TEATERBYGGARE
MED OLIKA PERSPEKTIV
 
Lena och Hasse Fridell skapar teaterrum
 

Som dramaturg bygger Lena pjästexter tillsammans med dramatiker och regissörer. Hasse, arkitekt på Kvarnströms arkitektkontor, har bland annat ritat nya Backa Teater som öppnar i oktober på Lindholmen.

Lena är aktuell i flera sammanhang just nu, men framför allt med sitt arbete med Farnaz Arbabis rosade uppsättning av Vilhelm Mobergs Utvandrarna, som Riksteatern turnerar med i Sverige och som så småningom också tar en vända i Finland. Också med Lenas breda dramaturgiska erfarenhet var arbetsprocessens resa en utmaning. Resultatet blev en föreställning där ordet så bokstavligen sitter i väggarna att man som publik tycker sig sitta inuti en roman. Min fråga om hur de förhåller sig till teaterrummet föll sig väl i sammanhanget.  

Hasse Fridell:
– Man måste komma ihåg att rummet också representerar tid. Nya Backa Teater ligger till exempel i en äldre plåtverkstad vid namn Santos; fabrikslokalerna här ute döptes ofta efter fartyg. Här svetsades och skars gigantiska plåtar till omgivningens varvsindustri. Nu är allt det gamla bortskalat, utom traversen, en liten sentimental blinkning till Backa Teater i Bulten, där en solid travers, modell äldre, har bidragit till många sceniska förflyttningar. Vi bygger en flexibel teater med stora möjligheter till förändring, ett funktionellt hus mitt i Lindholmssmeten av varumärkespräglad husdesign och IT.


Foto: Anna Löfgren
 

Lena Fridell:
– I Farnaz Arbabis version av Utvandrarna skrivs olika tider samman i ett enda genomgående språkligt rum, egentligen borde det kallas ett "flyktrum" för det är precis vad det är; Karl Oskar och Kristina reser från ett Småland beläget i Bosnien till det hägrande drömlandet Sverige. Deras resa går från torpet i Ljuders socken, i det forna Jugoslavien så vi har alltså översatt Mobergs originalrepliker till bosniska, persiska, ryska, ukrainska och engelska, för var och en av de flyktingar som tillstöter under den svåra resan tvärs genom Europa, instängda i långtradarens container.
Pjäsen beskriver, såväl som Vilhelm Mobergs romansvit, både resan till det nya landet och framkomsten. Alltifrån föreställningens första ord översätts Mobergs originalrepliker i pregnant projektion på torpväggen och växlar sedan i Farnaz Arbabis version, mellan bosniska och svenska, medan andra språk sedan tar vid efterhand som containern öppnas för nya resande. Sakta men säkert går Arbabis djärva tolkning, via ett antal effektiva scenlösningar, allt tydligare i lås.

LF:
– Jag hade arbetat med Farnaz när hon satte upp sin Brev till en ängel på Angereds Teater, och på våren 2005 bad hon mig medverka som dramaturg i Utvandrarna. Det passade väldigt bra, inte minst för att de flesta av de medverkande är under trettio och jag satt med förhandskunskap om Moberg och om hans betydelse för svensk litteratur. Jag började med att läsa om böckerna och Farnaz började skriva medan scenografen kom fram till idén att spela pjäsen i en container. Vi förstod snart att det skulle bli för komplicerat med transporter och scenbygge. När sedan Farnaz, producenten, scenografen och jag såg Ariane Mnouchkines föreställning Le Derniere Caravan Serail på Theatre du Soleils gästspel i Berlin kom deras fantastiska tekniker på hur vi scenografiskt skulle kunna hantera språket utan att behöva använda textremsa. Texter, tapeter, film och containermiljö projicerades istället rakt på scenbildens lätta plastade sättstycken.  

LF:
– Min roll innebär för det mesta att vara bollplank för olika idéer som kommer upp, det handlar mycket om att ge och ta. Farnaz är en skärpt tjej och hon började skriva under hösten 2005 innan hon regisserade Jonas Hassen Khemiris Invasion på Stockholms Stadsteater i januari 2006. Vi hade samling inför Utvandrarna på sommaren 2006. Manuset var alldeles för långt så vi tvingades stryka och reducera, inte minst bland karaktärerna. Karl Oskar och Kristina hade till exempel flera barn som vi har strukit; istället spelar två vuxna skådespelare barn plus att vi projicerar en film "bakom" torpväggen på parets lilla Anna som sedan kvävs till döds av gröt.
– Pjäsen kom att hysa flera olika språkliga rum. Karl Oskar och Kristina kom från Bosnien, Ulrika och Danjel från Iran, Robert och Arvid från ett ryskt barnhem och eftersom både Peter Perski, som spelar Robert och Elisabeth Thornqvist har ryskt påbrå passar det mycket bra att hon spelar Roberts bror, Arvid. Skådespelaren Catherine Westling lärde sig några repliker på ryska, som barnhemsföreståndare i pjäsen.

Ytterligare ett språkligt rum byggdes i flyktingmottagningens terminalliknande, bandavskiljda korridorer. Flera studiebesök gjordes i sådana anläggningar och vi kom så småningom fram till att verkets tjänstemän och kvinnor talar olika slags rövarspråk för att tydliggöra både språksvårigheter och kulturkarakterisering, något som fungerar väldigt bra. Stressande oljud och det ständiga plinget från könumren bygger under scenerna. Hela pjäsens ljudmiljö har experimenterats fram, också containerns dova, instängda ekon från däckens kontakt med motorvägarnas ojämna asfalt.
– Arbetet var väldigt lärorikt; jag fick stor inblick i flyktingars skiftande erfarenheter av att komma till Sverige. Ali-Reza Modjallal som gestaltar den religiöse Danjel från Iran var till exempel för inte så längesedan chef för stadsteatern i Teheran; första jobbet i Sverige var som teknikerpraktikant på Parkteatern. Iso Porovic som spelar Karl Oskar var stor stjärna i Bosnien, han kom sent till Sverige efter en lång och strapatsrik resa, kom
till slut till Sundsvall och började och började där på nytt med teater.

Hasse har gedigen erfarenhet av teaterbyggen; förutom att han som arkitekt stod för ombyggnaden av Bultens fabrik till gamla Backa Teater ritade han också 2000 om Göteborgs Stadsteater och omvandlade då Stora scenen från underhållningsteater till en intimare scen. Kontakten mellan skådespelare och publik skulle ökas och diskussionerna handlade till stor del om hur scenen kan uppfattas från salongen. I omgångar har han stått för flera av Folkteaterns ombyggnationer, ritat om cykelfabriken Monark i Varberg till ny scen för Hallands Teater och Kvarnströms arkitektkontor har också nyss lagt sista handen vid Teater UNO: s nya lokaler på Esperantoplatsen.

HF:
– Det finns något bra med att teaterrummet gör motstånd. Teater UNO: s nya scen har till exempel en bärande pelare i mitten som det säkert kan bli spännande att förhålla sig till. Folkteaterns barnscen En Trappa Ner har länge och framgångsrikt gjort fantastiska scenlösningar i ett scenrum med hela fyra fasta pelare. Nu skall den tyvärr läggas ned och vi får väl hoppas på en minst lika bra barnteaterlösning för framtiden. Av samma skäl är det inte alltid bra att alla scener nödvändigtvis måste vara en så kallad Black Box, som Folkteatern nu avser att bygga. Rummet måste få påverka teatern; man måste framför allt tänka på rummets funktionalitet, hur publiken betraktar rummet, hur kontakten skapas mellan scen och salong. Det är ju ändå teatern som är det viktiga.

 ANDERS THURESSON  


 

 070225
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst