Drömmaren och sorgen
roman
Verklighet och dröm i samverkan
Eva-Marie Liffner skriver om Tjolöholms slotts arkitekt
 
 
 
 
Kan förfallet av en sommarstuga jämföras med förfallet av ett slott? Kan ett barndomsminne från Tjolöholm resultera i en bok om slottets arkitekt, Maria Stuarts hjärta och en förmögen familj som glömts bort? Finns det i så fall även plats för sjungande hundar? Eva-Marie Liffners senaste bok, Drömmaren och sorgen, är ett bevis på det. Med kunskap och omedvetet skrivande skapar hon en värld där både verklighet och fantasi får plats.
 
På Hallands kust omgivet av hav, land och skog tronar Tjolöholms slott. Ett byggnadsminne från det svenska sekelskiftet, utfört i en för tiden annorlunda och lekfull elisabetansk stil.
– Slottet är fantasieggande i sig med sina djurskulpturer. Det gjorde ett starkt intryck på mig första gången jag såg det. Sedan fick jag veta att det var en ung och nervös arkitekt som ritat det. Han måste ju ha undrat hur han skulle klara av det. Slottet är ju helt absurt egentligen, säger Eva-Marie Liffner.
Hon har i höst gett ut sin tredje roman, Drömmaren och sorgen, där Tjolöholm och dess arkitekt Lars Israel Wahlman, spelar huvudrollerna. Lars Wahlman var bara 27 år när han anförtroddes, av det förmögna paret Dickson, att rita slottet. Ett uppdrag som kom att kantas av många konflikter mellan arkitekt och byggherre.
Eva-Marie Liffner har använt personer och vissa händelser från verkligheten, men romanen är, som hon också skriver i dess efterord, en fantasi. Hon väver skickligt in kärlekshistorier, mörka hemligheter och drömsk mystik i berättelsen om Tjolöholms slott, som får Wahlman att återvända långt efter att slottet stått färdigt. Vad som är verkligt för Wahlman och vad som är drömmar, lämnas läsaren ibland själv att avgöra.
 
”Det var en grönklädd herre, en jägare, som kom vandrande från motsatt håll. Hunden, en stor vargliknande best, vankade vid hans sida. Solen spelade över mannens gröna kläder, satte lysande fläckar på hundens raggiga fäll. Jag höjde handen till en hälsning, men jägaren fortsatte bara rakt förbi mig, utan att se åt vare sig höger eller vänster. Plötsligt fanns där en stillhet… inte en kvist knäcktes, inte ett blad rörde sig. Hela skogen tycktes hålla andan. Hunden följde sin herre och både klev ljudlöst över gläntan”.
 
Det är hemma, i sin lägenhet på sjätte våningen i Högsbo, strax utanför centrala Göteborg som Eva-Marie Liffner författar sina romaner. 2001 debuterade hon med romanen Camera och 2003 gav hon ut sin andra roman Imago, för vilken hon blev Augustnominerad.
Drömmaren och sorgen, liksom de föregående romanerna utspelar sig till stor del i historisk tid.
– Jag befinner mig oftast kring sekelskiftet 1900. Jag är jätteintresserad av historia men också av forskningen kring den, säger Eva-Marie Liffner.
– Vår inställning till historien påverkas av var och under vilken tid vi tittar på den. Det är en perspektivgåta. Redskapen man använder i forskningen ändras ju också.
Hennes arbetsplats, skrivbordet, står i köket, inträngt mellan hyllor och en motionscykel.
– Jag använder mycket böcker när jag skriver. Skulle jag sitta någon annanstans än hemma skulle jag ändå inte ha rätt bok med mig. Sen är jag inkörd på att bestämma själv, jag känner när det är rimligt att vara klar.
Vanan att sitta hemma och skriva har hon med sig efter universitetsstudier inom ämnen som idé och lärdomshistoria, arkeologi, litteraturvetenskap och journalistik. Och förutom att hon ibland recenserar litteratur för GT så är det just det akademiska skrivandet hon ägnat sig åt innan hon blev författare. Hennes blomstrande språk var inte alltid så populärt på institutionerna.
– Men för mig kommer det på det sättet. Det är som när man tecknar, man behöver skuggorna för att få fram djupverkan och se perspektiv.
    
Eva-Marie Liffner skriver både på förmiddagen och på kvällen. På förmiddagen är överjaget starkt medan det undermedvetna kommer till tals under de sena timmarna.
– Jag blir som olika personer på olika tider av dygnet och genom att kombinera bägge delarna blir det bäst arbetsmässigt.
Researchen gör Eva-Marie Liffner efter hand när hon arbetar. Mitt på dagen tar hon en paus, promenerar med sin engelska staffordshire bullterrier George och rensar tankarna. Hon tycker inte om recept eller manualer och skriver inte heller ner sina idéer. Det skulle begränsa henne, säger hon. Istället gör hon uppställningarna i huvudet och följer sin intuition.
Eva-Marie Liffners språk är kreativt och i Drömmaren och sorgen dyker det ständigt upp små ledtrådar eller detaljer som senare får sin förklaring eller binds samman.
– Jag ser möjligheterna medan jag skriver, att här finns det en korrespondens. De vinkar till varandra i texten.
– Ibland blir det kanske någon tråd över, men det är så invecklat ändå, så det är ingen som märker det, fortsätter hon och skrattar.
 
Inspirationen kan Eva-Marie Liffner få av ord i ett visst sammanhang, resor, barndomsupplevelser eller äventyrsböcker. Greven av Monte Christo är en favorit.
– Där finns skattkistor, hämnd och passion. Jag ligger nära den genren, det finns en lust i historieberättandet och det äventyrliga. En anknytning till barnet inom mig.
På Eva-Marie Liffners inglasade balkong står ett minne från hennes barndom, ett fönster från sommarstugan i Halland.
– Första gången jag såg Tjolöholms slott åkte vi dit från sommarstugan i pappas risiga bil. Då var slottet inte öppet för allmänheten som idag, utan det stod och förföll. Djuren hade letat sig in byggnaden och paret Dicksons möbler stod kvar. Det Göteborgska 1890- talet fanns där ute. Dicksonska familjen hade ett stort inflytande i sin tid. Nu är de nästan bortglömda.
Flera år senare, efter att Eva-Marie Liffners far gått bort skulle sommarstugan säljas. Den hade liksom slottet fått förfalla. Det blev början till Drömmaren och sorgen.
– Det gjorde mig upprörd och jag kände att jag ville skriva om något sådant här. Förmedla känslan av förlust. Göra mig fri och berätta hur saker och ting kan bli i ens liv. Kanske kan någon annan känna igen sig.
 
 
MARIA RADEMARK
 
070101
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst