GALLERIROND hösten 2005


Camilla Caster
 
 
 

Det prövande livet som småbarnsmamma skildrar Camilla Caster i glas. Hon har gjutit av sina gamla träskor son hon bar som flicka. Och satt små avgjutningar av sina bröstvårtor på som ett tecken för tröst.

– Man är fri som konstnär och kan vara egoist och göra vad man vill. Som mamma har jag fått en helt annan roll, säger hon.

– Jag lär mig mycket på det. Tålamod. Att inte sätta mig själv i främsta rummet. Det finns något obevekligt i det att det är någon som behöver dig fullt ut.

– Det är en jättestor glädje att vara mamma, samtidigt något klaustrofobiskt.

 
 
Hon har två små barn och blev mamma senast för ett och ett halvt år sedan. Utställningen har till största delen kommit till när hon var föräldraledig.
Avgjutningar av skor bildar flera objekt. Denna dagen suger kallar hon sina två innertofflor, omstöpta i glas. Det syftar på en dag när hon vill gå ut med barnen men olika saker kommer i vägen, hon ska göra matsäck och barnen börjar bråka.
Till slut kommer de inte ut.
– Jag är förvånad att andra föräldrar på stan (Umeå) ser ut som att allt är så självklart, att det funkar.
Att fotbeklädnader står i centrum är ingen slump.
 
 
– Skor berättar mycket om den som bär dem. Jag är inte en slit- och slängmänniska. Man kan se vad det är för typ av människa när man tittar på skorna. De symboliserar människan bakom så lättfattligt.
Det är något mänskligt men inte avbildande över objekten. Hon penslar silikon runt skorna och gjuter en gipskappa i två delar, tar ut skorna och häller vax i formen.
– Jag kan modifiera på vaxet, det är mina tumavtryck. De går att mångfaldiga. Efter det ångar hon ut vaxet och lägger in kalla glasbitar innan det blir ett besök i ugnen som följer en viss temperaturkurva. När processen är klar är det bara att slå sönder gipset.
– Det är samma teknik som bronsgjutarna använder.
Hon jobbar med bronsgjutarna i Stöpet i kulturmejeriet i Röbäck.
På en monter vilar fyra glastärningar med fyra sidor men bara två alternativ, arbeta och sova.
– Det finns bara de två valen om man har småbarn. Men jag måste arbeta med glaset också för att bevara mig själv.
Mammas pris är den fyndiga titeln på ett snusdoselock som hon gjutit av i glas och belagt med guld.
– Jag vill inte att folk bara ska titta och gå vidare. Grejorna ska utstråla något, det ska ligga något mer i dem, ofta tvetydigt.
På hyllorna på väggarna står avlånga rundade former i klarglas som upptill bär små fördjupningar ur vilka riktiga blommar spirar.
– När man får blommor av barn har de ofta plockat bara knoppen och inte stjälken. Att det växer fram två former ur en stor, det är temat.
En del av glasformerna har krackelerat, nog så symboliskt förklarat med titeln: Mamma är trött igen.
– Man är ofta det. Men också pigg ibland.
I fönstret hänger en konkav rund glaskupa, en replik av den lampa hennes mor Meta köpte till sitt första hem.
– Jag har gjort 39 årsringar i skivan. Jag är 39 år, säger Camilla som erkänner att hon blev lite förskräckt över att det var så lite plats kvar i kanten men raskt bestämde sig för att göra en version till om det kniper.
I kupan ligger ett nött spelverk till en gammal speldosa som ger ifrån sig en trött och trasig melodi. Hon hittade den på en loppmarknad och kallar hela objektet Drömlös.
– När man har små barn är man mycket uppe på nätterna och hinner aldrig drömma något. En dröm har gått i uppfyllelse, barnen. Jag har alltid velat ha barn. Men andra saker har jag fått lägga åt sidan, avslutar hon.
Av rester av sitt hår har hon tvinnat ett hopprep med handtag i glas, som hon dubbeltydigt kallar Hopp.
Som talet antyder har Camilla Caster rötterna i Skåne och har gått glasutbildningen på Kosta i två år samt lika länge på glasavdelningen på universitetet i engelska Wolverhampton.
 
 
JAN BERGMAN