Göteborgsoperan
Skövde Stadsteater och regionen
Hela våren och försommaren


ÄVENTYRSHISTORIA MED DJUP OCH BOTTNAR
 
Världspremiär på Bröderna Lejonhjärta som musikteater
 


Världspremiär på en nyskriven opera! Det innebär musikteaterversionen av Astrid Lindgrens klassiker Bröderna Lejonhjärta som fått musik av Bo Wastesson.
Göteborgsoperan räknar med storpublik och har hyrt in sig på Skövde Stadsteater, en salong som har kapacitet att ta tre gånger fler besökare än operans egen scen i Skövde.
Sen väntar turne i Västsverige och final i Göteborg.

Uppsättningen regisseras av rutinerade Elisabeth Ljungar. Hon är efter ett par decennier som professionell musiker numera frilansande regissör med opera och musikteater som specialitet. Hennes meritlista är imponerande. Efter Bröderna Lejonhjärta väntar bland annat Figaros Bröllop på Göteborgsoperan.

Hon kommer också att regissera uruppförandena av två nyskrivna operor av Daniel Börtz som kommer att spelas på Läckö slott och på Göteborgsoperan. Bland mycket annat…
– Jag minns när bröderna Lejonhjärta kom. Jag fick den i julklapp. Den gjorde djupt intryck på mig för att den är så spännande, vacker och otäck. Senare i livet förstod jag vilket enormt tankegods om kärlek, solidaritet och mod den rymmer.
Den här versionen är skriven till den här urpremiären.
– Vi kallar det musikteater, men gränserna mellan opera, musikal och musikteater är både konstlade och flytande. Vi har en fantastisk musik som är helt nyskriven av Bo Wastesson. Melodierna är av det slag som verkligen fäster och flera av dem har tydlig hitkänsla.
Den här dramatiska pjäsen är verkligen perfekt som musikteater. Texten är stark och tät och musiken ger tillfällen att stanna upp och fördjupa skeendet eller känslan med en sång. Eller att markera en vändpunkt i skeendet.

Du har själv en bakgrund i musiken?
– Jag har varit professionellmusiker i 19 år. Och den erfarenheten av att veta hur musiken fungerar inifrån och vilken oerhörd verkan den kan ha har jag haft stor nytta av i det här arbetet. Och den kunskapen kommer till nytta inte minst när det handlar om nyskriven musik som här.

Hur tolkar ni Astrid Lindgrens berättelse?
– Vi gör vår föreställning med största respekt för Astrid Lindgren. Hennes verk är ju helgjutet. Bröderna Lejonhjärta är i första hand en äventyrshistoria. Men den har många djup och bottnar som vi vill ta vara på och lyfta fram, inte minst på det existentiella planet.
– Jonathans replik  "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort" är viktig. Civilkurage har varit ett centralt begrepp i arbetet.

Det finns flera stora kvinnoroller i er föreställning?
– Bröderna Lejonhjärta är inget feministiskt drama och vi har inte velat göra om det till det. Men det finns viktiga kvinnoroller som kan få en bättre och riktigare betoning. Jag har verkligen velat lyfta fram kvinnorna i föreställningen, mer än i både boken och filmen. Inte minst Skorpans mamma. Men också frihetshjälten görs vi till en kvinnoroll. Liksom för den delen draken.
Och Skorpan spelas av en ung kvinna.
– Här handlar det mest om att få fram den artist som passade bäst till rollen oavsett kön. Det var en stor lättnad när vi hittade Hanna Brehmer. Hennes begåvning och lyskraft är verkligen en tillgång för föreställningen.

Vem är då musikalartisten Hannah Bremer? Vi lät frågan gå till henne själv.
– Jag är från Göteborg och född 1984. jag har gått på det estetiska programmets musikallinje i Kungälv. Och direkt efter det på balettakademins musikallinje i Göteborg. Där är sång, dans och musikal huvudämnena. Jag gick ut sommaren 2006 och har haft diverse ströjobb under hösten som som sångare och dansare och på nöjesdetaljen på Liseberg.

Hur fick du den här rollen?
– De ringde skolan och frågade efter någon lämplig. Skolan tipsade om mig. Sen gick det snabbt. Det blev audition, de gillade den artist de mötte. Så enkelt och snabbt gick det till när min första riktiga roll blev en huvudroll.

Pirrigt?
– Det är en fantastisk utmaning förstås. Jag ska spela barn och jag ska spela pojke så man får vara helskärpt hela tiden.

Så den obligatoriska fråga om hur det är att spela pojke?
– Den har jag fått att exakt alla. Och svaret är enkelt. Ett barn är rent. Jag spelar i första hand en människa. Jag har inte gjort om mitt tal. Men jag måste tänka på att inte sjunga med så mycket vibrato. Och gångstilen har jag fått jobba med. Hittar man de viktiga bitarna faller det andra på plats. Och där har kollegorna varit till stor hjälp.

Stressigt?
– Jag fick rollen i höstas. Vi har repeterat skarpt i nio-tio veckor nu. Men det är så kul så man glömmer att det är jobbigt också. Och den här typen av föreställning passar mig så bra med sin blandning av musik skådespeleri och dans. Min styrka är att jag är jämn och gillar alla delarna. Det är klart att det var nervöst att få en så stor och svår roll. Men det är ett så suveränt team att jobba med. Elisabeth Ljungar är en regissör som tar fram det bästa ur alla. Och Alexander Lycke, vilket proffs och vilken motspelare. Jag har känt mig trygg att göra bättre än mitt bästa hela tiden.

Vilken musik gillar du själv bäst?
– Jag kommer från en musikerfamilj så jag är öppen för det mesta. Men just nu är jag väldigt förtjust i Dixie Chicks. Också gillar jag musiken i Bröderna Lejonhjärta jättemycket. Den har en blandning av olika influenser och musikstilar jag känner mig hemma i. och så finns här ju så fantastiskt fina melodier….

Drömoll?
– Eponinne i musikalen Les Miserables!

Hur ser du på den oundvikliga jämförelsen med filmen om Bröderna Lejonhjärta?
– Jag har inte sett filmen nu medans vi jobbar. Det är ju inte filmen vi gör, utan vår tolkning av berättelsen och figurerna. Och vi ska förstås berätta på vårt sätt och med de speciella förutsättningar musikteaterformen ger.

Vad hoppas du av föreställningen?
– Det finns så mycket för alla i den här uppsättningen. Och jag hoppas att folk ska bli berörda och fortsätta tänka och minnas långt efter att föreställningen är slut.

Jag avslutar med ett citat ur en av många positiva recensioner efter premiären:
Huvudrollsinnehavarna är verkligen fynd i sina roller. Unga Hanna Bremer debuterar i stora sammanhang med en huvudroll. Och som hon gör det! Hon fångar hela barnets troskyldiga blandning av tilltro och rädsla, av sorg och glittrande lycka. Hon är fullkomligt naturlig i sitt agerande och sjunger bra. Och hon Och hon har den där speciella förmågan att fånga publiken, att skapa kontakt över scenkanten.”

BO BORG

Företällningar: Skövde 3-24 mars, Åmål 31 mars-1 april, Trollhättan 13-15 april, Falköping 20-21 april, GöteborgsOperans stora scen 28 april-10 juni.

 

 

 
 

Bild 2: Alexander Lycke (Jonatan), Mia Ringblom Hjertner (Mamman) och Hanna Brehmer (Skorpan)
Bild 3, 5 och 6: Alexander Lycke (Jonatan) och Hanna Brehmer (Skorpan)
Scenfoto: Harald Jonsson
Porträtt Hanna Brehmer: Bo Borg


070309
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst