Maria Friberg
Still Lives
Fotografi
Skövde Konsthall
3/2-18/3 2007

 
STILLEBEN MED INDIVIDER

Maria Friberg använder människor som ting  

 

 

Maria Friberg ställer ut för första gången på Skövde Konsthall. Utställningen har rubriken Still Lives. Stilleben om man översätter. Stilleben har historiskt sett varit en motivkrets i konsten som skildrat tingens dekorativa skönhet men mot en mollstämd klangbotten av  förgänglighet och död.

Med  den här serien kopplar jag direkt mot företeelser och symboler i konsthistorien. Därför har jag till och med en ram på bilderna som ger dem en mera klassisk tavelkaraktär än mina bilder brukar ha.
Hon visar de 10 Still lives hon gjort hittills sedan 1993.
– Konsthistoriskt skildrar stilleben ting. Jag använder också levande människor på samma sätt som ting. I de här bilderna har däck, himmel och människa samma värde. Jag jobbar med stofflighet och strukturer som i stillebenmålerier. Varje material ska ha sin tydliga  särart.

Är det porträtt?
– Det är klart att fotot gör dem porträttlika. Men det är absolut inte frågan om porträtt. Tingen finns inte där för att förklara människorna. Det är snarare berättelser om människor som försöker fungera i nuet, som försöker ta sig fram och överleva just nu. Människa och material blir en helhet.
Maria Fribergs bilder handlar om de subtila mekanismer som med lock och lämpor får oss att ta standardrollerna som kvinnor och män.
Men var går gränserna egentligen? I en av bilderna i Still Lives - serien ser man en man och en kvinna i vita kläder. Det är snarare den tuffa kvinnan än den veke mannen som skulle passa för huvudrollen i en westernfilm, för att ta en klassisk ”manlig” domän.

"I serien Still Lives har konstnären förskjutit sitt perspektiv, från att betrakta mannens universum och hans koder till en unik undersökning av själva identitetsbegreppet. I dessa fotografier placerar Maria Friberg människor och saker, män och kvinnor, på samma nivå och återskapar därmed - uppenbarligen även i ironisk  mening - stilleben-genrens traditionella skönhet", sammanfattar frilanskuratorn  Cecilia Casorati.
– Det handlar mer om individer nu än männen som bar affärskostymen som uniform. Det är intimare nu.
Dina bilder tolkas ofta, inte minst med feministiska förtecken. Bygger du in meddelanden och budskap i dina kompositioner?
– Nej, så fungerar det inte. Man ser efteråt vad man gjort. Jag tänker inte att nu ska jag göra en ny bild som skildrar mannens situation idag.  Det blir en blandning av sånt som finns i det undermedvetna och medvetna tankar som tar gestalt i en bild.

Hur kommer motiven till?
– Jag får helt färdiga bilder i huvudet. Om en bild är enträgen och kommer tillbaka utför jag den. Mitt projekt är mera intuitivt än intellektuellt. Jag har lärt mig lita på mina bildidéer. Och när jag bestämt mig är resten bara en fråga om produktion.

Men produktion är inte så bara för dig. Hur går det till?
– Ta bilden med mannen som ligger bland böcker som exempel. Den var tekniskt och praktiskt komplicerad att genomföra. Jag vände mig till en scenograf på TV för att få hjälp med det praktiska. Sedan hyrde vi in böckerna från olika antikvariat. Och det gällde att hålla ordning på dem. Så måste jag hitta en modell som ser ut som i den bild jag tänkt fram. Jag letar på stan och när jag ser den rätte frågar jag. De vill alltid vara med.
Och så var det en snickare inblandad. Mannen var djupare än böckerna så vi fick bygga en låda till honom för att få man och böcker i samma bildplan.
Sedan hyrde vi in oss i en fotostudio. Och där byggde vi zip-up ställningar så kameran kom 5 meter upp från motivet. Sen är det ett evigt springande upp och ner för att allt ska bli exakt som det ska vara. Den inhyrda fotografen jobbar med ljussättningen. Och vi fotograferar analogt för att få maximal teknisk kvalitet.

Det måste bli dyrt?
– Vissa av mina bilder drar höga produktionskostnader. När vi skulle göra bilderna med däcksmotiv måste vi fotografera en mulen dag. Vi var i Stockholm och däcken i Trelleborg. Så när de ringde och sa att det var mulet och bra fick vi skynda oss att flyga ner.
Maria Friberg har numera en internationell karriär. T ex är hennes video med president Bushs griamascher ett verk som är känt och uppskattat över hela världen.
Utställningar på senare tid har varit i Washington och Milano. Det är bra att sprida riskerna. Jag har stadiga galleriester i Sverige, USA och Italien. Det är dom som försörjer mig genom att sälja mina saker. Och det gör att jag kan hålla på med det här.
Jag deltar i en utställning med feministisk konst från hela världen i New York.

 Uppfattas dina saker på olika sätt i olika länder?
– I Italien älskar de metaforer och vill gärna tolka symbolistiskt. I USA ser de bilderna som kommentarer till de kommersiella krafter de är så rädda ska urholka konsten. Och i Sverige kommenteras ofta det estetiska i mitt formspråk. Men i alla länder ser man många bilder som feministiska.
Maria Fribergs symboler berör människor över hela världen på djupet.

Är du feminist?
– Visst, det har jag med modersmjölken från min mamma. Men alla mina verk är inte feministiska.

Hur kommer det sig att det sig att du arbetar med däck och bilskrot i de senaste bilderna?
– Dels var farfar bilplåtslagare och papp körde folkrace. Och bilen är ju en vuxenleksak för många män. Och jag har alltid varit intresserad av det pojkiga i mannen.
Och så finns det ju en förgänglighets och dödsymbolik i bilskrotet.

Religion?
Ta bilden med mannen som hänger på en rad däck. Grunden är en klassisk krusifixbild med vår tids attribut. Jag skulle verkligen vilja att den blev placerad i en kyrka.
Utställningen i Skövde visar samtliga de still lives Maria Friberg gjort hittills. Närmast kommer man att kunna se verk av Maria Friberg på Konstmässan Market i Stockholm.

 BO BORG

 
 

 070228
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst