Göran Wärff
”Mirage”
Unikt Glas
3-22/2

 

Ett liv med glas

Göran Wärff inspireras av naturen

 

 

Rörelsen är viktig i Göran Wärffs glasobjekt.
–Själva instrumentet är sådant att det vill röra sig.
Två skulpturer vrider sig och bildar tillsammans ett dansanda tangopar. Med var sitt öga som blickar mot partnern.
 
De ser lätta ut men är av massivt glas och inget man lyfter med lillfingret. De transparanta färgerna är hans speciella signum.
– Jag har blåst in färgen, dragit ut igen och lurat den att stanna inne, säger han.
Det är samma teknik med den stora blåa vågen, böjd uppåt i båda ändar.
– Jag suger med vakuum mendans det är varmt. Det är något jag hittat på själv. Det är mycket så att jag experimenterar med den gängse tekniken och försöker utmana med det.
Han är gotlänning men uppburen formgivare på Kosta i det småländska glasriket, där han har en ”orkester” med fem man som han alltid arbetar med. Och gör allt från servisglas till tyngre bitar.
I nästan 40 år har han hållit på med det han älskar mest. I tio var han borta och bodde i Australien och England.
– Jag var lärare och hade egen studio i Sydney. Det har påverkat mig, säger Göran Wärffs som kanske tog med sig de klara färgerna därifrån.
– Jag bodde vid havet och såg tidvattnet pumpa fram och tillbaka. Det var mycket ebb och flod. Jag seglade där. Det var en viktig tid, en fin tid.
Natur är hans främsta inspiration.
– Själva materialet är en vätska i sig. Det är viktigt att visa det.
Han kallar sin nya serie objekt för Mirage, hägring. Den omfattar både upplaga och unika pjäser.
– Den har jag inte fått direkt från upplevelsen vid havet. Det är intressant att den här tekniken har jag snuddat vid tidigare. Efter så lång tid har man ett register att ösa ut och kan kombinera på olika sätt.
I klarglaset dyker upp dubbleringar på ett oväntat sätt.
– Det optiska har alltid intresserat mig. Att hålla det klart. En del av uttrycket kommer från Australien där jag sett hur luften vibrerar vid horisonten. Det kan man märkligt nog uppleva både i öknen och vid horisonten.
Också i hans självporträtt i objektet Alter ego vrids speglingen. Att få fram ”the spirit in the glass”, som det kallas, har han arbetat med i många år.
– Först ser man bubblor, sen läser man det till ett ansikte. Det är också min egen teknik, att teckna direkt i den heta massan.
Det mesta ger sig självt under arbetet.
– Jag är något slags kompositör, har en orkester och dirigerar. Ser möjligheter och löser dem ur materialet.
Han arbetar med väldigt enkla verktyg.
– Vått tidningspapper, som är i det närmaste handgjort. Dagens Industri är bäst. Det rosa pappret som har fibrer åt alla håll.
Att gå vidare från vunna erfarenheter är en sporre.
– Jag borde varit pensionär för många år sedan. Men har bestämt mig för att vänta till den dag jag inte känner lusten längre.
En av hans utmaningar är ganska banal.
– Jag har alltid drömt om att göra det optimala snapsglaset, säger han och lyfter ett av sina drycksglas med spirande lökformer till von Linnés ära.
Han bor både på Gotland och i Kosta.
– För att känna mig hemma tog jag med en bit kalksten, som vågen står på. Jag vill bjuda på havet.
 
JAN BERGMAN
 
 

 
 070203


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst