Paula Olofsson
och
Yngve Brothén
 
 
 


Vardagssurrealism kallar Paula Olofsson och Yngve Brothén sin utställning med hemkära spruckna objekt och glasmålningar.



Det är fläckar och vita rivytor över många av Yngves bilder; ofta porträtt men ibland diffusa landskap med en sjö eller ett hus eller en abstrakt form.
– Det är ett slags förslitningar, jag vill få fram ett åldrande. Det är en paradox: Hade de inte funnits hade målningarna känts äldre, säger han om märkena.
– Men tack vare förslitningarna känns de nutida. Åldrandet gör att de känns här och nu. Sedan ett tiotal år målar Yngve på glas, något han förklarar med att det låg ett glasmästeri i huset med ateljén på Karl Johansgatan. Tidigare hade han målat på duk men inte känt sig hemma med det.
– Det var jobbigt att det blev relief och spår av pensel när jag målade. Jag slipade ner målningarna så de blev plana. Men när jag när jag målade på glas som var helt plant blev det en fotografisk känsla.
Men han har känt att det finns en viss distans i materialet, det blänker.
– Man kommer inte åt målningarna riktigt. Betraktaren ser sig själv.
Frågan var hur han kunde få loss målningen i akryl från underlaget. Han utvecklade själv en metod för hur han kunde dra loss bilderna från glaset som en tunn hud och limma fast dem på en mdf-skiva.
Det är inte motivet det handlar om.
– Jag är intresserad av att få en dialog med betraktaren, på många olika plan. Motivet är underordnat, kvaliteten ligger någon annanstans, omöjligt att säga var. Så är det med konsten, man ”drabbas”, sammanfattar Yngve.
En av bilderna är ett liggande självporträtt där han ser ut att sova.



– Det är symboliskt. Man kan tänka sig detta som drömbilder och sekvenser som skapar en föreställning för ögat. När jag gjort dem tar de gestalt och blir associativa för betraktaren. Någon som flyr över myren, kallar han målningen där krackeleringarna får ett slags tidsprägel som skapar surrealism.
Men han känner sig fri från skolan med Dali och grabbarna.
– Jag jobbar inte vidare med drömmarna som surrealisterna. Det verkar som de drömmer samma dröm hela tiden, arketyper. Jag drömmer och fascineras och undrar varför jag drömmer som jag gör. Drömmarna ligger utanför det logiska och kontrollerbara.
Huset som figurerar i en av bilderna är parets, Paula och Yngve har blivit föräldrar och flyttat till Gerlesborg, nära Konstnärernas Kollektivverkstad. (I den stora ladan bakom vill de skapa en publik verksamhet med galleri och kafé).
Ur väggarna sticker likt UFO:s runda halvformer efter vita tallrikar från köksskåpet som Paula gjutit av och skapar en rytm med. I ett hörn står ett objekt efter de rörelser som en visp bildar när den piskar den tvååriga dotterns välling.
På ett podium står en tekanna och en sockerskål i söndrigt vitt porslin som spricker och håller på att rasa isär.
Det handlar om det sköra hemmet som när som helst kan explodera av de motstridiga känslor som uppstår när man lever ihop. Tvåsamheten har mycket laddning, som att älska och hata varandra samtidigt.
Kanske är det därför kärleken överlever.
Från en av brädorna i huset har Paula gjort avtryck som hon gjutit i gips och gått vidare med frottage för att få fram sitt poetiska lågmälda uttryck. Botten med inkokningar i botten på mjölkkastrullen är en annan källa.
I ett av rummen visar Yngve sina arbeten i laminerat glas som han gjort utifrån foton på sig själv när han var ung. Han tecknar med en glasskärare och slår sedan med en hammare så att sprickbildningarna skapar figurerna.

JAN BERGMAN




 
 
Galleri Thomassen
19/3-13/4 2005


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst