Gunilla Malteson
”Sällsamma möten”
Målningar 1997-2006
Galerie Oijens
3-17/2
VÄXANDE OCH VEMOD
 

Gunilla Malteson gör blommor och snäckor till modeller

 
 
 
Om växande kretsar Gunilla Maltesons måleri. Hon har haft intresset för växter länge innan hon började måla dem.
– Det kom så småningom. Växterna och snäckorna blev mina modeller och aktörer i mitt spel.
  
Hon behövde ett slags föreställande modeller och tog det hon hade till hands i ateljén.
– Jag har sökt efter en bildvärld med en viss livslust. Växterna är vackra och ger en ton. Och står för förgänglighet.
– Det är ett försök att se ljusare på tillvaron som är rätt förskräckligt omkring oss. Ända sedan jag varit ung har jag försökt förstå svåra saker. Det är psykiskt arbetsamt.
– Jag var tvungen att göra ett val i min ateljé. Och finna en barnslig målarglädje.
Hon har sin ateljé i Klippan, samma hus som kollektivverkstan, där hon genom fönstret kan följa ett vackert träd och tack vare en nybyggnation får mindre problem med trafikbullret.
– Det är ett vackert ljus. Sol när jag kommer på morgonen som försvinner när jag ska börja arbeta så jag får ett vettigare ljus.
En del av inspirationen tar hon med sig från terrassträdgården i uterummet till lägenheten i Majorna, där hon har utsikt över hamnen. Det är inte för inte hon är medlem i föreningen Trädgårdsamatörerna.
– Jag hade trädgård när vi bodde i ett 1700-talshus i Mossebo vid Smålandsgränsen. Nu vattnar jag krukor med suckulenter och liljor och ett 20-tal träd i uterummet. Bland annat.
En vissen angelica (kvanne) som figurerar i bilderna har hon odlat själv. I hennes bildvärld möts guldfisken (hon hade en som blev 12 år och vitnade), snäckan och angelican. Starka symboler alla tre.
 
Vad står blommorna för?
– Något väldigt positivt. Växande. Men det finns också ett vemod i bilderna. Jag har alltid arbetat med paradoxer. Det är inte bara vackert. Jag vill förmedla en känsla som när man är ute i naturen och ser något märkligt.
– Jag söker en förtätning och en smula magi.
Scenbytet kommer efter en lång period av sökande kring livets mörka sidor.
– Redan på Valand var jag intresserad av döden. Min första utställning på Galleri 54 1977 hette Bilder kring döden och kreaturens suckan. Som ung har man ett mer ångestladdad känsla inför döden.
Under en senare period var hon mycket påverkad av kriget på Balkan.
– Det var så konstigt när de åberopade 1300-talet för att slå varandra i dag. Men det var inga retoriska bilder.
I utställningen kommer vanitasproblemet med livets förgänglighet fram i en bild med en lilja. Hon arbetar i klassisk oljefärg i många lager.
– Kompositionen var jag slarvigare med förr. Det är kompositionen och färgen som ska sitta där, helst.
 Att hon länge sysslat med att måla porträtt ur fantasin går inte omärkt förbi.
  
 JAN BERGMAN
 070204
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst