Eva Zethraeus
Keramik
Galleri Anna H
20/1-4/2

     KERAMIK SOM SER UT ATT RÖRA SIG 


Eva Zethraeus tycker om spelet med skuggor

 
 
Borrar och anemoner kallar Eva Zethraeus sina kroppar med spröt som hon associerar med koraller och undervattenslandskap.
– Någon sa att det är som att kliva in i ett akvarium att komma in här.
 
Med sina ledade utskott verkar de organiskt formade keramikobjekten så levande att de ser ut att röra sig. Hon använder mättad glasyr så att ytan inte blir blank.
– Många tycker att de är obehagliga. Antingen tycker man om dem och kan slå bort det första intrycket av något läskigt. Eller så fastnar man där.
Konstnären själv har tänkt mer på marin miljö än på skräckfilmer och anfall från yttre rymden. Hennes examensarbete på HDK handlade om kamouflage och satte henne på det här spåret.
Hon utgår från de ihåliga kloten som hon drejar. Att sätta ihop dem med de långa spröten, också drejade, är en konst i sig.
– När man jobbar med keramik handlar det om tajming. Kropparna torkar långsammare än spröten, som jag böjer till när de vilar på skumgummi.
För att förstärka riktningen sprayar hon färg på ena sidan och arbetar med ljuset så att det uppstår skuggor på väggen.
– Spelet mellan ljus och skugga, det tycker jag om.
Eva Zethraeus har bott i England och Spanien i många år och kom hit som 18-åring, började på folkhögskola och gick Hovedskous två år innan hon fortsatte till HDK.
– Jag trodde jag skulle bli grafiker.
Men hon sadlade om till keramik på skolan och har fortsatt med det. I dag är hon en av tre keramiker i verkstaden Chokladfabriken på Pater Nostergatan i Majorna, namngiven efter den tidigare verksamheten i lokalen.
Landskapsbitar, ett smakprov pryder en del av en vägg, var hennes grundtema i tio år. Många svenska keramiker reser till Japan för att studera servisen i teceremonin men hon åkte dit för att gå och titta på zenbuddhistiska trädgårdar i Kyoto.
Grusträdgårdar krattade i mönster med utplacerade stenar.
– Tanken är att inruta och inordna naturen. De här landskapsrutorna handlar om att sortera och ordna.
Hon reste till Japan en gång till, för tre år sedan, för att arbeta och kom då i kontakt med kakomittote mederu, en annan japansk tradition som ska översättas med Inrama för att uppskatta.
– Det handlar om att rama in något för att se det bättre. Japaner har en speciell känsla för naturen och tror att det finns andar i den. Någon hade ställt fyra bambupinnar med ett snöre emellan och markerat just den här mossbiten. Det har jag anammat.
– Sen har det blivit så här (borrarna). Det var som att arrangera blommor, det är den känslan jag haft.
 
JAN BERGMAN
 
Fotnot. En lång vägg i matsalen på Rörstrands i Lidköping pryds av hennes landskapsbitar. Och just till galleriet i den nerlagda porslinsfabriken ska den här utställningen vandra vidare, vernissage 17/2. Nu ihop med amerikanen Jeff Kaller.
Rörstrand har gjorts om för PKI-skolans keramikutbildning och kompletteras med Artists in residence-lokaler.
 
 

070120


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst