Kerstin Bergh
Målningar och grafik
Galleri Lucifer, Skövde
Till 25/2

 

ONT I HJÄRTAT
 
Kerstin Bergh får utlopp för starka känslor

 

 

  

När Kerstin Bergh nu har vernissage på galleri Lucifer i Skövde är det snudd på femtioårsjubilem för henne som utställande konstnär. Hon debuterade redan 1959, knappt tjugofem år gammal.

 

– Pappa var tandläkare, en mycket konstintresserad och umgicks och festade med många konstnärer. En av dem som gjorde starkt intryck på mig var X-et. Jag önskade mig ett målarskrin när jag var tolv. Jag målade av en vitsippsbacke efter en målning av Prins Eugen. Och det blev bra. Så när jag var femton bestämde jag mig att det var konstnär jag skulle bli.
Kerstin hamnade på sjukhus tidigt för höftledsproblem. Och de besvären har följt henne hela livet och präglat hennes konstnärskap.
– Det har blivit många självbiografiska bilder. Jag måste måla av mig skiten.
Sedan 10 år är hon bosatt och verksam i Skövde.
– Jag målar jämt. Det är en ständig kamp för att hitta uttrycket för mina starka känslor.
På en av utställningens starkaste bilder ser man en gammal jycke i en korg. Det finns ett vemod och en stark medkänsla i bilden.
– Jag såg en gammal hund i sin korg. Han följde mig med blicken hela tiden. Man såg att han visste att hans snart skulle dö.  Här fanns plågan och hjälplösheten hos en dödsdömd. Den känslan ville jag fånga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har blivit en gripande bild. Man glömmer inte den hunden och den blicken i brådrasket.
– Men, jag skulle hellre vilja vara en konstnär som får fram uttrycket utan att göra hunden.
Hennes bilder är ofta allvarliga och sorgsna.
– Det måste göra ont i hjärtat om det ska bli bra.
Många bilder har ett religiöst uttryck.
– Jag är fascinerad av religionen, men inte troende. Snarare antireligiös. Men jag känner en stark vördnad inför det religiösa. Kanske är det därför många av mina bilder uppfattas som om de bär på en religiös känsla.
Flera av bilderna har kompositioner med varianter av den korsfäste. Det kan vara ett operationsbord eller en  fågelskrämma.
– När jag låg på operationsbordet började man med att binda armarna rakt ut. Den känslan glömmer jag aldrig. Och kan man tänka sig något mera ensamt och utanför än en fågeslskrämma. Det handlar om lidande och utsatthet.

Ett annat återkommande motiv är luffartecknen. Med dessa som utgångspunkt har hon många målningar och grafiska blad.
– Det finns 18 stycken. Plus ett nittonde som jag hittat på. De handlar ju om strategier i utanförskapet. Och jag broderar ut dess historier.

 


Hennes måleri får mycket av sin kraft av de starka och vackra färgerna. Kolorist?
– Jag vill inte ha klara och rena färger som göteborgskoloristerna. Jag ”skitar ner” färgerna. Jag hittar alla möjliga tricks för att få fram den färg jag drömmer. Jag tänker mig färgen som målarens motor. Som gammal romantiker vill man färga tillvaron.

Vill du göra vackra bilder?
– Jag vill främst bildgöra tankar jag haft. Ibland tycker jag att mina målningar är jättevackra. Kanske idylliserar jag för att härda ut. En del bilder blir verklighetsflykt orsakad av min sjukdom.

 

Har du ett budskap med dina bilder?
– Jag vill skapa förståelse och gemenskap. Visa det gemensamma. Bearbeta det dubbla utanförskapet. Dels det som sjukdomen skapar. Men utanförskapet är också en tillgång för en konstnär, när man vill skapa och visa något annorlunda. Och det personliga i uttryckert är viktigt för mig.

 Du jobbar också mycket som grafiker!?

– För 10 år sedan fick jag ett stipendium och gick fyra år på Tidaholms litoverkstad. Arbetet med litostenarna blev för tungt och Jag flyttade till Skaraborgs koppargrafiska verkstad i Skövde.  Jag jobbar mest i torrål, det passar mig bra.
I en av målningarna ser man en målartub inklistrad.
– Jag fick ärva Amelins färger av Torsten Billman. Och sånt förpliktar förstås.
Och livet och konsten flyter alltid ihop.

 BO BORG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

070224


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst