Martin Hansson
Skulptur
Binnebergs tingshus
Skövde kommun
Till 22/4

NATUR OCH KONST
 Martin Hanssons keramikfåglar får gränserna att pendla
 

Det är inte bara i Tåkern det är fågelinvasion just nu. I Binnebergs tingshus utanför Skövde visar Martin Hansson hur en förfaren konstnär kan få gränserna mellan konst och natur att pendla i en utställning med ett fyrtiotal fågelskulpturer.
Överallt finns fåglar som förtydligar bilden av deras särart, men också visar vad konsten gör med synen på naturen. Hans keramikfåglar visar hela naturens och konstens formrikedom och många uttryckssätt.

Han är född i Göteborg och uppvuxen i Kolmården i Östergötland.  Har gått på KV i Göteborg och på Gerlesborgsskolan. Började mest som målare. Men efter en tid som lärare i skulptur i Lidköping fick han blodad tand för skulptur.
I årsskiftet 1988/89 flyttade han till den gamla smedjan i Husaby på Kinnekulle.
Där byggde jag upp bra arbetsmöjligheter och kom allt mer att jobba i olika material. Jag gjuter i brons, gör träskulpturer, smider i järn och jobbar med keramik.
Han har gjort många offentliga utsmyckningsuppdrag.
Just nu jobbar jag med en bronsskulptur till Vara resecentrum. Och förra året gjorde jag en stor skulpturgrupp, en sugga med två kultingar till torget i Vara. Och jag har gjort flera andra utsmyckningar främst i kommunerna i Kinnekulletrakten.

Och så det härmed fåglarna. Din arbetsprocess med dem innehåller många moment?
Först modellerar jag en fågel. jag gör det efter en minnesbild, både av fågelns utseende, men kanske framför allt av  fågelns karaktär och min uuppfattning av den. Jag dubbelcheckar förstås detaljer i fågelboken.
Jag klonar inte form och mönster, men jag vill förstås att allt ska vara rätt. Kring den här första formen  gör jag en gipsform. Och i den bygger jag upp fågeln i stengodslera.
Det är nu medans leran är fuktig och formbar konstnären tränger undan hantverkaren och ger fågeln dess karaktär med rörelser och vridningar i kroppen.  Den får sedan en första bränning.
Därefter målar jag fågelns mönstring med s k färgkropp, pigment uppslammade i vatten. Därefter kommer den andra bränningen i hög temperatur. Leran sintrar och får en ny yta. Och färgerna får sina slutliga klanger.

Varför fåglar?
 Jag vill inte vara fast i ett fack, så jag gör allt möjligt med mina material och hantverkskunskaper. Men jag har hållit på med fåglar i tjugo år nu. Och det bottnar i ett stort naturintresse. Och i fågelformen kan jag ta mig an så många av både konstens och naturens utmaningar som formen, teckningen, rörelsen och energin. Till det kommer att den långsamma och utdragna tillkomstprocessen passar mig.
Och jag får utlopp för min handaskicklighet. Jag är ingen superornitolog, men det finns en utmaning som jag gillar i att hitta en syntes och en balans mellan naturens slösande rikedom och mina materials begränsningar. Min konstnärliga utmaning är att kapa ett möte som båda vinner på.
Han är en naturmänniska.
Jag stortrivs i naturen och är ofta ute i skogen. Och då passar jag på att kolla färger och fågelformer. Och det blir gärna i min konst som det fungerar i naturen. Det ena kräver det andra.

Hur ser du på fågeln som utgångspunkt för skulpturer?
Egentligen är ju den koniska fågelkroppen och den klassiska amforaformen i keramiken litet av samma utmaning för oss keramiker, säger Martin Hansson.
Sedan vill jag förstås fånga både det allmänna och något speciellt hos varje fågel. Försöker att få en rörelse i dem, fånga dem när de är på väg någonstans eller när de vrider sig. Det ger ett skulpturalt uttryck jag tycker om. Och så får ju inte mina fåglar se döda ut som uppstoppade fåglar ofta gör. De ska innehålla mera energi och vara mera formfulla.
 
Han har flera förebilder och inspiratörer i konsten.
Carl von Linné förstås. Liksom han studerar jag naturen intensivt, fast det är olika ”sanningar” vi söker, han systematiken och jag det vackra och det både typiska och säregna.
Jag skiter i om jag som skulptur blir placerad i den eller den ismen. Jag vill göra vackra och intressanta föremål och då är naturen en outtömlig inspirationskälla.
Jag är ingen predikant, men jag känner att det finns ett oerhört värde i att se tingen i naturen.
Ett av rummen är litet skumt fast dagen utanför är solig och ljus, kanske miljön för en forskare på von Linnés tid. Där ligger en portfölj med fågelavbildningar av Olof Rudbeck den yngre.
Där finns en liten lupp och ett par gamla glasögon. På ett litet skrivbord ligger en fågel på rygg för närstudium. Är det månne en gök?
Framför den en gammal anteckning. Och runt omkring som i ett kuriosakabinett fåglar och ödlor från när och fjärran. Människorna har alltid intresserat sig för djuren för att förstå skapelsen och ytterst sin egen särart och situation.

 BO BORG

 
 

070410
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst