Berit Lindfeldt
Skulptur
Galleri 1
10-31/3

MED ÖPPNA SINNEN 
Berit Lindfeldt tar till vara triviala värden
 
 Av former som förutsättningslöst spelar mot varandra bygger Berit Lindfeldt sina skulpturer, ofta av upphittade föremål. Hon arbetar med öppna sinnen och låter sig själv bli överraskad över resultatet.
– De samtalar med varandra, säger hon.

Några är delar av gamla stolar som hon satt ihop. I flera år arbetade hon med ett tema kring vila och stående och den mänskliga kroppen. Den sittande fasen tog sig uttryck i stolar som ett uttryck för den mänskliga gestalten.
– På något sätt representerar de människan. Nu har jag sönderdelat stolar som jag hittat eller använt färdiga stolar för att se vad det gick att få ut av de formerna, säger hon om Rida rida ranka och Biktstol.
En djup sängbotten med kraftiga spiraler tog hon med från norra Värmland, där hon och maken Christer Lundqvist har sommarviste i ett gammalt skolhus, till ateljén i det gamla sockerbruket i Klippan.
– Den här madrassen fungerar inte, den spökar och låter. Den är genomsiktlig och man kan se den som ett utsnitt av jord. Där uppe finns det så många mossar med vatten att det sviktar under fötterna.
– Jag modellerade en vattenyta.
Hon har fortsatt använda upphittade föremål sedan en två månaders stipendieresa till Island 1996.
– Jag hade inte tagit med något material och tänkte att det får lösa sig. Island är så kargt att man ser allt som inte hör hemma i naturen på ett sätt som man inte gör hemma.
Av plastflaskor hon hittade på Valön, ett naturreservat norr om Gerlesborg i Bohuslän, har hon satt ihop objektet Vattenbärare.
– De har förmodligen kastats ifrån båtar och flutit i land. Jag tänker inte på vad de ska heta förrän i efterhand. Jag tycker om att göra något av former och färger för att med enkla medel ge dem en ny betydelse, säger Berit Lindfeldt.
– Men utan att den gamla försvinner.

På en liten nött silverbricka har hon fäst två klädnypor i bjärta färger och hängt på väggen.
– För mig är det något som fungerar som form och berättar något jag inte visste från början. Jag tycker att den ska heta Dagen för att den har med ljus att göra. Så där leker jag och försöker nollställa mig när jag tittar på färger och former, säger hon.
– De samtalar med varandra, helt enkelt. Jag använder formen omanipulerad och låter formerna tala med varandra så att det händer något som känns självklart. Materialet ger mycket.
Hon hart gjort flera arbeten i svart gummi, bland annat ett nystan med ett grovt snöre som rullar ut sig på väggen.
– Jag blev inbjuden att jobba med industrin i Sollefteå. Ett fantastiskt projekt. Jag kastade mig över gummiindustrin och använde deras spillmaterial.




Hon har ett lustfullt sätt att arbeta.
– Jag har en lust för materialet och att ta till vara på triviala värden. Det är livslustuppehållande.
Berit Lindfeldt, som kommer från Stockholm men har bott länge i Göteborg, har gått Valand och Konstindustriskolan.

JAN BERGMAN

 

 

Bilder
1. Vattenbärare
2. Dagen
3. Gaffeldans
4. Första steget

 

070316
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst