Marianne Lindberg de Geer
Jag tänker på mig själv – U.F.O.
Måleri, grafik, objekt
Galleri Bacchus, Borås
2-21/12


ATT VARA BARN

Marianne Lindberg De Geer undersöker barndomen

 



På vitt akvarellpapper ritar Marianne Lindberg De Geer med krita konturmotiv av en flicka, ibland ihop med en pojke, i vardagliga situationer med färgstänk mellan sig som ser ut som rökslingor och puffar.


– Jag ser de här molnen som känslor som flyger omkring i ett barn och som de inte har koll på. Sen går hela livet ut på att hitta en modell för att klara av de där UFO:na, säger hon.
– Det kan vara roller mellan pojke och flicka, något förpubertalt som barnet inte vet vad det är. Eller så förstår barnet men kan inte greppa hela. Känslan kommer före intellektet när du är barn. Ett barn har karta men inte kompass.



Marianne Lindberg De Geer intresserar sig för de tidiga åren hos en människa.
– Barndomen betyder jättemycket. Ett skört psyke kan klara sig bra om barnet har godmodiga föräldrar som inte hetsar upp sig. Om det är generationers nervositeter det bär på kan det bli en lång racka nervösa katastrofer.
– Det är kanske bra om människor som är olika parar sig. Ju mer olika föräldrarna är, desto bättre är det.



Hon använder olje- och pastellkritor och tecknar figurerna med enkla streck på ett konkret men försiktigt feminint vis och allt visas mellan vita ramar. De oskuldsfulla motiven doftar 1950-tal. Några är i färglito.
– Jag har hittat skolplanscher i Frankrike från den tiden, ett slags ABC. Det är undervisningsplanscher med moraliserande tablåer om hur man ska uppträda. Det var min inspiration, förklarar Marianne Lindberg de Geer.
– Jag har jobbat på barnpsyk i 15 år när jag var ung. Jag är jätteintresserad av vad som formar en människa. Det är fantastiskt hur gravt föräldrar kan misslyckas innan barnet ger upp en.
Hon har själv fyra barn, tre egna och maken Carl-Johans dotter som hon räknar sig som mamma för.



Känslorna som ligger bakom motiven hämtar hon både från sin barndom och det hon erfarit som mamma och anat hos barn.
– Det är blandade funderingar, jag och barn. Rätt lika funderingar. Man kan uppptäcka som åttaåring att döden finns.
Ibland finns också den prydliga mamman med i motiven. Att miljön är 1950-tal är inte så konstigt. Men allt går i vågor.
– Jag är född 1946. Pojke- och flickamodellerna har kommit tillbaka. Går du in i en leksaksaffär i dag ser du att stereotyperna återuppstått. Det är rosa saker för flickor och krigsleksaker för pojkar.



Marianne Lindberg De Geer har lång erfarenhet också som scenograf.
– Det är ett väldigt ensamt jobb att vara konstnär. Skönt att gå in i projekt där jag underordnar mig ett kollektiv. Jag jobbar med film, också. I de sammanhangen blir jag inte individuell utan kollektiv.
– Och så får man betalt. Det är roligt att få pengar för att måla och skulptera.
Den mångsidiga konstnären har skrivit tre pjäser, varav den första ska få urpremiär på Dramaten (”i Målarsalen!”) 17/2 2007, Jag tänker på mig själv. Så heter också de två böcker hon skrivit.
– Det handlar om en spräckt borgerlig familj. Min kontext och klass, jag är uppvuxen i en läkarfamilj som flyttat mellan Västerås, Jönköping och bott i Göteborg.
Där gick hon Hovedskous målarskola i tre år 1969-71 men blev besviken och bestämde sig för att sluta som konstnär.
Hösten 2007 kommer en annan av hennes pjäser upp på Stockholms stadsteater: Johnny Boy som handlar om en trubadur och hans tre kvinnor. Den bygger på låten av Björn Afzelius.
Trots de snälla flickmotiven deltar Marianne Lindberg de Geer i en intensiv debatt om provokationer i konsten. Bakgrunden är hennes skulpturgrupp med en tjock och en mager kvinna i Växjö, som utsatts för en proteststorm.
Folk har satt på de nakna bronserna kläder och någon har försökt såga av den smala jäms med anklarna.
– Konsten erbjuder en arena för samtal och diskussion. De tålde inte …Just i Växjö blev spänningen väldigt stor. Jag visste att det skulle bli stor diskussion men hade inte räknat med vandalisering, säger hon.
– Men jag tror inte det är patriarkatet mot feminismen. Jag tror att det var en fylla på Halloween som urartade. Men det har varit 28 insändare och dikter i tidningarna.



Det kritiserade konstverket bär titeln Jag tänker på mig själv 2005. Det mesta av det hon gör har samma titel.
– Jag försöker sätta mig in i saker. Här undersöker jag hur det är att vara barn, avslutar hon om UFO-varianten.
I en del av utställningen ger kaniner uttryck för en annan slags känslor. De finns också i granit och marmor.


JAN BERGMAN





061202 Zenit, kulturtidningen i väst