Jan-Erik Svensson
Lidköpings konsthall
Måleri
17/3-1/4

STILLA LIVFULLHET

   Jan-Erik Svensson ser landskapet med målarens ögon

 
 
Jan-Erik Svensson jobbar alltid i naturljus. Varje dag ger sin speciella målning, som kommer till i en kombination av erfarenhet och det som händer i stunden.
– Det är mina dagliga noteringar av och reflektioner om ljuset, säger han.

Efter Hovedskous och Valand gick flyttlasset till Lundsbrunn på Kinnekulle för gävlesonen.
– Man kan väl säga att det var gröna vågen och huspriserna som förde oss till Skaraborg, säger Jan-Erik som är gift med kollegan Eva Ström Svensson. Ungefär samtidigt  flyttade konstnärerna Lars Johansson och Lars-Erik Ström ut på landet.
På 1970-talet hade han målat landskap ett tag.
– Jag hade gjort ett landskap i tyg jag utgick ifrån. Men här på Kullen fanns ju färgerna och formerna direkt inpå knuten. Och jag var intresserad av tyska romantiker som Caspar David Friedrich och deras oändlighetslängtan. Så jag försökte hitta en syntes.



Blicken söker sig ivrigt fram över målningarna. Och startar de där intressanta och kreativa processerna som uppstår då orden inte direkt får tag på bilderna.
– Jag målar med akryl på duk eller på akvarellpapper. Ofta är målningarna så uppbyggda att det finns en grundform i kompositionen. Det finns en förgrund, en plan yta framför ett tänkt buskage. Så visst handlar det om former och färger som för tankarna till natur.
Det finns en påtaglig naturkänsla i hans bilder, målade som om de hade vuxit fram i en organisk process.
– Det finns ett buskage utanför mitt ateljéfönster. Jag målar inte av det, men det får mig att se ljuset och rörelsen, förklarar Jan-Erik Svensson.
– Jag försöker att skapa ett möte mellan det jag ser och min handrörelse som målare. Jag jobbar mig in i motivet med rytmiska kroppsrörelser. Och det finns ett grundregister i mina färger som kommer från naturen.
– Jag använder färger som ligger emotionellt nära mig. Och mitt rörliga måleri och mina färgställningar ger väl ett slags en stil.



Det finns en kraft i bilderna. Men de gör sig ingen brådska. Det är mera ett slags försjunkande i naturen.
– Jag upplever det själv som att målningarna bär en stilla livfullhet. Men det finns alltid en potentiell kraft i naturen. Och den vill jag försöka få med i kompositionerna. Landskapet ligger där som en horisontell matta av färg och form.
– Jag reser den i horisontalplan i mina målningar. Och så ser jag naturen med en målares ögon. Ett fallande vatten ger en intressant flöde med en speciell spegling av ljuset. Och en källa ger ett blänk som fångar ljuset som finns omkring. Och sådant kan ladda en målning.

Ljuset är centralt i dina bilder?
– Målningarna är mina dagliga noteringar av och reflektioner om ljuset. Det får sila igenom den samlade erfarenheten jag har som målare. För en målare handlar det ju om att ta in genom ögonen och få ut det via handen. Det kan finnas en viss anonymitet i hantverket. Men jag jobbar för att få in en personlig klang. Allteftersom man jobbar kommer man närmare upplevelsens kärna. Och det mångåriga sökande och utvecklingen gör att det känns sannare.

 BO BORG

 

 
 

070327
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst