GALLERIROND hösten 2005


Stefan Ceder
PLATSER SOM KULISSER
 
Stefan Ceder målar scener som ska befolkas
 
 

Stora spruckna huskroppar bildar gåtfulla platser i ödsliga städer.

– Jag intresserar mig för att skapa stämningar i rummet , säger Stefan Ceder.

 
 
De nötta miljöerna är så gott som obefolkade. Det är inga verkliga landskap. I bilderna råder ett slags viloläge men när som helst kan någonting hända.
Flera av målningarna har titeln No Trespassing, Tillräde Förbjudet.
– Man kan fundera över varför man inte får komma dit. Vad är det egentligen för platser?
De stilla platserna har något fundersamt över sig.
Det finns en romantik i bilderna. Här finns en tystnad som är spännande. Han liknar dem vid scener, kulisser.
– Scenografier intresserar mig. De skulle kunna vara byggda för något som ska befolkas.
 
 
Musiken är en stor inspirationskälla. När vi kommer till den ljusa ateljén i det gamla sockerbruket ljuder sångerskan Cassandra Wilsons mjuka röst från en platta. Annars lyssnar han mest på gitarristen Bill Frisell som han tycker är mycket bra.
Med vänner spelar Stefan gitarr i en konstellation som strålar samman i ateljén. Improvisationsmusik, för det mesta.
– Musiken kan vara som en resa, där vi kommer till en världsdel ena stunden och någon annan i nästa.
Inställningen präglar även måleriet.
– Jag har inga färdiga skisser utan arbetar med en idévärld. Jag improviserar fram bilderna, precis som i musiken.
– Friheten är enormt spännande. Och förändringen.
 
 
Ödsligheten i bilderna kan inge en kuslig känsla men en annan sida av hans måleri har en varmare karaktär.
I en landskapsbild får huskropparna formen av antika ruiner. I en serie målningar finns ljusa fönsteröppningar framför föremål som avtecknar sig som i ett töcken.
I kanten av ett jättelikt upplöst landskap som kröns av en renässansvilla i bästa Palladiostil färdas en bil på en enslig väg. Ett motiv fylls av något som tar formen av vrakgods som flutit upp på en strand.
Stefan Ceders sökande måleri tycks ha en mörk och en ljus avdelning.
– Jag tycker om kontrasten. Jag intresserar mig för färg och form och kompositionen som stämningsbärare. Färgens djupverkan.
Han grundar i akryl och går sen på med olja. Med skaftet på penseln rispar han i färgen för att ge landskapen infrastruktur med stolpar och staket.
Många av målningarna präglas av svarta och vita färger.
– För ett år sedan använde jag mer färg men har blivit stramare i färgskalan. Lusten att experimentera är viktig. Det får inte stå still, då går det obönhörligt bakåt, slår han fast.
– En konstnär måste följa sin egen röst. Man förändras själv hela tiden. Det vore underligt om inte bilderna gör det.
 
 
JAN BERGMAN