Lotta Björn
troféer
keramik
Sintra
10/2-6/3 2007

ETT KVINNLIGT PROJEKT
 
Lotta Björn tar upp utsatthet

 

 

 

När hennes mor Berit gick bort i cancer för fyra år sen hittade hon hennes väska med sjukhusunderbyxor som hon plockade och tog i. Och doppade i lera.
– Sen växte projektet fram som handlar om upprepningar, åtrå och ångest, säger Lotta Björn.

 Det blev ett intimt uttryck.
– En del utgår från mig själv men inte allt.
Hon har tidigare jobbat skulpturalt och gjort en motorsåg, en kojuver och en lampa.
– Nu är det mer inifrån.

Hon har plockat ut en livmoder och gjutit tre underliv som hänger på väggen och återanvänder nagellack för att ge dem rosa stänk.
På små nötta bord reser sig det som var underbyxor i nya former.
– Jag tar byxan, doppar i leran och bränner rakt av. Det blir en form som jag gått vidare med. Det är många funderingar och tankar och ett väldigt personligt uttryck. Otäckt självutlämnande, säger Lotta Björn.

– Man kan få ångest över att någon är sjuk. Min mamma stod mig väldigt nära. Underbyxorna blir nära för mig.
– Det blir väldigt vackert när man bränner det.
Som konstnär rör hon sig mellan konst och konsthantverk och gör ytterst sällan funktionella saker.
– Jag jobbar skulpturalt.
En slingrande lerform över ett podium handlar om upprepningar av avtrycket efter en hand som knyts gång på gång i smärta. Ett gäng små kaniner i lera gör en utbrytning ur en cirkel på golvet.
– De skitiga kaninerna återkommer. Det var min granne som hade dem, inte jag. Jag var tvungen att bara göra kaniner, som för mig står för någon otäck sak.
– Inne i dem finns en vit tråd. De ska egentligen vara vita. Allt vackert är inte vackert, det kan vara fult också. Som om någon jagar en.
– Allt ska vara så skrämmande som när man är utsatt för en hotande fara.
Hon försöker få ihop det med kärleken till sin bortgångna mor.
– Det är egentligen barndomen jag utgår ifrån, där fanns en del skrämmande saker.
En del av konstverken har en röd rosett, andra nagellack.
– Det är personliga bitar. Jag vill inte ha glasyr. Jag vill använda det ingen har använt. Det är Berits nagellack. Det är väldigt, väldigt personligt.
– Det var otäckt, hela den biten. Det tog tag i mig, att se någon tyna bort som hade en sådan livsglädje. Att bara försvinna och dö ifrån mig. Jag hade önskat att hon skulle vara delaktig i min framtid.
– Det handlar om utsatthet, ett kvinnligt projekt.
Högt på väggen i en annan del av lokalen har hon hängt en avgjutning av en jakttrofé som en motsats till hennes egna uttryck.
– Jag tänker på troféer för män. Ett horn efter ett rådjur skulle jag aldrig kunnat tänka mig att hänga upp. Jag har gjort på ett annat sätt med underkläder, avslutar Lotta Björn.
Hon är bosatt i Ankarsrum utanför Västervik dit hon flyttade tillbaka efter att ha gått ut Konstfack 2004.

 JAN BERGMAN

 

 

Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst