2005 Zenit, kulturtidningen i väst



Kontinuitet viktigare än drömmar
 
Teresia Björk blandar dans, ord och film
 
 

Snacka inte om högflygande drömprojekt med Teresia Björk. Det har hon inga. Den här dansaren och koreografen som har läst journalistik och jobbat som modell är förankrad i verkligheten.

– Det som är viktigt för mig är att få fortsätta som skapande konstnär och att hela tiden vara i gång, säger hon.

– Kontinuiteten är viktigare än drömmar. Framförallt att göra saker som jag vill. Inte komma på en institution där jag bara är.

 
Jag ser hennes energifyllda soloföreställning Still Moving? på Atalante och ett par dagar efter tar hon pendeln in från Alingsås för en fika i Viktoriapassagen, där vi kan sitta utomhus under infravärmen.
Teresia är en utomhusmänniska som vill röra på sig och rensar tankarna bäst under öppen himmel.
– Jag flyr ut, älskar promenader, tycker det är ljuvligt att promenera och kan gå utan stopp i storstäder.
Hon kämpar för att behålla sina dagliga 90 minuter efter flyttningen från Stockholm men det är av naturliga skäl svårt att få ihop en motsvarande stadsrunda. Sjöarna gillar hon men sen är det mycket små hus.
– Det är näst intill meditativt att promenera om man får göra det i sin lilla värld. Jag går väldigt snabbt, ensam. Tycker det är skönt att få den stunden, hinna komma in i ett tänkande som inte existerar annars. Kommer ner i ett djupare tänkande efter ett antal meter. Jag går även i ösregn, just nu varannan dag.

Varför flyttade du till Alingsås?
– Enbart för en sak, det är kärleken. Det är bara möjligt för oss att vara där, med hänsyn till jobb och alla barn.
Hennes make Jonas är terapeut på cityenheten i Göteborg och utreder prostitutionen.
– Det är första gången i mitt liv jag delar livet med någon som inte håller på med vad jag gör. Det är väldigt berikande, säger Teresia.
– Jonas jobbar så mycket med människor. Jag är nyfiken på människor. Jag får ta del av en värld till som jag inte visste så mycket om. Jag kan känna igen problematiken och kvinnors utsatthet.
Som artist har Teresia själv varit utsatt. Det började tidigt när hon inte bodde hemma hos sina föräldrar för att kunna göra det hon ville. Som åttaåring visste hon att hennes liv skulle gå över scenen och började göra egna koreografier och som 11-åring kom hon in på Operans balettskola.
– Då hade mina föräldrar flyttat till Jönköping från Solna. Jag hade kommit med men flyttade tillbaka igen och blev inackorderad på Söder. Sen flyttade jag runt mycket.

Hur var det att ha sina föräldrar på distans i den åldern?
– Det kan låta sorgligt men jag tycker att det gick ganska bra. För mig var det en nödvändighet som gav själslig frihet. Jag blev vuxen tidigt. Det finns nackdelar med det, man tar ett stort ansvar. Men det var så mycket jag fick, träffa spännande människor.
– Det var slitigt på balettskolan men en tillgång med allt runtomkring. När jag tvivlade dök det alltid upp en person som sa: Nu är du inne på rätt spår.
 
 
Vad är det som är så fantastiskt med att vara dansare?
– Jag brukar inte kalla mig dansare. Att hålla på med dans, rörelser och ord och nyhetssaker, också…det är frigörande för kropp och själ, det kan låta klichéartat. Jag tycker det är roligt att röra på mig. Sen måste jag komplettera det med andra uttryck; sång och film kommer in, det är viktiga delar. Jag är en blandning av allt!
I sin presentation kallar hon sig performanceartist.

Frigörande för kropp och själ, hur menar du?
– Jag tror att det har vuxit fram under en lång tid. Jag kom inte på det förrän jag var 26–27 år och tänkte: Ska jag hålla på med det här, med dansen?
Hon valde att bara ägna sig åt teater under 1,5 år (spelade med i En handelsresandes död med Mikael Persbrandt, regi Thorsten Flinck).
– Då saknade jag verkligen dansen. Att få ut så mycket energi som jag får nu och röra sig fysiskt, och utforska vad man kan göra med kroppen när man kräver något av den och är fyra timmar på scen.
– Där lade jag grunden till att jag inte ska göra det ena eller det andra, det ska vara en mix.
 
 
En period dessförinnan hade hon jobbat framför kameran som modell i Stockholmsgruppen och agerat i MTV-videos (åt bl a Popsicle) och reklam för sportkläder och pappersprodukter.

Hur var det att se sig själv i reklamfilmer?

– Jag såg det inte så många gånger. Det är ju inte jag, det var så inriktat på produkten. Man går in i en annan roll.

– Det var en otroligt bra inlärning framför kameran, som blev min publik. Det fanns en direkthet som jag tycker om. Jag såg vilken nytta jag hade av att ha jobbat med rörelser.

Still Moving? är en djupdykning i livserfarenheter, som du gör med dans, skådespeleri, ord, film och musik (av Richard Rolf som deltar på gitarr). Den verkar självutlämnande?

– Roligt att det finns kvar! Det är svårt att veta jämfört med hur det var i början. Jag har haft olika samarbete med olika regissörer och dansare. Nu ville jag göra något på mitt sätt, det jag tycker är viktigt att tala om. Där det också får vara fult, understryker Teresia.

Det började med att Janne Zetterberg från Dansens Hus ringde och frågade om hon ville göra något på experimentscenen Blå lådan.

– Det är kul att han vågade. Tidigare tyckte han att jag var svår att placera. När jag la på luren sa jag till mig själv Am I still moving?. Där började jag en seg och långsam process för att sätta igång mig själv.

Teresia Björk använder texter från Aase Bergs bok Forsla fett som handlar om vad som hände efter hennes första graviditet, som att hon gick upp mycket i vikt och fick andra tankar. Det är inspelade uppläsningar av textfragment.

– Jag känner igen mig i det råa och tycker om henne som person. Hon är mer vetenskaplig men jag känner igen mig.

Föreställningen är ganska abstrakt och bygger inte på logik.
– Jag jobbar mycket med känsla, det går hem hos mig. Men jag ska inte jobba så nästa gång. Jag vill jobba på något annat sätt. Jag vill inte ha den sortens mystik.

Berätta lite om vad föreställningen handlar om!

– Om människans skeende, positioner i livet. Om ensamhet, kontaktförsök men också om orättvisor. Det är så olika för människor hur vi får kontakt och varför, varför det är så svårt för vissa. Det heter ”med charm kan man komma långt”. Jag tycker inte att det stämmer. Jag vet massor av charmiga människor som jobbar som sjutton…

– Sen jobbar jag också med glädje och sorg. Det är viktiga inslag i föreställningen liksom utsatthet.

Det är svåra ämnen och en utmaning av konventioner men Teresia understyker att hon vill roa publiken. Människor ska bli underhållna. I en scen om våra nersjunkna vardagsvanor framför TV:n gör hon ett slapsticknummer i en fåtölj som inte står Chaplin efter.

I en annan föreställning, The Watch eller Klockan, är det ännu mera sånt. Den handlar om tid och hon har med sig en stor äggklocka och pratar med publiken om tid och gör danssolo så det blir absurt.

– Ämnet är så otroligt aktuellt i samhället vi lever i. Det finns så många aspekter på tid. Som kort och långsamt. Ibland upplever vi samma fem minuter som otroligt snabba eller otroligt långsamma.

– Och över tid, allt som hinner hända. Vad händer med dig som person, om du får tid eller inte. Man kan göra en resa i tid. Är tiden utmätt eller inte?

Tror du att tiden är utmätt?

– Ibland tror jag det. Jag vill inte säga ödet. Det kan vara en känsla jag har. Mycket är förutbestämt, jättemycket. Vi har våra livsbanor. Jag tror på det mer och mer. Sen kan man bli jätteöverraskad, kärleken påverkar.

För ett år sedan fick Teresia sitt tredje barn, sonen Love (det första med Jonas), och gjorde ett uppehåll från scenen.

– Det var mitt första riktiga break, jättenyttigt. Jag kände mig fysiskt hindrad och fick sätta mig ner och tänka efter. Välbehövligt efter några hektiska år av arbete.
– Jag kom fram till att ens begränsningar aldrig får hindra en. Det gäller alla begränsingar, yttre och inre. Det blev kontentan. Det är bara att stå på.

Är det svårt att förena dansen med barn?
– Ja, det är svårt för alla kvinnor. Det är fortfarande så. Det är 2004 men det hjälper inte ett dugg. Men för det får vi inte sluta föda barn.

Teresia har en ovanligt bred erfarenhet. Hon har arbetat med legendaren Birgit Cullberg och koreografen och regissören Anya Ison Wallace i London. Hon har gått TV-presentationsutbildning på SVT och läst journalistik under ett år på Folkuniversitetet med föreläsningar av Erik Fichtelius.

– Spännande och nyttigt. Roligt att gå in i det från andra sidan, man tänker på människor på ett annat sätt. Att lämna det sceniska och gå in i människors vardag, säger hon om journalistiken.

– Jag är inspirerad av London, har varit där. Jag var samhällskritisk och ville skriva om de utsatta människorna, hemlösa och den otroliga rasismen i Europa. Mycket av intresset väcktes av de ämnen vi tog upp, jag är ingen nyhetsjournalist.

– Den kritiska inställningen och andra inslag från journalistiken finns med i föreställningen. Jag vill rikta mig till vem som helst i publiken. Man behöver inte vara danskunnig för att se den.

Fysiskt är Still Moving? mycket krävande. Teresia tar ut sig fullständigt i sin allsidiga solodans och drar sig inte för att involvera publiken i föreställningen. Hon går fram och tar på folk, något vi inte sett sedan 1970-talets politiska teater.

– Jag bryggar över till besökarna. Jag gör inga otäcka saker, det är jätteroligt. Jag känner av om personen inte vill att jag ska närma mig. Det är roligt att leka med folk som är på den nivån att de pallar.

– Det är vanligare utanför Sverige, i Berlin och New York. Jag vet inte varför det är så ovanligt just i Sverige. Jag tycker att det är så jätteroligt, kan inte undvika det. Som artist jag är vill jag prata med publiken. Det är självklart att jag vill skapa en reaktion och glädje. Det är inte bara så att de ser mig, jag ser dem.

– Det är därför jag vill göra korta, intensiva föreställningar. Det ska vara underhållande en viss tid men inte vara för långt. Förhoppningsvis har folk blivit berörda och kan gå hem och tänka till.

– Sen gillar jag film, den känslan man får när man ser bra film. Att försvinna in i en fantasivärld. Vacker men samtidigt skör. När jag sedan lyckats med det kan man bli kritisk…
 
 
Du kom från den stora huvudstaden till Alingsås för ett och ett halvt år sen. Hur trivs du i småstaden?

– Det är jättespeciellt att bo i en liten stad. Om det inte varit för Jonas hade jag aldrig bott där. Första året var en kulturchock Det var jätteovant att gå ut på gatan och finna att folk inte hälsar på ett naturligt sätt fast vi setts tio gånger innan.

– Jag tycker om sommarstaden Alingsås, att gå och bada. Samtidigt ökar fördomarna om den lilla staden och att vara konstnärligt utövande. Jag trodde inte att jag skulle få höra ”vad gör du egentligen?” som på 1980-talet när jag förklarat vad jag jobbar med.

Teresia har sin slutsats klar:

– För stora som för små är storstaden bäst. Mångfalden, valfriheten är något större runt omkring en, sen gäller det att skapa en trygghet i det. Får jag bestämma blir vi inte gamla i Alingsås.

Teresia Björk ger sina dansföreställningar över hela Västsverige och har försökt etablera kontaktvägar i regionen, inte minst Göteborg. Inte alltid så lätt.
– Det finns två sidor. Det tar längre tid att få kontakt med dem som man ska skapa saker med än i övriga landet. Men huvuddelen av dem som är kreativa gör mycket och då kan man åstadkomma en hel del när man väl kommer igång. Det gäller att skapa de där ögonblicken.

Hon försökte bo i Göteborg en period 1989/90 och möttes då av en avog inställning till 08:or.

– Det har ändrat sig helt. Folk är glada över att jag är här. Efter Under My Feet-festivalen var folk uppmuntrande och det kändes att det som förut hade karaktären av en liten stad nu expanderat. Göteborg är inte ännu en storstad men känns mer som en storstad än då. Det är bara att titta på kulturlivet och danslivet. Det är jättekreativt, det är en fördel.
 
 
JAN BERGMAN
 
Mångfaldigande och utnyttjande av text och bilder är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman