Bengt Johansson
Måleri, grafik, akvarell
Västkust / Provence
9/12 2006 - 7/1 2007


FASCINATION FÖR LJUSET

Bengt Johansson målar stämningen för dagen

 





I milda ljusa färger målar Bengt Johansson det han har framför sig både på västkusten och i Provence. Upplevelsen av interiören i ateljén och landskapet mynnar ut i ljusskildringar där färgerna bär stämningen.





Han har sin ateljé och bostad i en gammal skola i Glommen i en del av Halland med ett gyllene ljus men har åkt ner till Provence en månad om hösten fem gånger. Nästa år ska han dit för första gången om våren och för en längre period om två månader.

Vad betyder mest för dig i måleriet, västkusten eller södra Frankrike?

– Det är mer ljus i Provence. Jag är född på västkusten och bor här, det kan jag inte komma ifrån. Men om det betyder mer vet jag inte, i den bemärkelsen, säger Bengt Johansson efter en fundering.
– Här kan det vara soligt och ljust på torsdag och sen snöa på fredag. Det kan vara stilla på fredag men blåsa på fredag kväll eller lördag. I Provence är det stilla veckovis. Ett löv på ett träd innehåller samma färg från måndag till nästa måndag.
Men han målar aldrig av ett löv.
– Jag målar med det temperament jag har hemifrån. Men här blir landskapet mer att ta på.
Han blir påverkad av dagens ljus och dagens färg när det han har framför sig övergår till ett måleri. Nyfikenhetens intryck från öga och öra smälter samman på duken.
– Det är därför måleri heter måleri. Jag målar fram en stämning tills det stämmer med det motiv jag håller på med. Jag har aldrig kunnat tänka fram ett motiv, jag målar fram det. Tar bort, suddar, lägger till.
Att måla en tavla är som att skriva en ny roman eller en ny låt. Han känner sig som en nybörjare gång.
– Det finns en linje i livet som jag inte kan komma ifrån. Jag kan se en linje i utställningen men inte när jag kommer hem. Jag fortsätter med att måla både den inre själen och den yttre.
Under besöken i Provence bor han i medeltidsbyarna Bonnieux och Lacoste, fem meter från vinodlingar i en lång dal. Han bilar ner och hyr ett kök, ett rum och ett garage där han kan ställa alla målningarna.
– Jag börjar måla på en gång, packar inte ens ur bilen. Jag är där för att måla och målar varje dag mellan 10 och 18.



Bland hans målningar finns ett självporträtt med sig själv som pojke.
– Man har varit med om saker i livet. Det ska synas. Jag har fått en smäll på näsan, jag har halkat och snubblat. Det är en vardagsbild.
Poesin i det alldagliga går igen i hans produktion. I bild i vårstarkt solljus med en lysande gulmålad stol häller han använd terpentin i en röd dunk samtidigt som vi ser ett ansikte som kan vara hans mors skymta genom färglagren.
– Hon levde tills hon var över 100 år. Jag vet inte om det är hon som är med. Att jag använder interiören från ateljen är bara en ursäkt för att måla.
Han är född i Vänersborg och har många gånger försökt måla landskapet vid Vänern utan att lyckas.
– Jag brukar åka dit på sommaren och måla. Jag har försökt och försökt men det har aldrig stämt. Men plötsligt fann jag en blå färg som stämde och allt fanns på plats. Det var i den ”blå timmen” i slutet av dagen då diset övergick i en oerhörd friskhet och klarhet.




Fallande flingor av nysnö blev en förlösning för ett motiv från de blå bergen vid Grebbestad, som han inte fick kläm på. I en sommarmålning slår en kvinna ut med armarna framför ett hav.
– Det är ett väsen som kommer upp ur havet, säger Bengt Johansson som gjorde den efter att ha sett hustrun Gunilla dyka i havet från en stor klippa i Bohuslän.


JAN BERGMAN







061208 Zenit, kulturtidningen i väst