig blandning. Som mycket punk kan vara.
Men det är inte punk han lyssnar på.
– Jag lyssnar på allt. Just nu slick 1980-talssoul, italiensk disco och house. Det är mycket musik i tavlorna och som jag har i bakhuvudet.



En målning har ett motiv av två lustiga udda figurer framför ett hemlighetsfullt tvåvåningshus vid en stadsgata, den ena bär hög hatt och den andre håller fram en näve. Huset som finns i ett par versioner har han målat efter en vistelse i Köpenhamn.
Figuren har anknytning till de välkända danska ölgubbarna.
– Den är stulen från Storm P, den danske tecknaren. Jag gillar uttrycket han ger gubbarna.
Sebastian Nordbeck har sin ateljé i Gröndal i Stockholm. Han gick Konstfack i tre år men hoppade av.
– Det var inte min grej. Hela miljön gjorde att man blev slapp. Det var en massa trevligt folk men lades lock på. Det var ingen lärare jag fickkontakt med och tittade på mina grejor. Det kändes som det var jag som satt och undervisade mina lärare.
– Jag har småbarn, också.
Men chansen finns kvar att med kompletteringar göra klar sin kandidatexamen och gå vidare med de två åren till magisterexamen.
Han målar i akryl och någon gång i olja.



JAN BERGMAN




061125 Zenit, kulturtidningen i väst