Cabaret
Rondo
Till 21/4

MUSIKAL MED DJUP
 
Peter Jöback får utlopp för de mörka sidorna
 
 

Rollen som Robert i Kristina från Duvemåla gav karriären ett lyft som bar vidare till Londons West End.
I vår spelar Peter Jöback den androgyna Konferencieren i musikalen Cabaret som låter honom ta fram sina mörka sidor.

Helkvällen är en magisk upplevelse när Peter Jöback och hans kolleger förvandlar Rondo  med 800 gäster till den intima Kit Kat Club i det syndiga Berlin 1929. Atmosfären är laddad av dekadans och mänskliga öden i skuggan av det stora allvaret.
I centrum av allt står den dubbelbottnade nattklubbsvärden, roande och farlig.
Vi träffas ett par dagar senare i en annan teaterbar för en pratstund över en café latte.
– Jag fick rollen i rätt ögonblick av mitt liv. Jag hade gjort förste älskardrömmar och behövde ta av mig de kläderna och skita ner mig lite. Som människa behövde jag släppa min kontroll, säger Peter Jöback.
– Jag har alltid varit ett kontrollfreak på grund av saker som hänt i mitt liv. När jag spelade den här rollen första gången i Köpenhamn var det en otrolig befrielse. Jag hade längtat efter att utforska de här sidorna.
– Alla människor har det onda och goda och destruktivitet. Det hade legat och bubblat. Och som jag sagt tidigare: ”Det är inte alltid man får betalt för att ta sig i skrevet”. Jag får utlopp för de mörka sidorna.
– Det är roligt att jobba med att hitta nya grejor. Jag känner skillnaden mellan Stockholm (Tyrol) och Göteborg. Folk blir lite chockerade. Det är roligare.
Uppsättningen har gått tillbaka till originalmanus från 1966 av John Kander och Fred Ebb (musik).
– När man ska spela en klassiker är det många som fingrar på den och det blir ofta sämre. Jag tycker att vi har fått liv av det på vårt eget sätt. Det är spännande med den här tiden och människorna som försöker överleva.
– Det är inte så himla mycket om nazismen och inga flaggor. Det handlar om att stå upp för kärleken. Det tycker vi är viktigt. Och att det som hände inte upprepas. Alla åker dit på slutet.
Publiken åker med i scenförvandlingen.
– Folk tror att det är roligt men när föreställningen skruvar till sig blir de stumma och äcklade på något sätt. Det blir obehagligt.
Det är precis den effekten vi vill ha, tystnad på slutet. Folk ångrar att de tog den sista drinken. Det fungerar mycket bättre än jag hoppats på.

Som den lismande Konferencieren med målade ögon och läppar har han en nyckelroll. – Jag ska väcka glädje och lockelse. Och obehag. Vara hal som en ål.
Han har sökt det androgyna uttrycket men ville ge det en dimension till.
– Jag har tränat min kropp för att se lite bitigare ut men vill ändå vara feminin. Vill göra något mjukt och feminint utan att vara spinkig.

Vem har betytt mest för dig under din karriär?
– Min pappa Arne men mer avsaknaden som drivkraft för att visa att jag kan. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 och han dog när jag var 22. Jag har alltid velat ha hans uppmärksamhet, säger Peter Jöback.
– Jag har insett i dag att jag aldrig kunde få den. Men jag har sprungit efter det och det har varit tufft. Han såg mina föreställningar men jag fick inte den villkorslösa kärleken.

Mest för hans självförtroende har regissören Lars Rudolfsson betytt som om berömde honom för hans äkthet. Och för det teatrala Björn & Benny som valde honom till rollen som Robert i Kristina i Duvemåla, fyra fick den bland 2 000 sökande.
Jag hade varit tonårsidol, ett happy face och gullig kille och inte blivit tagen på allvar. Då lossnade mycket. Det har varit en fantastisk resa, säger Peter Jöback som trivs som fisken i vattnet på västkusten.
– Jag säljer alltid mest skivor i Göteborg. Jag tror att det är därför att Kristina var så stark här.

Vad gör du när du ska koppla av?
– Det har jag varit dålig på. Jag har börjat med yoga för att lära mig meditera. Tar en promenad i naturen. I många år jobbade jag väldigt mycket. Kom på att jag inte fick ro i själen. Nu har jag benat ut det.
– Jag har sprungit mycket i livet och varit rädd för gamla saker som ska komma ikapp mig.
Naturen betyder mer och mer för Peter Jöback, som blivit 35 och bär ring på fingret. Med sambon Oscar, friskvårdare, drömmer han om att flytta från storstaden till ett hus vid vattnet ute på landet för att hitta ro.

 JAN BERGMAN                 

                                                                                   Scenfoto: Mats Bäcker           
 

070301
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst