Bohusgalleriet i Uddevalla 
24 mars- 25  april

 

 STARKA FORMER OCH HUMANISTISK TRO

Rino Bozajic och Barbara Häggdahl har ett levande samtal
 
Konstnärerna och skulptörerna Rino Bozajic och Barbara Häggdahl arbetar båda med starka  fysiska former och uttryck med komprimerad kraft och de har alltid haft ett levande samtal om konst och konstens väsen, som ibland lett till gemensamma  projekt och utställningar.

Under flera år har de  undervisat tillsammans på  HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk) och på senare tid i Angeredsateljén, som sedan 2001 arbetar med samhällsintegration och med en 1-årig  konstnärlig förberedande grundutbildning för vuxna. 
Nu visar de sig tillsammans.
Rino Bozajic, skulptör och målare bosatt i Harestad utanför Kungälv kom till Sverige som politisk flykting från det forna Jugoslavien i början av 60-talet. Han arbetade först inom olika industrier som Volvo och vid  varven men blev efter några år antagen vid Valands Konsthögskola, där han studerade 1966-71.
Han är en man med ett obändigt frihetsbehov och en grundmurad tro på människans egen förmåga att förändra sin tillvaro. Som konstnär vill han på alla sätt motarbeta det teknokratiska och destruktiva krafterna i världen och  istället förmedla det mänskliga hoppets filosofi.
I hans stora ateljé är det fullt av skulpturala uttryck i olika tekniker som brons, sten, fiberbetong och trä blandat med måleri, teckningar, skisser , lösryckta minnesbilder och utkast till kommande projekt. Han har särskilt blivit känd för många bronsskulpturer i offentlig miljö i mycket stora format, där motivet är människor som övervinner svårigheter, betvingar naturlagarna och lyckas finna harmoni i tillvaron. De utstrålar alla en stark livslust, som förmedlar en känsla av att allt är genomförbart. Under de senaste åren har temat människa, boning, byggnad också lett till att intresset för arkitektur har ökat och rörelsen i rummet fått större utrymme i produktionen.
Kanske har uttrycket blivit lite mer abstrakt med åren, men på ett konstruktivt  sätt. Intresset för människan och hennes boningar varierar. Ibland är det tomma rummet viktigast med sin rymd, sina öppningar och arkitektoniska framtoning. I andra fall är problematiken med människan inskriven i rummet och det filosofiska innehållet det som bäst stämmer med mina  intentioner. Även tomma rum är tänkta för mänsklig användning.
Rino Bozajic  bär alltid på mängder av idéer och följer  olika spår så länge det känns kreativt.
Många trådar löper parallellt och kan lagras eller sparas för kommande behov eftersom arbetet ibland leder in i återvändsgränder.
– Jag letar efter starka, bärande former men det måste också finnas spänstighet, liv och laddning  i resultatet. Det är detta mitt dagliga arbete går ut på och jag försöker  vara öppen och nyfiken för att kunna följa med i processen och  fånga de  kontraster, linjer och rytmer, som uppstår under arbetets gång. Det är viktigt att också vara modig och göra utflykter i konstens värld för att  komma vidare.
På senare tid har han skapat precisa, nästan kalligrafiska bilder i tusch med hjälp av sammanlänkade ränder gjorda med den smala kanten på en träspatel, där formfasthet, rörlighet och rytm sammanfaller på ett suggestivt sätt.
Barbara Häggdahl  kommer ursprungligen från Borås och hade först tänkt sig en yrkesbana som arkitekt men efter flytten till Göteborg i början på 70-talet blev det istället olika förberedande konstutbildningar och grafikstudier på Hovedskous Målarskola. Utbildningen fortsatte på Valands Konsthögskola 1975-81 med grafik, måleri och skulptur under en grupp lärare som alla redan var starka personligheter och framstående konstnärer bl a. Alvar Jansson, Birgitta Liljebladh, Gösta Sillén, Gunnar Thorén, Jerd Mellander och Thord Tamming.



Lärarna hade alla stark intregritet och särskilt skulptören Jerd Mellander betydde mycket för min arbetslust. Det var en lågmäld undervisning där det goda exemplet fick vara vägledande. Under min studietid var det ”den rena konsten” som gällde utan pekfingrar och litterärt innehåll.
Efter utbildningen har Barbara Häggdahl alltid ägnat sig åt undervisning i någon form för att slippa ekonomisk oro och för att kunna klara av att ostört arbeta med främst grafik, collage och skulptur. Själva tryckprocessen och det hantverksmässiga arbetet med färg, verktyg, maskiner och konstruktioner passar henne som konstnär.
Jag har alltid varit intresserad av grafiska metoder. Att lägga lager på lager med färg och invänta ett resultat är både en teknisk konstnärlig erfarenhet och ett hantverksmässigt arbete. Särskilt koppargrafiken med sitt subtila uttryck är lockande. Tidigare var jag ganska lat när det gäller skulptur eftersom det kändes svårt, men idag är det ett uttrycksmedel som är både roligt och självklart.
Barbara Häggdahl lockas inte av landskap även om naturelement  kan smyga sig in ibland som en nödvändig form. Istället har fascinationen uppehållit sig vid en stor mönstervärld,  men också vid fysiska möten mellan former och kroppar. Det finns både sprödhet och kraft igenom hela hennes produktion men med tiden har det föreställande vikit undan och hon letar framför allt efter form och tyngd med utgångspunkt ofta i geometriska element. Materialet kan vara trä, papper, brons eller sten, och svärtan får ge uttryck åt formelementens tyngd medan spröda trådar och oväntade färgattacker i lysande blått, gult eller rött berättar om det irrationella, oberäkneliga och kontrastrika i livet.
Det fysiska är ändå viktigast eftersom hela mitt arbete handlar möten, former och krafter som spänns mot varandra. I olika kärlformer försöker jag lösa problem med rymd, luft, dimensioner och täthet. Ensam i ateljén är jag utlämnad med svåra och känsliga konstproblem  och timmarna med undervisning, där jag får träffa unga människor och ta del av deras tankar om konst fyller därför en viktig social funktion och ger mig nya vinklingar på envisa bildproblem.

GUN HELLERVIK

 

 

 
 

070323
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst