VD
av Stig Larsson
Susan Taslimi, regi
Folkteatern
21/4-19/5

 MAKTSPEL I FOKUS
Regissören Susan Taslimi flydde från Iran
 
Hon var en firad skådespelerska och filmare i Iran men flydde från de politiska förföljelserna i hemlandet och byggde upp ett nytt liv i Sverige.
– Maktspel intresserar mig. Jag är besatt av det, säger Susan Taslimi som kan ösa ur egna erfarenheter när hon sätter upp Stig Larssons pjäs VD på Folkteatern.

Susan Taslimi lämnade Iran på grund av kulturpolitiska omständigheter, som hon kallar det.
– Som kulturarbetare är det oundvikligt att hamna i politiska konflikter i en sådan situation som Iran har.
Hon var en etablerad skådespelerska och filmare men revolutionen 1979 innebär stora förändringar.
– Vi drogs in i konflikter och tvingades leva med nya regler som var ovärdiga och absurda. Stadsteatern i Teheran ockuperades av människor med pistoler och gevär varje dag. Vi kunde inte sätta upp pjäser som tidigare, fick inte göra klassiker eller nutida pjäser.
– I stället skulle vi göra islamisk teater som ingen förstod vad den betydde. Vi skulle spela enkla historier om martyrer. Vi vägrade. Det var en svår tid. Skådespelare blev fängslade, avrättade och flydde.
Hon vägrade jobba. Och skrev med stöd från sina kolleger ett brev till tidningarna och kulturministeriet och protesterade: ”Det är bara propaganda”.
– Jag fick sparken med en gång och arbetsförbud.
Hon började göra filmer med starka kvinnoporträtt som gick emot regimen.
– De fick visningsförbud. Jag blev kallad till förhör på kulturministeriet. Men jag var populär bland folk och de ville utnyttja min person i propagandasyfte. Det trappades upp med hot och blev obehagligt.
Hon lämnade Iran 1987.
– Samma år VD hade urpremiär!
Susan Taslimi hade visserligen fått reseförbud men lyckades köpa nödvändiga stämplar i passet och resedokument av tjänstemän. Och kunde flyga ut.
– Jag var i händerna på människor som fick betalt.
Varför hon hamnade i Sverige vet hon inte riktigt.
– Det blev bara så. Min vilja var Frankrike och Paris, där jag hade kolleger som jag ville förenas med.
Men hon kände till en del om landet hon kom till, som var hennes eget val.
  Svensk film, Bo Widerberg och Ingmar Bergman. Hade sett deras filmer på filmfestivalen i Teheran på shahens tid. Och läst Strindbergs dramatik. Vi visste en del om skandinavisk litteratur med Pär Lagerkvist och Sven Hedin, som rest i Iran.
Det blev en svår omställning till ett nytt samhälle och ett annat språk.
– Jag fick börja från noll och arbeta mig upp. Först var det språket, som jag satsade väldigt mycket på. Skulle jag arbeta med teater måste jag tänka på ett annat sätt och behärska musikaliteten i språket som behövs för scenen.
Det tog tre år innan hon gjorde sin berömda soloföreställning av Medea på Studion i Stadsteatern. Hon spelade ensam och regisserade sig själv.
Susan Taslimi bodde i Göteborg 1989-93, på Hisingen men de sista sex månaderna i Majorna.
– Jag jobbade på Atelierteatern vid Kungstorget som springflicka, städade jättemycket. Jag var personlig assistent, mitt jobb var att hämta posten och koka kaffe. Samtidigt visades mina filmer på Göteborgs filmfestival.
Men på hemmaplan var hon inte bortglömd. Hon valdes till bästa skådespelerska och fick oberoende kritikers pris för sina filmer Bashu och Kanske en annan gång (den senare visad på filmfestivalen i Göteborg.)
1994 flyttade hon till Stockholm, där hon började arbeta med Peter Oskarsson på Orionteatern. I fem år var hon skådespelerska på Riksteatern. 1999 började hon regissera och ville tillbaka till filmen.
Hennes film Hus i helvete 2002 blev öppningsfilm på Göteborgs filmfestival. Därefter var det bara regi av film och teater som gällde. Hon arbetade på Uppsala stadsteater, Teater Galeasen, Stadsteatern i Göteborg och Folkteatern.
Mellan 2002 och 2007 regisserade hon fyra pjäser och fyra filmer.



Det var tänkt att hon skulle sätta upp Shakespeares Lika för lika på Folkteatern i vår men med tanke på den korta spelperioden med 20 föreställningar ändrades planerna. Teatern stänger i höst för ombyggnad.
Hon valde mellan fem pjäser och föll för det enda svenska inslaget, VD av Stig Larsson som inte läst förrän för några månader sedan.
– Språket är svängigt och fräckt, det är oförutsägbart och lustfyllt. Jag gillar den svarta humorn. Tycker om tragedier med något komiskt i botten.
Och så var det det här med temat, makten.
– Hela mitt liv har jag träffat människor i maktpositioner. På gatan och upp till presidenten. Det är intressant med maktspel, banalt och fascinerande.
Pjäsen är realistisk men jag ger den en förhöjning till icke realism, det är nästan som i en drömvärld.
Lisa Hjerténs scenografi och Anna Wemmert Clausens ljussättning ger en surrealistisk miljö av ett sprängt vardagsrum med både soffgrupp och brinnande kamin, gatlyktor och kusliga träd.
Efter Göteborg ska Susan Taslimi tillbaka till Stockholms stadsteater, där hon engagerats ett år som skådespelare och regissör.
Folkteatern ska byggas om och salongen förvandlas till en svart låda där läktarna kan ställas åt olika håll.
– Jag är tveksam. När jag spelar arenateater blir jag så trött av att se trötta åskådare på andra sidan. Men det är en fördel att kan välja lösningar som passar för 100 eller 200 i publiken, säger Lars Magnus Larsson, skådespelare.

I titelrollen som direktören Sven som oannonserat hälsar på hemma hos en av sina anställda (spelas av Lisa Linnertorp, sambon av Erik Ståhlberg) får han stå ut med att bli attackerad med kniv och spottad på.
– Han utövar ett psykiskt våld under en stor del av pjäsen. Stig Larsson sa att han skev den på skämt. Men den är raffinerat skriven.
Lars Magnus Larsson ser en kvasipsykologisk kvalitet hos sin rollfigur.
– Han tar sig över gräns efter gräns. Det måste vara för att han är direktör som de tror att det ligger något i det han säger men det är bara hokus pokus.
Pjäsen lockar till både skratt och gråt.
– I början skrattar man. Men sen…, avslutar Lars Magnus Larsson.
 
                                                                                  Lars Magnus Larsson som direktören. Foto: Ola Kjelbye
JAN BERGMAN                                            


 

Lisa Linnertorp som Anna och Lars Magnus Larsson som sambons chef Sven. Foto: Ola Kjelbye




Lena B Nilsson och Anders Granell som Lena och Tage samt Lars Magnus Larsson som Sven. Foto: Ola Kjelbye


070419
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst