Karin Alsin
Installationer och teckningar
Galleri Konstepidemin
31/3-22/4

 
NÄR LIVET VÄNDER
Karin Alsin skildrar övergångar i vardagen
 

Övergångar och brytpunkter mellan sommar- och vinterhalvåret och skeden i livet är utgångspunkten för Karin Alsin, som gör skulpturer och installationer av alldagliga föremål för att bygga stämningar som hon möter i vardagen.

Mitt på golvet står en liten fyrkantig väska, med en liten nyckel hängande vid låset, bredvid en glasboll med järnbruksslagg i en skål och fanérskivor. Hon har givit den murriga installationen namnet Avtåg från semester.
– Det var en impulsiv handling som jag gjorde väldigt snabbt. På ett sätt uttrycker den ett vemod, nu är det adjö till ljuset. Nu kommer mörkare tider. Men det är rätt skönt också att lämna landet för staden, säger Karin Alsin.
– De har olika fördelar. Jag vill fånga den dubbla känslan av övergång till nya tider och att det vänder sig i magen.
Samma tankar finns bakom den stora hängmattan som hon har flätat för hand och som hänger ner från taket i långa trådar. Under den har hon ställt en samling svarta fyrkantiga ljushållare med stearinljus.
– Den ger en känsla av att hösten är i antågande och att jag har tänkt på när det regnar och berget blänker och vi måste tända elektriskt ljus på kvällarna.
Det lilla rummet längst in i galleriet uttrycker sommarhalvåret och att det håller på att gå mot sitt slut, något som uttrycks av en trästol med ett halvstängt lock under vilket vi ser ett innanmäte fyllt av snäckskal.
Veckans gång kallar hon en installation av sju stekpannor som vilar i varandra men med handtagen på avstånd från varandra, så att betraktaren får ett intryck av rörelse.
– Det är veckan som går, varje panna har sin plats. Här är måndagens, här är tisdagens…Det är en del av vardagens gilla gång.
Den lilla smalspisen i gjutjärn som pannorna vilar på ser trivial ut.
– Men det har tagit mig många år att leta upp den. Jag hade den i mitt skissblock. Smalspisen ger en känsla i magen av förr och nu.



På golvet ligger ett par gummistövlar slängda och upp efter väggen hänger en lång repstege.
– Den kommer från mig själv. När jag var liten tyckte jag om att klättra upp i träden och gör det fortfarande, säger Karin Alsin.
Det är ett sätt att fly från livet på marken och få vara för sig själv, känna på luften. Jag är avundsjuk på koltrasten högst upp i trädet.
Det handlar om mer än övergång mellan årstider.
– Det  är en av brytpunkterna i livet. Trösklarna på väggen vid utgången är symboler för övergångar. Det är vardag.
De blandade känslorna beror kanske på att hon inte längre bor i Göteborg, där hon har sitt ursprung (växte upp i Landvetter, flyttade till Majorna). I sommar är det tio år sedan hon som nästan 30-åring drog till Stockholm för att gå Konsthögskolan och blev kvar.
– Men jag är hemma här fortfarande. Det är förflyttningar mellan olika världar. Något som ger fördelar och nackdelar, det ligger en glädje i att starta om men också en melankoli att lämna det gamla.
– Det är dubbelt. Som det mesta i livet.
Hon har staplat böcker i en trave, inte för att de är skrivna av kända författare utan för att titlarna bildar ett slags berättelse om man läser dem tillsammans. Att de ligger i ett stort stycke svart gjutjärn är inte utan betydelse.
– Gjutjärn innehåller både kyla och värme.



Av små träpinnar har hon tillverkat 60 uppstående åror som bildar en ring i olika höjd på en svart stenplatta. Hon kallar objektet ”I lugn och ro”, det handlar om en timmes färd på sjön.
– Ett årtag i minuten. Det är lugnt, man kan sitta och vila.
De lågmälda teckningarna med naturkänsla på väggarna har hon gjort i blyerts och akvarellpenna.

JAN BERGMAN  

 
 

070331
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst