RESOR I MINNET
 
Claes Hylinger gör filosofiska betraktelser 
över både vardagen och den tid som flytt
 

Huvudperson och berättare i Claes Hylingers senaste roman Hotell Erfarenheten är författaren själv. Läsaren får följa honom på strövtåg genom ett minneslandskap av upplevelser och möten, både säregna och vardagliga. Claes Hylinger säger att allt i boken är självupplevt.

– Jag har hämtat det allra mesta ur mina gamla anteckningsböcker. De tycks vara outtömliga. Jag kan alltid gå till dem och hämta saker som kan vara användbara flera år efteråt.
Genom vad som förefaller vara fria associationer hoppar berättelsen fram och tillbaka mellan författarens vardag, svunna tider och filosoferande betraktelser. Berättaren drar sig till minnes små anekdoter om människor han träffat, resor han gjort eller märkliga drömmar han har haft. Det kan också vara observationer av ”vardagens teater” som spelas upp av människor på spårvagnen eller banken.
– Min avsikt var att det skulle se ut som om jag släntrar hit och dit. Men uppbyggnaden i boken har inte kommit till av en slump, även om det kan verka så.
Många av Hotell Erfarenhetens små historier tar avstamp från författarjagets arbetsrum, det vill säga från det skrivbord där han sitter och skriver just den bok som läsaren håller i handen. Genom föremål i rummet som fångar berättarens intresse kan slumrande minnen väckas till liv. En gammal dödsannons i en skrivbordslåda eller en bok med persiska dikter i bokhyllan kan, likt Marcel Prousts madeleinekaka med lindblomste, föra berättaren tillbaka genom minnet. Ett minne leder sedan lätt vidare till ett annat. Via associationer kommer berättaren exempelvis fram till en konferens i Finland för många år sedan där han fick uppleva ”genuin tråkighet”, en tristess så extrem att den försatte honom i ett meditativt tillstånd.
Att Hotell Erfarenheten har en koppling till Proust är inte heller någon slump. Claes Hylinger är en av de få som läst hela romansviten På spaning efter den tid som flytt.
– Det tog tjugo år. Lika lång tid som det tog honom att skriva den.
Han har studerat Proust ingående och har tillsammans med Harald Lyth skrivit boken Spår av Proust. Fascinationen för den franske författaren delar Claes Hylinger med en annan av sina litterära influenser, Samuel Beckett; Beckett var också intresserad av minnets mekanik och skrev monografin Proust.
– Han betydde mycket i min ungdom. Jag såg en storartad uppsättning av I väntan på Godot här i Göteborg med Ernst-Hugo Järegård i en av huvudrollerna. Jag gillar också hans prosa väldigt mycket. Molloy, till exempel, är en dråplig bok.
I slutet av sextiotalet tog sig Claes Hylinger även för att hälsa på sin idol i dennes adopterade hemland Frankrike. Han åkte dit med en annan göteborgsförfattare, Magnus Hedlund.
– Jag och Magnus hälsade på Samuel Beckett i Paris. Han ville inte träffa journalister, men unga studenter var han snäll mot. Vi lärde oss mycket av honom.
Det är alltjämt inte alla förebilder som håller livet ut. Ett tema som går igen i Hotell Erfarenheten är hur perspektiven ändras med åren. Vid ett återbesök måste berättaren revidera sin syn på Baudelaires dikt ”den usle glasmästaren”.
– Åren går. Man märker hur man lämnar saker bakom sig. Det måste man för att gå vidare. Det är också så att när man läser en författare absorberar man texten och då behöver man inte läsa de böckerna mer.
När Hotell Erfarenheten inte är på vandring genom forna tider befinner den sig ofta på ett oerhört vardagligt plan. Så här kan ett stycke ur boken se ut: ”[g]ick en kort promenad till apoteket idag. Det tog tjugo minuter. Köpte huvudvärkstabletter och plåster, sådant som man måste ha hemma. På hemvägen passerade jag Rolfs Herrshop – ”Affären för män & deras söner” – Glayol’s Salong och Emmas Zonterapi. De ligger på rad.” Claes Hylingers triviala ton kan uppenbarligen uppfattas som provocerande.
– En kritiker kallade mig för ”banalist” en gång. Nånting ska de väl kalla mig tänkte jag. Jag kan hålla med om att jag skriver om vardagliga saker, men det är sådant livet består av. Det är inte så väldans många biljakter för de allra flesta. Kan man inte uppskatta det vardagliga så är det ledsamt. Sedan kommer man ofta också fram till att verkligheten inte är så banal som den kanske verkar.

MAX JERNECK

 

 

 
 

070323
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst